strobe lights and blown speakers

Solnedgång på Tunavägen med Mannen i den vita hatten som bakgrundsmusik.

Ja den hette faktiskt Tunavägen, där spelstället låg i Lund. Måste ha varit världens mest korkade konsertlokal. Inga skyltar, ett helt anonymt grått gammalt betongkomplex. Man går in genom en glasdörr och går genom betongkorridorer för att sedan slutligen nå fram till en sporadiskt uppslängd entré som liknar insläppet till en bandymatch i sporthallen.

Jag var sen och körde fel eftersom jag följde vägbeskrivningen på Hitta.se. Först svor jag över deras dåliga vägbeskrivning, sen förstod jag att det inte ens hade hjälpt om jag hade haft GPS då det var som gjort för att ingen skulle hitta dit.

Jag missade fyra låtar av intron på grund av att jag irrade omkring bland betongen och panikartat frågade folk till höger och vänster. Ingen av alla jag frågade hade en minsta aning om var det här stället låg. Då måste jag tillägga att jag stod i princip utanför den väl maskerade huvudentrén och frågade. Bra koll de verkar ha i den där stan.

Nya singeln Columbus blev kvällens öppningslåt. För mig i alla fall. Innan dess hade de kört Vy från ett luftslott, Berlin, Max 500 och givetvis 400 slag som jag har tjatat om att få höra.

Men det kändes ändå skönt att slippa den sömniga luftslottsintron och kastas rakt in i setet som var snarlikt det på turnépremiären i Stockholm för ett par veckor sedan. Kevlarsjäl istället för Gravitation funkade perfekt och Vinter nolltvå som extra satt som ett gevärsskott i pannan. Det har alltid varit en riktigt bra livelåt.

Trots att jag var på ett minst sagt dåligt humör när jag anlände sent och fick armbåga mig fram för att hamna på ungefär tredje raden så slog det mig att det var ett riktigt bra spelställe på insidan. Det var knökfullt och publiken var verkligen med på noterna. I Stockholm var Jocke Berg fåordig och det var inte mycket till mellansnack. Premiärnervositeten var bortblåst och setet hade satt sig.

De lekte ännu mer med låtarna, de var tajtare och verkade ha mer roligt och framförallt publiken var helt fantastisk.

Lars Winnerbäck, The Hives och Mando diao kan emigrera för det finns bara ett riktigt bra band i det här landet.

Och när konfettiregnet börjar och Jocke Berg sjunger extraverserna om världens äldsta raggningsreplik  och att vi ska följas åt till himmelen och göra det bästa av vår tid så kommer tårarna som vanligt.

Det är den där förbannade mannen i den vita hatten som spökar.







Se även tidigare inlägg om Kents turné:

Stockholm annexet 16/11-07

http://niklascederlof.blogg.se/2007/november/familjen-var-samlad-for-en-elektronisk-hogmassa.html