strobe lights and blown speakers

Du gjorde ingen stor hemlighet av att det var här du ville vara. Just här var mitten av universum och inget annat än den här lilla gräsplätten spelade egentligen någon större roll. Det var varmt för att inte säga olidligt och det var inte så konstigt att merparten av stadens befolkning hade sökt sig till havet för att söka lite svalka.

Vi satt mestadels tysta och log ibland då någon förbipasserande snubblade över trädens slingrande rötter. Ibland log någon tillbaka och livet kändes faktiskt rätt så fantastiskt den här lördagen. Vi befann oss mitt i den stekande industrisemestern och just den här sommaren hade vi faktiskt förstånd nog att ta vara på stunden och inse att sommaren inte är längre än de där två veckorna då allt ska ske och då värmen jagar packet från stan.

Du lutade dig mot min axel och din hud var kall. Luften stod alldeles stilla och om man blickade ut mot den där platsen där vågorna levde upp och dånade lite för att sedan dö vid strandkanten så var det som om himlen brann. Det var en sån där osynlig pulserande synvilla som man ser på en asfaltsväg en riktigt het sommardag.

- Hur länge tror du att den där vågen har färdats innan den kom hit.

- Har du tänkt på att en våg kan färdas från andra sidan jorden och sedan sluta här på den här stranden.

Mmm.

Jag blickade ut mot horisonten och det var svårt att tro att om man bara hade tillräckligt stark syn och om jorden var platt så skulle man kunna se en strand på andra sidan atlanten. Man skulle kunna se ända till Kanada.

- Var börjar vågorna?

- Eftersom det finns vågor på andra sidan atlanten med så måste de ju födas någonstans. Kanske i mitten som om någon släpper en liten, liten sten därute. Och så sprids vågorna som från början endast är några millimeter små för att sedan leva upp ett par sekunder och så dö på en strand som den här, i ett fjärran land långt uppe i norr.

Jag hade ingen bra kommentar på hennes tankar.

Hon var tyst länge och efter ett tag insåg jag att hon hade somnat. Jag fortsatte kisa ut mot punkten där vågorna lever upp för att dö. Om jag varit lika klok då som jag är nu så hade jag sprungit allt vad jag orkat och aldrig någonsin mer satt min fot på den där stranden.

Eftersom jag inte visste bättre så satt jag bara kvar där med mitt fåniga leende och lät henne sova.

Medan hon sov tänkte jag på vilka gigantiska vågor som skulle uppstå om man släppte hennes kropp på den punkten där alla vågor föds någonstans mitt i atlanten.

Hon visade själv vägen till sin egen grav.