Helgen v. 7
Trevlig helg önskar den som bor här med vänner....
Ang. Cure-konserten i Köpenhamn, onsdagen den 13 februari.
Svenska recensenter har ju alltid ansett Cure-konserter vara oerhört "tråkiga". Och jag förstår dem egentligen, för det händer ju verkligen inte mycket på scen (utöver en gnistrande vacker ljusshow, vill säga). Bandet står mest rakt upp och ner och spelar sina låtar.
Och i skenet av det, så kan ju förstås 36 låtar under en tre timmar lång konsert framstå som tortyr.
Men grejen är att de inte BEHÖVER göra så mycket. Inte när de efter att Robert Smith - en av få levande och aktiva populärkulturella ikoner - lufsat upp på scenen och inlett konserten med en av världens mäktigaste låtar, "Plainsong". Och följt den med "Prayers For Rain". Vilken i sin tur följs av "Fascination Street" (världens bästa basslings, för övrigt). Och så vidare. Och så vidare.
När låtarna håller den kvalitén, BEHÖVER helt enkelt bandet inte studsa omkring eller kasta ut godis till publiken. Det hade till och med känts ovärdigt.
Låtlistan är oklanderlig. Helt jävla perfekt, faktiskt. En perfekt avvägning av gammalt och nytt, slamrigt och lugnt, skrikigt och sorgset. Inte mindre än 7 låtar från "Disintegration" luftas (håll i dig: utöver de 3 nyss nämnda, även "Lovesong", "Lullaby", "Disintegration", och "Pictures of you"). Men för mig personligen blir det största jublet när de plötsligt dammar av "To wish impossible things", en gammal pärla från "Wish" som sällan eller aldrig spelas live.
"One Hundred Years" ackompanjeras av foton på storbildsskärmar, foton föreställandes alla former av mänskligt lidande; afrikanska svältoffer, massgravarna i Auschwitz, marscherande nazister, till och med trafikolyckor. Som att den låten inte är deprimerande NOG. Kombinationen mellan låten och bilderna blir till slut nästan outhärdlig, vilket givetvis är exakt vad som var meningen.
Så - Cure anno 2008 var faktiskt oerhört mycket bättre än jag vågat tro. Bättre än någon av de gånger jag sett dem tidigare, faktiskt. Mer laddade, tajtare, mer...motiverade, liksom.
Men efter tre timmar är man rejält seg, både i benen, öronen, halsen, och hjärnan. Så min enda fråga blir; hur fan orkar de?! Robert Smith fyller 50 nästa år, Porl Thompson och Simon Gallup är bara något år yngre. Hur fan pallar de att spela - och framförallt, sjunga - i tre timmar, kväll efter kväll?!
Det förtjänar respekt.
Så, nu ser jag verkligen fram emot nya skivan, som vi är lovade senare i vår. De 3 nya låtar som spelades i Köpenhamn lovar väldigt gott, särskilt den oändligt sorgsna "A boy I never knew" (som enligt Robert Smith själv handlar om han och fruns barnlöshet).
Tackar, tackar. Finfin recension. Fan vad jag ångrar att jag inte ansträngde mig för att hänga med mer. "To wish impossible things" måste ha varit övernaturligt bra att få höra.
Och du har väl sett Cure en hel del nu har jag för mig, så att om det här var bland det bättre du sett så måste de ha imponerat.
Ser också fram emot skivan!!
"The spider-man is having me for dinner tonight...."
Jag tackar för recensionen jag med... Drömde mig bort en stund genom den :-)
/ Anna
