strobe lights and blown speakers

Ibland beter jag mig som en barnslig jävla snorunge.

När jag inte får som jag vill och måste skapa uppmärksamhet.

I går var jag på middag med A.M. Hon som enligt sig själv önskar att hon hade träffat mig för ett år sedan. Hon får inte som hon vill, och därmed får inte jag som jag vill heller. Då blir jag fem år gammal och börjar sukta efter uppmärksamhet.

Som igår då jag först blekte håret så att det nästan var vitt, och sedan placerade ut tre streck med mörkbrun färg. Jag ser ut som en medlem i Bader-Meinhof ligan. Som en skunk. Så kan man fan inte hålla på när man arbetar med "pengar" och är så gammal som jag är.

Min chefs kommentar idag:


Innebär det att jag snart tar över eftersom jag underförstått ska passa på för att snart kommer jag bli uppkallad om jag gör det igen. Jag tror att han var lite avundsjuk med. Avundsjuk för att det fortfarande finns den sorten som inte gör allt rätt.

Jag har börjat att lyssna på Lisa Ekdahl igen.

Det är ett riktigt, riktigt dåligt tecken. På nätterna dessutom, när jag inte kan sova.

A.M.

Låt oss fastslå att det här var vårt sista möte. Jag vill inte gå sönder igen.