strobe lights and blown speakers

ARCADE FIRE - Stockholm annexet 2007-11-05

Vi är hemma igen.

Både trötta och nöjda. Det går att köra hem på natten efter en konsert, men det tar på krafterna. Då ska det vara en riktigt bra konsert som är värt besväret.

Var Arcade Fire värt besväret?

Definitivt......

Har man gjort skivor som "Funeral" och "Neon bible" så har man krav på att leverera, och det klarar de givetvis som vanligt. Arcade Fire är ett sånt där unikt band där deras absoluta formsvacka överträffar de flesta bands toppform. Det var första gången jag såg kanadas stoltheter live och tack vare Youtube så blev jag inte knockad. Jag visste redan innan ungefär hur det skulle gå till.

Tyvärr är det ett något trögstartat band som möter sin publik. Efter en halvseg och sömnig öppning med deras sämsta låt "Black Mirror" följt av "Keep the car running" så får de fart på maskineriet. Som ett knytnävsslag i magen kommer en hitparad av "Laika", "No cars go" och en galet bra version av "Haiti" som det slår gnistor om. Jag vet inte om det är förväntningarna som spökar lite....för hade det varit vilket annat band som helst så hade man varit snabb med att dela ut glödande guldstjärnor till showen rakt igenom. Men på grund av att man vet deras nivå så blir man lätt lite kinkig och krävande. Det är onekligen en liten svacka i mitten på konserten där de i mina ögon har andra låtar som jag tror skulle fungera bättre för en livepublik. Men det är slutet som var värt resan. Jag förstår att hela konserten är en lång resa till slutet som de levererar med kraft och vrede.

Det börjar med att Win påannonserar "Tunnels" med att säga att Sverige nog är ett av de länder som förstår vad låten handlar om. Jag antar att han syftar på den där snön som han ska gräva en tunnel igenom, och som snart kommer att begrava vårt land. Därefter är det en enda lång hitparad och urladdning som resulterar i en gåshud som håller till långt efter vi har passerat Norrköping på vägen hem.

Tunnels
Power out
Rebellion (lies)
Intervention
Wake up

Det kallar jag en avslutning. Och det är avslutningen som är värt den 85 mil långa resan genom ett regnigt och mörkt sverige. Ögonen blödde när vi kom hem. Men i huvudet ser jag hur de slår på allt de kommer över och försöker att sälja ut "Power out" med alla medel de har för att sedan utan att vi märker det glida över till 2000-talets bästa låt Rebellion (lies). Mäktigare än gud. Större än jesus.

Det blev ingen "Surf city eastern block" som jag hoppades på igår.

Men det blev en konsert som trots skyhöga förväntningar gjorde mig och mitt ressällskap mycket, mycket nöjda.




Och så förbandet Wild Light var ruskigt bra. Om inte de slår igenom på riktigt, riktigt bred front så ska jag äta upp överdragsklädseln till min gamla Opel Calibra. Jag återkommer om det.