På två skilda håll sitter två människor och tänker på varandra
If I could open my arms
And span the length of the isle of Manhattan,
I'd bring it to where you are
Making a lake of the East River and Hudson
And span the length of the isle of Manhattan,
I'd bring it to where you are
Making a lake of the East River and Hudson

Fredagen den 7:e September.
Mata mig, mata mig....
Alla djuren dras till mig och jag förser dom med nötter, sötsaker och andra skatter tills deras matte i frustration släpar de stackars valparna som gnyr och suktar och säger...
Mata mig, mata mig....bara en liten sötsak till.....mata mig.....
Jag försökte att reinkarnera mig själv och bli en sån där äckligt framåtsträvande illusionist. En trollkarl som med trix och magi kan få er att kapitulera och dra er tillbaka till de hålor från vilka ni en gång kravlade ut ur. Jag ville ha makten att få er att försvinna och få er att aldrig någonsin vilja röra mig igen.
Jag skulle kunna ställa till med en scen som aldrig förr har skådats. Jag skulle kunna gå emot allas vilja och väl och förstöra inte bara ett liv utan två, tre eller kanske tio människors liv bara för min egna desperation och hängivelses skull. Med ett enda telefonsamtal kan leken vara igång och då blir ni inte glada. Man får inte göra så, man får inte hålla på och trassla upp det som är så intrasslat som det där verkar vara.
Det är tidig september, sen torsdagskväll.
På två skilda håll sitter två människor och tänker på varandra.
Inledningen på en låt som fungerar som bränsle till det förbjudna. Det som var bestämt skulle vara förbjudet.
Ingen utom jag har makten och härligheten att antingen åka med eller stanna kvar.
Nästan samtidigt i två skilda delar av stan letar två människor efter fjärrkontrollen. Det är midnatt nu och det är hög tid att sova.
Melodin börjar spela igen, och ett finurligt leende lägger sig på bådas läppar.
Båda viskar något ohörbart.
Mig kan ingen höra. Ändå viskar jag.
Mata mig, mata mig....
Alla djuren dras till mig och jag förser dom med nötter, sötsaker och andra skatter tills deras matte i frustration släpar de stackars valparna som gnyr och suktar och säger...
Mata mig, mata mig....bara en liten sötsak till.....mata mig.....
Jag försökte att reinkarnera mig själv och bli en sån där äckligt framåtsträvande illusionist. En trollkarl som med trix och magi kan få er att kapitulera och dra er tillbaka till de hålor från vilka ni en gång kravlade ut ur. Jag ville ha makten att få er att försvinna och få er att aldrig någonsin vilja röra mig igen.
Jag skulle kunna ställa till med en scen som aldrig förr har skådats. Jag skulle kunna gå emot allas vilja och väl och förstöra inte bara ett liv utan två, tre eller kanske tio människors liv bara för min egna desperation och hängivelses skull. Med ett enda telefonsamtal kan leken vara igång och då blir ni inte glada. Man får inte göra så, man får inte hålla på och trassla upp det som är så intrasslat som det där verkar vara.
Det är tidig september, sen torsdagskväll.
På två skilda håll sitter två människor och tänker på varandra.
Inledningen på en låt som fungerar som bränsle till det förbjudna. Det som var bestämt skulle vara förbjudet.
Ingen utom jag har makten och härligheten att antingen åka med eller stanna kvar.
Nästan samtidigt i två skilda delar av stan letar två människor efter fjärrkontrollen. Det är midnatt nu och det är hög tid att sova.
Melodin börjar spela igen, och ett finurligt leende lägger sig på bådas läppar.
Båda viskar något ohörbart.
Mig kan ingen höra. Ändå viskar jag.
Så tyst, så tyst......
If I could open my arms, And span the length of the isle of Manhattan
I'd bring it to where you are, Making a lake of the East River and Hudson
If I could open my mouth, Wide enough for a marching band to march out
They would make your name sing, And bend through alleys and bounce off all the buildings.
I wish we could open our eyes, To see in all directions at the same time
Oh what a beautiful view, If you were never aware of what was around you
And it is true what you said, That I live like a hermit in my own head
But when the sun shines again, I'll pull the curtains and blinds to let the light in.
Kommentarer
Trackback