strobe lights and blown speakers

I den ständiga jakten på nya musikaliska kickar, så händer det ibland att jag slår knut på mig själv.

Ett fenomen man kan kalla för "Altenativt bara för att det ska vara alternativt". Fast det som driver en i jakten är givetvis belöningen då man vart femte år snubblar över ett band som ger dig den där kicken. Men ibland blir det tröttsamt då det finns så mycket skit därute, som hyllas och utpekas som nästa stora grej.

Det var inte bättre förr, det var inte bättre förr får man stå och intala sig själv när man åter igen inser att man har kastat bort 150 spänn på någon ny jävla skiva med ett okänt skitband från Glasgow som vid första lyssningen lät så lovande, men som snart visar sig vara plågsamt uttröttande och bara sämre kopior av något annat.

Det är viktigt att ibland strunta i sina musikaliska pretantioner och låta en gubbrockare och en fjollig musikalbög hänföra dig och åter ge dig den där tryggheten och känslan av mammas varma famn.

Om man bläddrar fram listan över mest spelade i min itunes ser man något intressant;

1) Peter Jöback, Stockholm i natt
2) Bruce Springsteen, Radio Nowhere

Gillian Welch, New young pony club, Frightened rabbits och The twilight sad är inte ens med på topp-tio.

Det är tryggt med en gubbrockare och en fjollig musikalbög. Ungefär som att ha föräldrar där man alltid är välkommen hem och där det finns en stabilitet och trygghet.

Bruce Springsteen har gjort en grym skiva som för övrigt släpptes idag. Radio Nowhere är en kanonlåt och han fortsätter där den fantastiska "The rising" skivan slutade. Jag grämer mig fruktansvärt över att vi inte lyckades få tag i biljetter till Bossen i Köpenhamn. Jag skulle så gärna vilja pricka av honom.

Peter Jöbacks gravt Stockholmsromantiserande och svulstiga låt kan jag inte låta bli att gilla. Det är nåt vemodigt och ytterst sorgligt över låten, samtidigt som den gör mig glad på något konstigt sätt. Det är alltid väldigt kul med referenser i texter. Jag kom just nu på att jag inte bara gillar den, utan fullkomligt älskar den.

Det krävs visst en gubbrockare och en stockholmsromantiserande fjolla för att få kraft att gå vidare.