strobe lights and blown speakers

Det kommer aldrig gå över, du kommer aldrig någonsin över det här.

Dina idoler sjöng att allt skulle ordna sig, bara man törs säga förlåt och våga gå vidare. Dina idoler är värdelösa på att skriva musik, och de är ännu sämre på att ljuga. För länge sen trodde jag på allt du sa och dansade efter dina steg som ett litet barn som jagar efter skuggan av en pappersdrake.

Förlåt mig sa jag, och du lyssnade aldrig. Förlåt mig viskade jag tyst, medan pappersdraken gjorde sitt sista desperata försök att flyga. När den landat och dött fanns det inget kvar att jaga. Skuggan var ju borta. Det är jakten som ger oss kickar och inte bytet när det är fångat.

Förlåt mig snyftade jag när den döda pappersdraken låg stilla på marken. Draken svarade inte. Jag tog den i min famn och gick så långt jag orkade. Ingenting var roligt så länge det inte fanns en skugga att jaga. Det enda jag ville var att draken skulle flyga igen.

Du såg mig den dagen. Du såg mig när jag plockade upp den och gick därifrån. Det är därför dina ögon är svarta, och det är därför du vet vad du har gjort. Du är en skugga själv, eller hur? Du är en skugga som är rädd för att inte bli upplockad när draken faller.

När kommer din drake att falla och kommer någon att plocka upp den?

Vad händer egentligen med såna som dig när draken faller och skuggan försvinner?

Vart tar alla ni vägen?