strobe lights and blown speakers

Jag har två icke politiskt korrekta åsikter i min musikaliska ryggsäck.

De väger inte särskilt tungt, men jag blir ständigt påmind om dom när det kommer till såna där listor som englands största musiktidning "Q" presenterar i sitt novembernummer. Tjugoen människor som förändrade musiken. Det handlar alltså om artister som gjort ett avtryck och som skruvat upp volymen och räddat rockmusiken som konstform då den allt som oftast har en tendens att stagnera och bestå av coverband som harvar i skuggan av sina forna glansdagar.

Q är en bra tidning, som dock oftast premierar just brittiska band när det kommer till summeringar som ovan. Därför är jag förvånad över att vid ett lätt överslag finna en svag amerikansk fördel på listan över de där 21 artisterna. Listan välter inte regeringar, utan är extremt förutsägbar och ger publiken vad publiken vill ha.

Lennon & Mc Cartney står det överst på listan och skivan "Meet the Beatles" toppar även de 21 mest betydelsefulla albumen någonsin. Beatles påverkan och betydelse för popmusiken ska inte förminskas. Än idag är det extremt svårt att lyssna på vilket albumsläpp som helst utan att finna minst en ingrediens som Beatles är upphovsmän till.

Men Beatles var egentligen ett ganska tryggt band med raka geniala poplåtar ända fram till de sista skivorna då deras genialitet fullkomligt blommade ut. Frågan är om det någonsin kommer att släppas en skiva som är lika komplett och galet bra som "Abbey Road". Och då är det ungefär 40 år sedan den släpptes. Det säger en hel del om hur före sin tid de egentligen var. Man glömmer lätt tidsperspektivet.

Och så var det de där bördorna i ryggsäcken.

Mina två stora icke politiskt korrekta åsikter.

Jag fullkomligt hatar Ian Brown och hans jävla Stone Roses. Oavsett vilket geni de anser att den mannen är så gjorde de i mina öron fruktansvärt tråkig musik. Hela hans uppsyn gör mig trött och så det där släpiga burkiga Manchester-soundet. Ni förstår givetvis att de har Mr Brown med på listan. De anser att han med sitt tråkiga band har gjort ett avtryck i musikhistorien. Och det är väl odiskutabelt att Stone roses var heta länge och att Ian Brown är en ikon. Men Tony Wilson stackarn får gråta hur mycket han vill i sin himmel, men skiten går inte att lyssna på.

Det är den enda som jag egentligen skulle vilja byta ut på den här listan. För övrigt återfinns R.E.M, Velvet underground, Madonna, David Bowie, Michael Jackson, Elvis Presley, Bob Dylan, Public Enemy och Ian Curtis bland en del andra. Att Ian Brown får vara med men att t.ex. Bob Marley lämnas utanför är skandal. Eller The Smiths för den delen. Dock kniper mästerverket "The Queen is dead" en hög placering vad det gäller skivorna.

Brit-pop eran representeras lite otippat av Blur och deras frontman Damon Albarn. Inte ett ord om Suede, Pulp eller kanske framförallt Oasis som jag nog trodde skulle knipa en placering. Fast å andra sidan så var kanske Blur det mest intelligenta av allihop när allt kommer omkring.

Oasis gjorde sin Morning Glory platta och brann ut. Men när den skivan kom så var den viktigast i världen. Större än Beatles, större än jesus. Bara för att världen behövde ett band som Oasis just vid den tidpunkten. Jag vet inte om det fortfarande finns någon som tycker att The Strokes gör bra musik längre. De släppte en debut som var fantastisk och som världen verkligen behövde. Sen tog allt slut. Det var deras otacksamma uppgift och bidrag till musikhistorien. Oasis efter Morning Glory är som en lång och outhärdlig bakfylla. Radiohead är så klart med på listan. Fattas bara när man har producerat tidernas bästa platta, OK computer. Men de räknas aldrig riktigt in i den där smeten. De föddes i efterdyningarna av Nirvanahysterin och blommade ut först i något slags post-brit-pop-era tillstånd då alla de andra släppte sina sämsta album. När brit-popen definitivt var död.

Detta konstaterande leder mig osökt in på min andra börda vad det gäller musikaliska åsikter. Inte helt oväntat hamnar Kurt Cobain och hans Nirvana på en topplacering över de artister som gjort mest avtryck i musikhistorien. Jag har aldrig gillat Nirvana och tycker egentligen att hela Seattle-scenen inklusive band som Soundgarden och Pearl Jam är olidligt tråkigt. Man ska gilla Nirvana och det är fult att inte gilla Nirvana och Nevermind ska ha en guldplats i varje musikälskares samling. Men för mig är det bara tomt, tråkigt och intetsägande. Däremot så förtjänar Nirvana sin placering. När de släppte "Smells like teen spirit" så var det en förlösande känsla i ett kollapsat musikklimat. Den gemensamma nämnaren slår till igen. Världen behövde Nirvana. Och de räddade musiken och förde utvecklingen framåt, bröt stagnationen slog sönder sina gitarrer och satte ett hagelgevär i munnen och blåste ett hål i huvudet. "I hate myself and i want to die" stod det på varenda tröja när jag gick i högstadiet och så en bild på en slusk med flanellskjorta. Alla visste att han skulle skjuta sig, men ingen trodde på det. Och trots att Ian Curtis i princip skrev ett självmordsbrev i varje låt som Joy Division släppte så var det ingen som vågade tro honom. Det är deras öde var att göra ett snabbt inhopp i musikhistorien och sedan brutalt lämna oss och bli legender.

I Q funderar Peter Hook om vad som hade hänt om Ian Curtis inte hade hängt sig och om Joy Division hade kommit iväg på den där USA-turnen. Förmodligen ingenting. Samma sak som med New Order på sin höjd. De hade varit ett gäng feta föredettingar som hade åkt omkring och gjort cover på sig själva. Samma sak med Nirvana. Aldrig att de hade kunnat släppa skramliga skivor och slå sönder sina instrument med samma publika genomslagskraft som 93/94 i dag. Poängen med band som Joy Division och Nirvana är att de brinner så in i helvete en kort, kort stund och dör när de är på sin absoluta topp, eller helst precis innan. Det är då de blir odödliga.

Listan är helt OK och det är definitivt svårt att objektivt argumentera för varför en artist platsar eller inte platsar på en sån här lista. Men helt klart så bör kvalifikationerna vara att du antingen har gjort oerhört bra musik, eller gjort ett avtryck genom att skapa en ny era eller ta musiken framåt. Och då givetvis åt det positiva hållet. Inga drogliberala hippies som Ian Brown och hans förbannade Stone Roses.

Två st Ian....men make no mistake. Den ena är en hippie och den andra var ett geni.