strobe lights and blown speakers

Jag känner henne knappt, ändå tycker jag synd om henne.

Hon går till sitt jobb varje dag utan en tanke på att klä upp sig. Hon är inte heller en trashank, utan väldigt alldaglig och en förmåga att smälta in och kamouflera sig i den gråa omgivningen. En gång om dagen lämnar hon sitt jobb för att gå en runda vid vattnet. Ritualen följer samma mönster och det går näst intill att ställa klockan efter hennes maniska promenerande. Hon känner dom där nere, och hon talar otydligt och med ett argsint vibrato på den något manliga rösten. Jag vet att många här uppe är livrädda för henne. De kallar henne antikrist och i smyg tänker de sig att hon faller från balkongen och blir till pöl, rester och kladd.

En dag ska jag konfrontera henne och ge henne en chans att förklara varför de beter sig som de gör. Varför det finns sådana som önskar någon annan till pöl, rester och kladd. Men idag är inte rätt dag, inte heller i morgon. En dag kanske jag kliver i henne. Får hennes sjukdom på hela min nya sko.

Tänker de tillräckligt hårt och tillräckligt länge så kan det mycket väl gå så.

Tankens kraft är större än universum.

Och tänkarnas vägar äro outgrundliga.

Nu går hon igen....