Den längsta sömnen
Jag sitter här och väntar.
Jag vet inte på vem, eller hur han ser ut. Mitt liv går ut på att lyda och jag underkastar mig min mästares önskan.
En del kallar oss onda, och mitt något omänskliga utseende kan nog jaga upp en del av er.
Så det är nog mest av rädsla som ni dömer mig och mästaren.
För länge sen slogs jag i hans armé. Vi var hjältar och världen låg för våra fötter. Vi red över världar och slogs mot de mest fantastiska krafter. Ingen undgick oss och vart vi än kom föll människor till marken. Tiderna förändras tyvärr och det är inte särskilt vanligt med såna som oss idag. Ingen behöver oss, och ärligt talat behöver vi nog inte er heller. Ibland känns det som om den här är den sista jag väntar på. Även en sån som jag måste någon gång inse att det nog är bäst att somna in. Den längsta sömnen.
Jag sitter här och väntar.
I ett fönster på andra våningen ser jag honom ibland. Han är blek och tror inte att jag ser honom.
Jag ser allt. Inget undgår mig. Jag läser i min bok, men förstår ingenting. Jag konstruerades inte för att förstå.
Jag konstruerades för att vänta, och för att lyda min mästare.
Den här kommer jag ta. Det är bara en tidsfråga nu. Jag ser att väntan håller på att knäcka honom.
Den eldhärjade bakgården är ingen trevlig plats att sluta en väntan på, men det kommer att gå snabbt.
Lika snabbt som min mästare nås av budet, lika snabbt kommer jag att befria honom. Han som väntar.
Den längsta sömnen. Den har jag väntat på hela mitt liv, men jag har alltid fått ge den till någon annan.
Det är mitt öde. Och min väntan.
