strobe lights and blown speakers

Jag vet inte vad jag hade gjort tigrarna igår. Vanligtvis brukar de vara så slöa och likgiltiga och bara ligga där i sin halm. Men igår var de verkligen på hugget. Kolla blicken. Flera gånger ställde hon sig upp och tryckte dom väldiga tassarna mot pansarglaset. Hon ville nog käka upp mig. Riva mig så blodet sprutar. Tanken är fascinerande.

Bredvid mig stod det en sån där vedervärdig familj som tillämpar fri uppfostran. Ungarna skrek och kastade saker på glaset och bankade så att tigrarna skulle bli arga. Ett flertal gånger gjorde tigerhonan utfall mot glaset, till barnens förtjusning. De pekade finger åt tigern och svor att dom skulle döda den.

- Du kan inte ta oss din fula jävla tiger.

Så sa dom faktiskt ordagrant. Det är sådant man lär sig säga när man är fem år och har föräldrar som tror på en fri uppfostran. När tigern gjorde sitt sista utfall mot glaset och barnen studsade av glädje så önskade jag att glaset skulle ge vika.

Tänk er en 300 kg tung rasande tiger som tillämpar fri uppfostran på sju gapiga snorungar.

Jag ville ha en show. Jag ville se blod. Jag ville så mycket.....men tigern gav upp.

Och barnen fick snart tankarna på annat. Mjukglass och sockervadd kanske, som de kunde kleta i andra barns hår när de åkte karusell och lirkade sönder låset så att något annat barn skulle ramla ur och skada sig.

Jag fingrade på glaset och tänkte mig ännu en gång hur det skulle kännas när de där två hörntänderna bet av min ryggrad som om den vore gjord av frigolit.

Människan är ett modigt djur så länge man har ett tjockt pansarglas mellan sig och det farliga.