strobe lights and blown speakers

Slånstigen 7, Hallonberget kl 10:43 Onsdag förmiddag

- Sådärja, då är det bara att skriva på här så är allt färdigt.

Ella gjorde som hon blev tillsagd och ägnade inte dyrbar tid till att läsa igenom det som mannen hade knåpat ihop. Något med mannen irriterade henne. Möjligen var det att han hade en så fruktansvärt iögonfallande klocka. Den var inte ful, men otroligt stor och utmärkande. Mannen var dessutom väldigt liten vilket gjorde att kontrasterna mellan stor och liten blev nästan skrämmande.

- Så hur känns det nu då?

Mannen kanske bara ville vara artig, men Ella blev direkt misstänksam. Vad har han för rätt att komma här och snoka om mina känslor. Hon bytte snabbt ämne och påpekade vikten av att det inte skulle bli någon stor tillställning. Hon hade små medel att röra sig med, och en stor och påkostad ceremoni skulle kunna göra förödande hål i hennes kassakista som hon numera hade full kontroll över.

- Det känns bra faktiskt, svarade hon till sist.

Jag har inte ätit på sju dagar, och det börjar ge resultat.

Sen jag bestämde mig för att pendla mellan stort och litet matintag så har en helt ny värld öppnat sig.

Mannen verkade lite förbryllad över svaret, och Ella dömde honom snabbt som en mindre vetande rent av retarderad. Han verkade i alla fall ha sådan koll att han betraktade situationen som något som snabbt måste avslutas.

De tog farväl och Ella följde honom ut med hunden.

Han fick stuva om lite i den minimala bilens bagageutrymme och så hoppade hunden in och somnade nästan så fort den hade funnit sin plats.

- Då säger vi så då.

Vi låter det som en gång var vara glömt och så tar jag hand om er lilla hund.

Bra!!!!!

Ella skakade mannens hand och gick snabbt in tillbaka till sitt lilla kryp in i sin del av världen i Hallonberget.

Hon satte sig vid köksbordet som så många gånger förr och såg ut över husen som alltid verkade vara i behov av antingen målning eller taktvätt.

Hon kunde inte låta bli att tycka synd om alla de där stackars människorna.