strobe lights and blown speakers

När jag var liten fanns det en å.

En å är ett vattendrag som är mindre än en älv eller fors, men som är större än en bäck.

Å.

På andra sidan om den här ån fanns det ett stort kråkslott. I det där kråkslottet bodde en sinnesjuk man. Fast bara periodvis. Ibland ryckte han upp sig och levde enligt normen och gjorde som folk i allmänhet gör, som att säga hejsan på stan eller bara ta en fika för att döda lite tid.

Ett tag när han var nere i sin värsta period av galenskap slog han sig i slang med en annan galning och startade en disharmonisk orkester. De ägnade hela dagarna åt att skriva låtar, lyssna på Pink Floyd och diskutera meningen med livet. Vad den galna kompisen gör idag har jag ingen aning om, men när han kom på tal för en tid sen var det någon som hade hört att han flyttade till Säffle och blev bildlärare.

En gång var jag uppe i det där huset.

Jag vill inte tala mer om den saken.

Den där Ån delade vår värld och galenskapen uppe i kråkslottet. Så småningom blev han en stor inspirationskälla, han och den där andra galningen. Många låtar handlar om just "Han som bor i det huset". Ibland tror jag att han kom på oss. Att han insåg att det var han som var den där sjön som skulle kalkas, eller den där flygande kanonen.

Han var och såg Nirvana i Stockholm en gång.

Strax därefter blåste Kurt Cobain bort sin hjärna.

Ibland undrar jag hur det står till med den där mannen.

Undrar vad han gör där borta på andra sidan ån?

Han som bor i det där huset.