strobe lights and blown speakers

För nästan exakt två månader sedan postade jag mitt första blogginlägg.

Jag minns det som igår när jag satt vid köksbordet, där jag alltid hade datorn på den tiden innan mitt ex stängde av min telefon så att jag blev utestängd det där roliga som alla kallar internet. Jag ska ta tag i det där nu och skaffa mig en ny dator och en rejäl uppkoppling. Det har bara varit en del annat att tänka på den här våren och sommaren.

Det har blivit en del inlägg. 258 närmare bestämt.

Syftet med bloggen var inte att erövra världen. I första hand var det en social arena där vi kunde hålla kontakten och snabbt kommunicera vad som hände i helgen och så vidare. Ett annat syfte som bloggandet fyllde var att det kändes bra att skriva av sig när allt var kolsvart.

Istället för att gå till en psykolog och betala pengar jag inte har för att berätta för honom om sådant som han inte förstår så är det bättre att skriva ett inlägg som "TERAPI 23:06 (om döden, drömmar och förlorade husdjur)" och sen mår man bättre. Det hjälper. Annars hade det inte blivit 258 inlägg på två månader.

Det var egentligen Snoriz, Marie, Lillasyster (samma person) som fick mig att börja.

- Varför skaffar du inte en blogg, frågade hon en kväll.
- Jag och Emelie har redan en.

Och så blev det en blogg. Och visst är det kul att ha en dokumentation att falla tillbaka på och se vad som hände en viss vecka eller en viss månad. Man glömmer fort allting. Minnet är kort och ganska svagt.

Det finns hundratals fantastiska bloggar där ute. Och miljarder som bara handlar om skit, skit och åter skit.
Om man kollar den vänstra listan på de mest aktiva bloggarna på Blogg.se och vad de egentligen handlar om så blir man mörkrädd. Det sorgliga är att den är en spegelbild av det som räknas och intresserar människor även i det riktiga samhället utanför cyberspace.

Men som sagt var. Många andra är helt jävla lysande.

Statistiken för besökare har för länge sedan passerat det antal som kan vara mina vänner eller släktingar, så det måste vara en hel del utomstående som kontinuerligt tittar in och läser bloggen. Det är jag tacksam för, och jag kommer fortsätta skriva tills det känns att jag är färdig. Tills jag är tömd.

Tack för att ni lyssnar.