strobe lights and blown speakers

Mars månad har bjudit på en del stora skivsläpp. På grund av semester, allmän lathet och tillfälligt ointresse av vad musikbranschen har erbjudit så har det inte blivit en lika noggran finkammning den här gången.

Men som vanligt så har jag plockat ut fem små fyrkantiga plastfodral ur tomtesäcken.

Bästa skivorna mars 2008:


1) Håkan Hellström, För sent för Edelweiss



00-talet kom. Milleniumskiftet och hotet om att alla datorer skulle haverera och börja kasta kärnvapenmissiler till höger och vänster eller länsa våra banktillgångar var för evigt över. Det skulle ta 100 år innan en ny hysterisk apparat drog igång domedagspredikandet igen. Därför var det en lättad euforisk mänsklighet som gick sommaren till mötes just det här året. I Broder Daniel spelade det en gång en kille som hette Håkan som inte passade in i det gänget. Han log för mycket. När milleniumskiftet var över tog han tillfället i akt och brände av all sin glädje och energi på 10 låtar svensk musikhistoria. Hans debut "känn ingen sorg för mig Göteborg" var det där pistolskottet i pannan som alla hade väntat på. Äntligen ett album utan utfyllnadslåtar, där varje mening säger precis allt om hur allt egentligen är. Utan att veta om det var det ett galet energiknippe i sjömanskostym som alla hade väntat på.

Jag har många gånger sagt att det borde varit bra där. Han skulle ha gjort en modern Jakob Hellman och helt enkelt gett ut en skiva som saknar motstycke i svensk musikhistoria ( som Hellman gjorde med "...och stora havet"), sprungit omkring på scenerna en sommar och gjort galet energiska liveshower och sedan bara gett fan i allt vad inspelningar och mediakontakt heter. Anledningen är att det blir roligare så. Släpper man debuter som "...och stora havet" och "känn ingen sorg för mig Göteborg" så kan det bara gå utför i någon mening.

Jag har med handen på hjärtat inte brytt mig särskilt om hans fortsatta karriär efter debuten. Tror inte ens att jag äger någon av hans andra skivor (förutom möjligen den där visskivan). Gillade inte "kom igen Lena" eller att se hans nuna var och varannan dag i diverse talkshows eller att se honom stå på Allsång på skansen och spexa.

Felet är inte att han blev folklig. Felet är att på alla inspelningar efter debuten tänker han på att skriva för folket. Han väger orden och formuleringarna och byter om meningar så att det ska låta bra och anstränger sig för att göra bra musik. Det märks väl. Det märks att första skivan bara var gjord av en stark vilja att få ur sig sin energi och att han inte hade tänkt särskilt mycket på hur resultatet skulle bli. Därför talar texterna på den skivan rakt till hjärtat.

Med resonemanget ovan säger jag inte att Håkan Hellström har gjort dåliga skivor, utan tvärtom har han hållit en jämn nivå och befäst sin position som en av de största artisterna i sveriges 00-tal. Det är bara det att ju längre bort i från tiden i Broder Daniel, desto mindre talar texterna till hjärtat.

"För sent för Edelweiss" är namnet på Håkan Hellströms vet inte vilken skiva i ordningen som släpptes i mars med tillhörande förstasingeln "För en lång, lång tid". Jag tycker att det är ett helt okej album som han har knåpat ihop. ljudet är burkigt, skitigt och det är mer rock n roll (om man nu kan uttala dessa ord i samma mening som Håkan Hellström) än någon gång tidigare. Det finns en slags desperation över vissa spår, som tydligast märks i skivans bästa spår "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Även singeln "För en lång lång tid" håller mkt hög klass. Det är mer moget och experimentiellt vilket märks tydligast i "zigenarliv dreamin" som är någon slags burkig boogiedänga med lite distad röst och cigarrdoft.

I botten är det samma gamla Håkan Hellström som fortfarande talar på det språk som vi är vana vid, fast lite mer moget och lite djärvare. Och han har fortfarande inte lärt sig att sjunga rent. Falsksången är hans signum, och det tackar vi för. Den mycket sympatiske Håkan satt i morgonsoffan och fastslog att det var hans bästa skiva.

Jag är benägen att hålla med om man glömmer hans äventyr runt milleniumskiftet givetvis.


2) Yoav - Charmed and strange



Skulle du köpa en skiva av en kille som kommer från Kapstaden kallar sig Yoav? Förmodligen inte.
Om samma killes musik beskrivs som en blandning av ett akustiskt Nine Inch Nails med Justin Timberlakes producenters känsla för popbeats, och att han är det som saknas hos Beck eller Radiohead med en mörk touch av Massive Attack och Portishead. En skön smältdegel någonstans mellan Tiger Lou och post-techno Moby. Då börjar det brännas va? Om jag sedan tillägger att samma man avslutar skivan med en avskalad cover på Pixies fantastiska "Where is my mind?". Då slår ni väl till så att handen går av.

Bra, för det är ett helt riktigt val. Skivan är det mest spännande som jag hittade bland månadens skörd. Eftersom jag precis hämtat mig från den värsta Vampire Weekend febern så känns det här som ett naturligt substitut. Men det här är avskalat, elektroniskt, sömnigt och bitvis alldeles, alldeles underbart.
Rekommenderas varmt.


3) R.E.M - Accelerate



Lika älskade som hatade. Giganterna är tillbaka med sitt 14:e album i ordningen och föjer upp med en turné som når Stockholm i september (har jag för mig). På något vis tillhör R.E.M den kategori av band som har en slags kvalitetssäkring, en stämpel som garanterar ett visst mått av musikalisk njutning. Som en trygg fond kan man säga. Du garanterar aldrig att förlora ditt insatta kapital, men det händer å andra sidan inte heller särskilt mycket. Att förvänta sig att det här gänget ska bjuda på några större överraskningar går inte. Men varför behöver de göra det? Skivan är skramlig och innehåller en jämn ström av driviga väldigt typiska R.E.M spår. Fansen får vad de vill ha och i förhållande till senare årens skivor tycker jag ändå trots ganska lite lyssning att den här håller en något högre kvalitet. Utmärkande låtar är Man-sized wreath, singeln Supernatural Superserious och framförallt den vackra balladen Until the day is done.


4) Adam Green - Sixes and sevens



Sprungen från The Moldy Peaches har Adam Green brutit mark på egen hand. Nya skivan Sixes and sevens är en 22 låtar lång historia med en mix av olika genrer, alltifrån kabaret i "morning after midnight" till glada små popmelodier och skumma pratlåtar som "that sounds like a pony". Det mesta har en rejäl touch av Country och amerikans kofösarlukt. För mig är skiven lite för konstgjort glad och amerikansk för att det ska bli riktigt bra. Att han sedan avslutar en så här glad skiva med en cover på Joy Divisions "Love will tear us apart" gör inte det hela bättre, även om det är en helt okej version. Rekommenderas för lyssnare som vill ha en skiva att dammsuga till, men djupare relationer avrådes starkt.


5) Nick Cave & the bad seeds - Dig!!!, Lazarus, dig!!!



Den här skivan tillhörde en av de jag verkligen längtade efter den här våren. Därför blir jag extra besviken då man snabbt inser att det här är under medelstrecket för vad den här mannen är kapabel att prestera. Sen början av 2000-talet då han släppte "No more shall we part" har det egentligen inte hänt speciellt mycket, med undantag för en del spår på 2003 års "Nocturama" som verkligen var bra (visserligen spår som den avhoppade hjälten Blixa Bargeld gjorde sånginsats på). Så frågan är om konstellationen Nick Cave + The bad seeds är ett sjunkande skepp. Om man jämför med vad t.ex. Grindermanprojektet presterar så är det ett trött intryck som Nick Cave ger på Dig!!!, Lazarus Dig!!!. Visst växer skivan och det finns ett par riktigt bra låtar, som jag framförallt hoppas kan funka live i Stockholm den 17:e Maj. Är man Nick Cave fan måste man ha den här i samlingen. Annars kan den lika gärna vara.


Övrigt värt att uppmärksamma av mars skivskörd:

Racounteurs - Consolers of the lonely
Joy Division - Best of
Veronica Maggio - Och vinnaren är...
Lasse Lindh - Pool
Hercules and love affair - s/t (med sång av den sjungande tunnan från Antony & Johnsons)
Ceasars - Strawberry weed
Radiohead - Nude "7" (i delar så att fansen själva kan göra en mix av låten)

Tidigare starka rekommendationer under året:

Vampire Weekend - s/t
Correcto - s/t
Pacific - Reveries
Pete & the pirates - little death
Lykke li - youth novels
Pascal - galgberget
Lightspeed champion - falling of the lavender bridge