strobe lights and blown speakers

Jag träffade en man i helgen som har vigt hela sitt vuxna liv till att leta efter den perfekta Bearnaisesåsen.

Jag frågade hur det gick till när han fick sin passion för den gula kolesterolbomben till sås, som med fördel serveras till nötkött, men som funkar till det mesta. Han har alltid haft den påstår han. Passionen för världens mest mytomspunna sås. Den som alltid skär sig. Restaurangelevernas skräck.

Undertecknad kan skriva under på att det är en överdriven skräck, och att det inte är svårare att "slänga ihop" en krämig bearnaisé än vad det är att göra i princip vilken sås som helst. Det gäller bara att använda termometer och elvisp så brukar det lösa sig.

Han gör ofta Bearnaise själv, han som är passionerat förälskad i såsen. Han berättar entusiastiskt för mig om när han och hans fru ägnade en hel semester åt att finkamma varenda krog i hela skåne för att smaka och sätta betyg på deras Bearnaise. Fyra veckors jakt på ett gult flytande guld.

Bara en fanatiker som hyser äkta passion för det som dyrkas kan göra något sådant. Han har även smakat på varenda "köpbearnaise" som finns registrerade på den svenska marknaden. Vinnaren enligt honom är "Lohmanders". Jag testade i går, och det var verkligen en höjdare. Bra smörsmak och krämighet med lagom balans mellan vinäger och dragon.

Så hade säkert även min vän Bearnaisekännaren uttryckt sig. Av restaurangbearnaiserna så nämner han mängder av ställen som jag inte kommer ihåg. Dock påstår han att många använder just "Lohmanders" men utannonserar den som husets. Det var en lärdom han och hans fru tog med sig från den där semestern i skåne för ett par år sedan.

Passion är alltid vackert. Oavsett om det är kärleken till ett fotbollslag, en politisk åskådning eller som i det här fallet en fet gul sörja till gourmétsås. Eller som den där tjejen som har sin sida helt tillägnad författaren Ronnie Sandahl, och som kommenterade ett av mina inlägg om just honom. Det är också passion som är vacker.

Men av alla passioner och förälskelser som jag mött har jag aldrig hört en människa som han i helgen. Han slog alla rekord. I tjugo minuter skissade han på en pappersservett om hur man ska föra vispen för att få in rätt mängd luft i den hemgjorda såsen och det lyste i hans ögon som om det var hans nyfödda son han talade om.

Han bjöd hem mig till sitt hem utanför Skellefteå. Det är långt bort, men känns ändå som en resa som kan vara värd att göra. Bara för att se den här mannen väga varje råvara, temperera smöret och finhacka den egenodlade dragonen, för att sedan med största koncentration vispa samman allt till en gudomlig gul sås.

Såsen går oftast under smeknamnet "bea".

Hans döttrar hette Beatrice och Beata.

Passion.