strobe lights and blown speakers

Av olika anledningar har jag idag tvingats till att konfrontera min flygrädsla.

Sexårsdagen av attentaten mot World Trade Center där fyra amerikanska inrikesflyg spelade en viktig och inte alltför uppmuntrande roll är en av anledningarna. Min nyligen bokade New York resa är en annan, och insikten om att jag snart ska sitta där igen i den där stolen och se de där krasherna passera framför mina ögon. Jag tänker på Concorden i Paris, KLM vs. Pan Am på Teneriffa. Klassikerna, de stora kioskvältarna.

Flygrädsla är kanske att ta i eftersom ni då föreställer er att jag sitter och skakar och tuggar sönder min tunga. Men så illa är det inte för jag är sansad och lugn, men kramar stolen extra hårt under de där fatala minuterna från Take off till.....eh Off. Av all skit jag läser har jag nämligen läst någon stans att de flesta krasher sker vid starten. Klarar man sig de första fem minuterna så kan man enligt statistiken vara hyffsat säker på att komma fram hel och precis som man såg ut när man klev in i den där flygande plåttunnan. Jag kan ha fel, men är ganska säker på att det är så. Och kollar man på de stora olyckorna så är det ju oftast vid startögonblicket, eller strax därefter som något går fel.

Många mellanlandningar är alltså en statistikkunnig flygrädd människas värsta mardröm. Risken för krash är tre gånger så stor vid tre mellanlandningar jämfört med en sträckflygning och så vidare. Så där kan jag hålla på om och om igen medan flygvärdinnorna står där i sina blå dräkter och stinker parfym och pekar i den där löjliga säkerhetsboken som ska visa oss hur vi ska bete oss när planet slits i tre bitar och vi dränks i brinnande flygfotogen.

- Luta er framåt och andas i de där maskerna så ska ni se att allt går bra. HYCKLARE. ni vet vad som händer när "The only way is down". Stå inte där och ljug oss rakt upp i ansiktet. Vi köper inte era stolsfickeböcker med leende människor som åker rutschkana nedför en jättelik gummitrappa och tas emot av en spelande orkester.

OK. Jag ska inte raljera med säkerhetsshowen på flygplanen. Jag vet att de lyckas ta ner en och annan kärra, senast häromdagen i danmark. Och då är det säkert bra att man sitter så där och ler. Jag vet även att min chans att överleva en flygning är större än att överleva bilresan till flygplatsen och allt det där.

Men jag kan ändå inte sluta att fundera över det. Och jag tackar gud varje gång landningshjulen slår i backen och planet slutar kränga och man börjar uppnå en mänsklig fart igen. När kontrollen återfås. För det är nyckelordet mina vänner och roten till min ångest inför flygningar. Jag tappar kontrollen. När jag kör min bil till flygplatsen är det jag som kontrollerar fordonets framfart. När jag sitter i den där stolen är jag i händerna på hundra andra människor, vars enda lilla misstag kan utlösa en katastrof. Piloten, servicemannen, flygledaren, terroristen, klantskallen och dagdrömmaren. Alla har de ansvar över mitt liv under den där resan. Det är det som gör mig ängslig.

Sen kom jag att tänka på vad som borde vara världshistoriens mest bortglömda flygolycka. Dagarna efter attentaten mot World Trade Center så inträffade nämligen en olycka till, även den i New York. Jag kommer inte ihåg om det var ett plan som lyfte från JFK eller Newark, men strax efter start inträffade något som gjorde att planet störtade. Det kan till och med ha varit några veckor efter den 11:e september, eftersom jag har för mig att det rådde totalt flygförbud på amerikanskt luftrum i alla fall under de första dygnen.

Jag har försökt att googla lite om olyckan, men utan resultat. Jag är dock övertygad om att den ägde rum. De nämnde bara att det hade störtat ett plan och att man direkt fastslog att det inte var ett terrorattentat, utan bara en ren olyckshändelse. Jag har även för mig att det fanns en liten sidohistoria kring just den här bortglömda olyckan med. Det var nämligen någon vars pappa precis hade lurat döden genom att komma försent till sitt jobb i det södra tornet och därmed kunna sätta sig i säkerhet när allt började. Däremot råkade denna man ha oturen att vara med på just den här flighten, kanske en av de första avgångarna efter attacken. Jag kommer inte ihåg vart planet var på väg, men det måste vara en av världshistoriens mest bortglömda olyckor eller i alla fall en av de minst mediebevakade. Trots att New York aldrig tidigare hade varit så medieinvaderat.
 
Ett svagt minne säger att det var ett av American Airlines plan.

Tänk om jag har drömt igen.

"The candy-colored clown they call the sandman"