strobe lights and blown speakers

Jag vaknade utan att öppna ögonen. Jag låg kvar länge och lyssnade på det knakande ljudet när stormen försökte att slå omkull mitt hus. Orörlig och stel som ett lik och utan förhoppningar om att kunna somna om. Till slut bestämde jag mig för att konstatera exakt hur mycket för tidigt jag hade blivit född den här morgonen.

Inte många timmar, kanske fler minuter. Räknar man allt i sekunder så blir till och med grisarnas korta väg mot slakt en resa som man inte kan täcka med lagstadgad rätt till tjugofem dagars semester.

Så där höll jag på och täcket skavde. Varmt och kallt på samma gång och så tog vinden ett sista krafttag och höll bokstavligen på att slå ut varenda ruta på sydsidan. Till slut gav jag upp och ställde mig framför den kalla brasan. Det har inte varit någon aktivitet där på flera veckor nu. Men veden ligger där och väntar. Sekunder som blir minuter som blir till timmar, dagar, veckor och år. Decennier av slit och århundraden av väntan.

Vad fan väntar vi på?