Tänk er en pojke
Tänk er en pojke.
Den här pojken bor i någon av de där gråa boxarna som är resulatet av en vision, en dröm. Miljonprojektet. Det kan vara Högdalen, det kan vara Huddinge. Det kan lika gärna vara Bergsjön. Det spelar ingen roll. Det är samma plats.
En morgon tar pojken fyrans linje in till city och köper sig en LP. 49:50. Det är sent 70-tal. På tröskeln till 80-talet. De digitala klockradiornas årtionde. Han springer ivrigt upp för de sju våningarna och slänger sig i den vinröda plyschsoffan. Det knastrar och sprakar och plötsligt fylls den tragiska lägenheten av de förlösande inledande ackorden till "London Calling". The Clash kommer för alltid ha en speciell plats i hans hjärta. Han har varit med om något stort.
Varje gång han hör världens bästa låt "The card cheat" så minns han lukten, färgerna och den nyinköpta LP:n.
Han slängde alla skivor för inte så länge sen.
När han städade på vinden i deras fina villa. Han har det bra nu, och är långt borta ifrån det där gråa helvetetet till barndomshem. Fast skivorna fick inte plats längre. Hans fru skulle ha prydnadssaker där. Fast de har ju ändå ingen LP-spelare längre. De är ju så gräsligt fula.
Första kärleken är svårast att komma över, för att inte säga omöjligt.
Alla förälskelser därefter är bara kopior av ett oersättligt original.
Så även när han älskar med sin fru eller med hennes väninnor så har han svårt för att glömma.
Han minns lukten, soffan och de fula tapeterna.
Han minns sin första kärlek, och hennes prickiga svarta klänning.
När han kör till sitt jobb i sin stora feta stadsjeep. Då drar han på stereon tre steg högre än vad som är moraliskt försvarbart för en man i hans position. Han glömmer den han blev och det är sent sjuttiotal.
The Card Cheat strömmar genom högtalarna.
Den första förälskelsen är svårast att komma över.
För att inte säga omöjlig.
Den här pojken bor i någon av de där gråa boxarna som är resulatet av en vision, en dröm. Miljonprojektet. Det kan vara Högdalen, det kan vara Huddinge. Det kan lika gärna vara Bergsjön. Det spelar ingen roll. Det är samma plats.
En morgon tar pojken fyrans linje in till city och köper sig en LP. 49:50. Det är sent 70-tal. På tröskeln till 80-talet. De digitala klockradiornas årtionde. Han springer ivrigt upp för de sju våningarna och slänger sig i den vinröda plyschsoffan. Det knastrar och sprakar och plötsligt fylls den tragiska lägenheten av de förlösande inledande ackorden till "London Calling". The Clash kommer för alltid ha en speciell plats i hans hjärta. Han har varit med om något stort.
Varje gång han hör världens bästa låt "The card cheat" så minns han lukten, färgerna och den nyinköpta LP:n.
Han slängde alla skivor för inte så länge sen.
När han städade på vinden i deras fina villa. Han har det bra nu, och är långt borta ifrån det där gråa helvetetet till barndomshem. Fast skivorna fick inte plats längre. Hans fru skulle ha prydnadssaker där. Fast de har ju ändå ingen LP-spelare längre. De är ju så gräsligt fula.
Första kärleken är svårast att komma över, för att inte säga omöjligt.
Alla förälskelser därefter är bara kopior av ett oersättligt original.
Så även när han älskar med sin fru eller med hennes väninnor så har han svårt för att glömma.
Han minns lukten, soffan och de fula tapeterna.
Han minns sin första kärlek, och hennes prickiga svarta klänning.
När han kör till sitt jobb i sin stora feta stadsjeep. Då drar han på stereon tre steg högre än vad som är moraliskt försvarbart för en man i hans position. Han glömmer den han blev och det är sent sjuttiotal.
The Card Cheat strömmar genom högtalarna.
Den första förälskelsen är svårast att komma över.
För att inte säga omöjlig.
"Theres a solitary man crying hold me / It´s only because he´s a-lonely / if the keeper of time runs slowly / he won´t be alive for long / if he only had time to tell of all of the things he planned / with a card up his sleeve what would he achieve / it means nothing"
The card cheat
The card cheat
Kommentarer
Trackback
