strobe lights and blown speakers

Stoppa larmet...

Nu har jag löst det där med 073 numret med 61 på slutet som har ringt och sökt mig hela dagen.

Numret kom upp på mobilen nyss och i tron att det var en person som jag väldigt gärna ville prata med så var jag ivrig att svara. I andra änden (mycket inställsam manlig röst, på härlig Södermalms-stockholmska:)

- Tjeeeena Niklas, hur fan är läget?

- Jorå det är helt ok faktiskt, lite sliten efter helgen bara.

Jag tycker att jag känner igen rösten, och funderar på om det kan vara Carlström eller någon av hans kompisar.
Han fortsätter babbla på om väder och vad han hade gjort i helgen, och vi kommer till det där läget när jag är övertygad om att det är någon som tror att jag är någon annan, och där vi har hållt på för länge för att jag ska kunna säga, du jag vet inte vem du är.

- Du är ju den enda som inte hört av sig angående den tionde, men du kommer väl?

- Öh, ja det tror jag. Måste bara kolla lite först.

Nu vänder han och blir irriterad;

- Vadå tror, allt är ju bokat och du skulle ju kolla upp det här i förra veckan.

Då får jag panik och gör som när man var liten. Slänger på luren, och slår av telefonen.

Efter en halvtimme gör jag min anträffbar igen, och givetvis plingar det till om att jag har ett meddelande på min "Eurovoice".

Mannen igen:

"Hej det är jag igen, Har ni ingen täckning i Skåne eller?. Har försökt att nå dig ett par gånger, men din mobil är död. Hör jag inte av dig under kvällen så förutsätter jag att du kommer. Och sen får du plocka bort det där jävla mobilsvaret, tänk om det ringer en kund, de tror ju att du är fem år gammal. Vad säger du egentligen? Eh, ja då hörs vi ju och lycka till där nere"

Så nu är frågan....

....ska jag ringa upp och säga att jag inte är jag.

Nä, tror inte det. Nu är det verkligen försent att ge sig tillkänna.

Kommer bli lite som Pölsa det här. Som den där tysken som förföljer honom.

Suck.