strobe lights and blown speakers

Det har inte släppts några bra skivor i Januari skriker man ut på diverse bloggar!

Kvalificerat skitsnack säger jag.....

Då har man inte lyssnat tillräckligt noga, eller letat under tillräckligt många stenar.

Faktum är att det alldeles nyss släppts i alla fall två skivor som fick mitt hjärta att hoppa över tre kvarts slag och få mig att vilja dansa mig galen till de fantastiskt upplyftande rytmerna. Jag kommer att äta upp min mössa om inte de skivorna placerar sig på Topp 5 över min egna sammanställning över 2008 års bästa skivor när året är slut. Det kallar jag en bra början på musikåret.

Periodbokslut i musikfabriken januari 2008:



1) Vampire Weekend - s/t



Trots höga förväntningar på den här skivan så blir jag totalt knockad. Samma eufori som infann sig då man första gången spelade Arcade Fires debut infinner sig ganska snabbt och efter en genomlyssning förstår man att "hypen" hade rätt. Nu har dock Arcade fire för övrigt väldigt lite med den här New York-kvartetten att göra. De är ett gäng uber-begåvade universitetskillar som skriver fantastiskt lättsam och upplyftande popmusik med titanstarka melodier och med afrikanska influenser. Låt efter låt lämnar mig sittandes med ett leende på läpparna och man vill bara känna, klämma och förstå hur jävla svängigt det här egentligen är. Skivan har fått tokbra recensioner i samtliga tidningar och de trendiga hipsterkidsen har redan för länge sedan tagit dem till sina hjärtan och lämnat dem för andra små obskyra myspace band. Det återstår bara för den stora massan att fullkomligt älska dem.

Med facit i hand kommer alla förstå att det här är en av de riktigt viktiga skivorna det här året!

Mina starkaste rekommendationer är: KÖÖÖÖÖÖÖÖÖP!!!!!!!!


2) Lightspeed champion - Falling off lavender bridge



Lightspeed champion är definitivt kandidat nr 2 till musikalisk extas. Dev Hynes är blott 21 år gammal,men skriver låtar med sådant innehåll som om han levt ett helt liv. Det var länge sen jag har hört så många referenser spöka i en och samma skiva. Hela tiden finns det en gravt ironisk och intelligent touch i texterna som får mig att minnas Jarvis Cocker när han var som vassast och mest sarkastisk. Ibland får jag en känsla av att Rivers Cuomo, Weezers gamle frontman är med och bestämmer, och andra stunder skulle det kunna vara Ed Harcourt eller varför inte Left Banke. Varje gång hittar man ny referenser utan att han för den skull stjäl eller kopierar. Det här är helt unikt och så fantastiskt bra popmusik så att man blir sittandes kvar långt efter sista låten ebbat ut och bara ler, ler och ler.....


3) Magnetic Fields - Distortion



Det finns få personer i musikvärlden som jag hyser sådan respekt för som Stephen Merrit. Den produktive mannen som med sitt Magnetic fields och många, många andra sidoprojekt gång på gång visar prov på briljans och en förmåga att skapa popmelodier som saknar jämförelse. Många år har passerat sen man blev knockad av låtar som Let´s pretend we´re bunny rabbits eller Papa was a rodeo. Det är den åttonde skivan i ordningen och det firar Stephen med att lägga dist på precis varenda instrument. Resultatet blir en gröt av distoriton precis som titeln antyder och därunder ett gäng riktigt bra låtar. Det tar ett tag att vänja sig vid den förskräckliga ljudbilden, men sedan kommer känslan krypandes igen. De har definitivt gjort det igen. Glansdagarna är förbi, men att Stephen Merrit fortfarande kan förmedla känslan av utanförskap från sitt "Lower East Side" är helt uppenbart. Man måste bara lyssna lite extra noga den här gången och komma förbi den brusande ljudbilden. För långt därunder finns fortfarande briljant popmusik.


  4) Pascal - Galgberget



Alla talar svenska. Och dessutom med ett jävla oväsen som bakgrund. Om det håller i längden återstår att se, men för stunden blir man tämligen knockad av deras distade revolution och vassa texter. För vem kan mostå att charmas av en text som:

"Jag ska bygga nånting stort och vackert....som jag ska krossa dig med....."


5) Hästpojken - Caligula



Gammal Broder Daniel trummis möter Gammal Bad Cash Quartet sångare och spelar in omtalad skiva. Recensenterna strör guld i deras hår och festivalsommaren är uppbokad. Någon skrev att de har väntat hela sitt liv på att det här ska hända (?). Jag är måttligt road. Låt oss inte överdriva det här nu. Shane Mc Gowan är en helt okej låt och skivan är helt ok. Men inte mer. Dock är den värd att lyftas fram på grund av att vi förmodligen vare sig vi vill eller inte kommer att få se de här nunorna runt om i landet ett tag.


Andra skivsläpp i januari som är värda att uppmärksammas:

Cat power - jukebox
Nicolai dunger - Nicollide and the carmic retribution
Lykke li - Youth novels