strobe lights and blown speakers

Jag tror det var knark i mitt morgonkaffe idag.

Hela dagen har jag varit på ett strålande humör och jag tror inte bara att det har att göra med att vi står inför ett veckoslut. Hela det här året har handlat om att strukturera om saker och ting och att förändra så att livet kan bli en liten bättre plats, eftersom vi trots allt ska vara här ett litet tag till.

Det finns ingenting som heter flyt. Vi skapar själva förutsättningarna och är uppfinnare till det som många kallar tur. Därför är det viktigt att förstå sambandet mellan orsak och verkan. För ett halvår sedan var saker och ting inte riktigt så bra som de är nu. Jag var mer eller mindre tvingad att ta beslut som sved för stunden. Nu när det är dags att skörda så ser jag att det lönade sig att bita ihop och inte låta mörka känslor som hat, svartsjuka, avundssjuka eller för den delen likgiltighet ta överhanden.

Hoppet och den angenäma känslan att vara en del av flytet är de starkaste anledningarna till att jag mår så bra just nu. Hoppet om att få sitta i ditt kök och Prata om sånt där som bara vi tror att vi förstår. Att få gå ut i natten och bli fulla på billigt vin igen. Jag önskar ofta att du vore här. Det skulle göra historien fullkomlig och jag kan inte ens drömma om hur roliga lördagarna skulle kunna bli och för att inte nämna alla de fantastiska ljud vi skulle skapa.

Vi blev vuxna för fort, precis som J sjunger i Elever.

När man var uppe i allt det där så tog man det för givet. Livet var en dans utan rosor och en dans utan ansvar. Det enda man behövde hålla reda på var när nästa Nick Cave skiva släpptes och att man i alla fall hade över en hundring eller två så att man hade råd att köpa den.

Låt oss en enda gång kunna känna den där känslan igen.

Den totala friheten och livet från sin allra finaste sida

Utan krav, ansvar eller pekpinnar som placerar oss i fack och berättar exakt hur vi ska göra eller inte göra.

Det jag försöker säga är helt enkelt att jag saknar dig. Väldigt mycket ibland.

En dag ska jag skriva en bok. Jag är bara rädd för att börja eftersom jag aldrig kommer att kunna göra historien rättvis så som jag känner den och som vi som var med kände den. Men om det så blir det sista jag gör så ska jag skriva den och berätta om kriget vi förde och varför vi aldrig kommer att vinna det.

Sensmoralen kommer att vara att det är deltagandet som räknas. Att vi försökte borde räcka ända till nobelpriset.

Njut av helgen och glöm inte att göra någon glad.

Vi hörs





Lisa Ekdahl (sötnos), Snoriz, Den som bor här, Jocke Berg och Familjen Tidman från Hede

Önskar alla bloggläsare en riktigt trevlig helg!!!!!