strobe lights and blown speakers

Jag har suttit här för länge nu. På min eldhärjade bakgård sitter ett skelett och lydigt väntar. Hans husse har bett honom att ta mig så fort jag visar mig.

Jag har mat så jag klarar mig till hösten, och jag har många böcker att läsa när det blir alltför ensamt och långtråkigt. Ibland står jag och tittar på honom genom det runda lilla fönstret i köket. Jag ser att han läser och ibland tycker jag nästan synd om honom. För väntan kan vara så lång ibland. Hur lär man sig vänta, och hur räknar man ut priset, värdet av att vänta. När är det dags att inse att väntan aldrig är värt besväret, och att livet var det som pågick medan vi väntade på något annat, något bättre.

Skelettet har ingen tidsuppfattning. För han är en sekund lika mycket värd som tusen dagar. Därför tynger väntan honom inte särskilt.

Regnet öser ner och Juli håller på att regna bort. Om man tittar ut skulle det lika gärna kunna varit den 6:e November. Grått och slaskigt och hela världen tycks gå på valium.

Den dagen jag inte orkar vänta längre, när jag måste gå ut och möta honom där han sitter. Undrar om det blir ett dramatiskt ingripande. Kommer han lugnt och stillsamt ta med mig, eller blir det ett dramatiskt möte....

Den natten då bakgården brann insåg jag nog aldrig vad jag hade framför mig. Jag insåg inte att jag skulle stå här uppe i fönstret och blicka ner över den som väntar, och tycka synd om honom.

Regnet duggar nu och min följeslagare vänder blad. Ännu en sida som han inte förstår ett ord av. För mig är varje sida ett knep för att fördriva den långa väntan. Dra ut på det, och inte ge efter.

För honom är det bara ett knep för att göra mig nyfiken på det han läser.

Så att jag en dag måste gå ut, och lämna den här väntan.


Wouldn't you like to get away?
Kerouac's beckoning with open arms,
And open fields of eucalyptus
Westward bound

Wouldn't you like to get away?
Give yourself up to the allure of
"Catcher In The Rye"
The future's swathed in Stars and Stripes

Belle & Sebastian