strobe lights and blown speakers

Vi satt och slöade som alla andra dagar.

Alla andra med nio till fem jobb var på sina "riktiga" jobb och gjorde ungefär det som man gör på riktiga jobb. Jobbar lite, fikar, lunchar, jobbar lite och sen går man hem och äter middag. Den här dagen skiljde sig inte på något sätt. Jag anlände runt 12-tiden och åt lunch med Johan Ö. Skräpmat och sen pulverkaffe. Jag antar att han talade om Weezer och att jag lyssnade med ett halvt öra. Han kunde konsten att tala ihjäl en hel dag med Weezer och om sångarens benförlängning och Harvardstudier. Jag saknar hans Weezer utlägg.

Jag var nästan sist ut den här dagen och körde en riktig skogstur. Det var ett stopp vid en liten husklunga med idylliska småländska "Barnen i Bullerbyn" vyer och sedan fick man köra ett par kilometer innan det var dags igen. Vädret var klart, vackert och riktigt varmt för årstiden. Jag fick äpplen av den där stammisen, hon som inte hade alla hästar hemma och det var såna där goda mjöliga och syrliga äpplen. Söta äpplen är det vidrigaste som går att stoppa i munnen.

Runt tretiden hade jag en liten transportsträcka på drygt en mil. Jag lyssnade på Morrissey, Maladjusted. Låten måste ha varit "Roys keen". Solen bländade mig hela vägen till Irshult. På Irshult gård bodde det två familjer, riktiga original som oftast på de här skogsturerna. Strax innan jag svängde upp på gårdsplanen försökte jag ringa Johan Ö, men han svarade inte.

Frun i huset kom ut och pratade om allt mellan himmel och jord som vanligt och köpte de två sorter hon alltid brukade köpa.

- Otäckt det där som händer i Amerika, sa hon precis innan jag skulle åka.

- Vadå, det har jag missat.

- Det har hänt en stor flygplansolycka mitt i New York. Det är ett plan som på något sätt har råkat köra rakt in i en stor skyskrapa, en av de där två som ser likadana ut.

- Det var som fan, då får jag lyssna på radion då.

- ja, de sa det precis.

Vi sa hej och tack och jag fortsatte min resa längre in i skogen. Jag tittade på telefonen och hade sex missade samtal. Tre från Johan Ö. Jag slog på radion och försökte bilda mig en uppfattning om vad det var för olycka.
Först var det bara massa svammel hit och dit om att ingen visste något och om att det var obekräftade uppgifter och att man bara visste att det rörde sig om en olycka, möjligen en kapning. Jag stannade bilen på en parkeringsficka för att gå ut och stänga ett av de bakre skåpen som alltid kärvade. När jag stod därute avbröts diskussionerna på radion och man gick in med ny information om att ett till plan hade kraschat in i den andra skyskrapan. Det var då man först förstod att det inte rörde sig om en fyllenavigering eller "normal" kapning. Det inkom även uppgifter om att det rörde sig om minst ett plan till som man hade tappat kontakten med. Det var fullskaligt krig i USA:s självaste hjärta. Mitt på Manhattan. Ondskan slog till där det var som mest sårbara. Utan Hangarfartyg, Missiler och marsherande trupper. De visste precis vilka följder det här skulle få.

Jag fortsatte och kom fram till en annan stammis. En gammal åkare som bodde själv sedan hans kärring dragit, som han själv uttryckte det. Han höll på att meka i garaget med en rostig gammal åkgräsklippare, och vinkade åt mig att komma in. Han hade en liten tv på en smutsig bänk med massa skiftnycklar och motordelar.

Vi stod tysta och såg när de föll en efter en och hur människor hoppade 200 meter och krossades mot asfalten.

Jag minns att jag tänkte två tankar förutom på hur många som måste ha dött i attackerna:

1) Hur kommer det se ut i morgon när stål / betong från två skyskrapor på 300 meter var har spridits ut över hela nedre Manhattan?

2) Vad kommer USA göra för att straffa de skyldiga, och hur kommer det påverka resten av världen?

Det är sex år sedan USA förklarade krig mot terrorismen idag.

Ett krig som de ofta påstår sig ha vunnit eller i alla fall är på gång att vinna.

Varför är jag då så rädd bara på tanken att sätta mig i ett flygplan med destination USA?