strobe lights and blown speakers

Är det någon som minns Goonies?

Dödskallegänget.

En skittöntig film från åttiotalet om ett gäng som är i nån grotta och letar en skatt, eller vad det nu var den handlade om.

Mobboffret, den knubbiga killen som lespar och snubblar och som inte kan hålla sig och är tvungen att äta upp en kaka precis när de försöker att gömma sig från monstret och därmed blir upptäckta. Sabotören. Den feta lilla grisen som skulle stannat hemma hos mamma.

Och så tuffingen. Tjejtjusaren. Med en sån där kniv som har alla möjliga finesser och kompass givetvis.

Sen fanns det en kille som kan reta gallfeber på mig än idag.

DATA.

En liten kines som sprang omkring och skulle vara så jävla smart hela tiden.

DATA kallade han sig.





Här är hela gänget, DATA sitter nummer två med de vita snygga Nike-skorna.

Det där fula monstret till vänster med Superman tröja kommer jag inte ihåg hur de fick med sig.

Jag har fått den där ungen DATA på hjärnan. Jag störde mig på att han alltid skulle vara sådär Mc Gyver smart och bygga en hjärnscanner av en dassrulle och en halväten plopp. Fan ta DATA.

I går åkte båten upp ur drickat.

Full av alger, snäckor och annat elände som än en gång påminner mig om att man inte ska ha en båt utan känna någon som har en båt. Det är mer jobb än glädje.

Norman har tjatat ett tag om att jag måste skaffa Facebook.

Njae. Jag vet inte.

Jag har knappt tid att blogga längre, och Facebook verkar vara mer beroendeframkallande än Heroin så jag var skeptiskt. Fram tills igår.

Norman säger;

Har du inte tänkt på att hon kanske har en profil på Facebook?

Just det. Just det.

Men den största nyttan med Facebook kom jag fram till igår när jag befann mig någonstans mellan dröm och verklighet. Med en utskriven färdväg på 8 365 miles låg jag med en penna och fantiserade om mig själv i den där bilen. Och Facebook kommer att kunna agera som en mycket viktigt pusselbit på det stora äventyret.

To be continued....