strobe lights and blown speakers

Hon gick upp tidigt, för tidigt för att hinna vakna. På väggen stirrade döda ögon trött tillbaka, de hade varit där ett tag nu. Egentligen behövde hon aldrig tänka, eftersom hela livet var uppbyggt på rutiner och de hjälpte henne att fokusera på allt annat som föreföll mer intressant.

När hon lämnat huset kände hon sig bättre till mods och började nynna på en låt hon hört i en dröm. Hon tänkte samtidigt på sitt smeknamn och hur hon hade fått det. Ingen kommer ta någon som heter så på allvar, fast hon var ju det största skämtet i stan och när allt kommer omkring så finns det nog med allvarliga människor i hennes närhet och omvärld.

Krig tar fram det värsta och det bästa ur människor, hade han sagt. Hon tyckte det lät bra, för bra för att orka gå till skolan idag. På sedvanligt sätt passerade hon gränden runt rådhuset och ner mot spårvagnsstallarna. Hon klappade en hund som följde henne en bit på vägen.

Nere vid tullen satte hon sig tiillrätta i gräset, och öppnade sitt brev. Kriget är även det som raderarar nåt dåligt, och skapar möjlgheter att åter börja om. Det är ur krig som död och lidelse föds, men även hjältar och medmänsklighet.
Med sitt smeknamn skulle hon aldrig kunna bli nån Charles Valentin.

Ibland skar hon sig för att se om hon lever, och ibland levde hon farligt för att se om hon skar sig. Ett omvänt förhållande med samma utgång. När blodet färgade lakanet vackert rött så visste hon att det var dags att sluta. Ibland kunde hon det, ofta gick det sämre.

I den ljumma Septembermorgonens morgonrusning i gräset intill Klarabergsgatan, där bilarna ilsket rusade förbi låg hon lugn och stilla och läste sitt brev om och om igen. Raderna var få och stulna, men de kom från en sång som sa så mycket till henne om hur just hon kände för den värld och tid i vilken hon utan valmöjlighet tvingades leva i.

Hon läste tyst för sig själv;

"Som jag önskar att du var hos mig, jag vill bara höra dina hjärtslag. Och som jag önskar att vårt krig tog slut, jag har lärt av mina misstag, Och du är lika ensam som jag...."

Det sista lät bra, så att han förstår hur illa ute vi båda är tänkte hon. Hon slickade varsamt igen kuvertet och gick bort till den gula lådan. Med viss tvekan öppnade hon locket och lät sina tankar försvinna ner i det svarta hålet.

För ett ögonblick tyckte hon sig se en ljusning långt bortom husåsarna och alla stressade affärsmän. Det kan lika gärna varit nåt hon drömt, möjligen den där sången som åter spelade ett spratt med hennes hjärna.

Hon tänkte att så fort jag kommer hem så måste jag skriva ner den, så att alla får höra.

Och då blir nog allt bra och jag kanske kan bli av med det där smeknamnet.

För med det smeknamnet blir jag aldrig nån Charles Valentin.