strobe lights and blown speakers

Det man vinner på bärighet förlorar man i formbarhet.

Det man vinner på formbarhet förlorar man i bärighet.

Jag har gått linan, testat balansgången och konstaterat att den perfekta blandningen är svår, för att inte säga omöjlig att frambringa. Någonstans där i mitten mellan genomskinligt vatten och det snustorra och alldeles fruktansvärt dammiga pulvret finns det en perfektionism som heter duga.

Det är där i mitten som formbarhet och bärighet blir ett med varandra och det bara är att kleta på, forma och så panga upp plattorna en efter en så att svetten rinner och det svider i ögonen.

Om man måste välja mellan pest eller kolera då?

Bärighet eller formbarhet?

Ingen aning.

Fråga inte mig, jag är bara plattsättaren.....

En dränghalva som daskar på en ganska bra blandning mellan vatten och pulver och det är antingen formbarhet eller bärighet som tar överhanden. I mitt fall tror jag att det oftast är Formbarheten som är den starka parten i det här spelet. Formbarhet därför att jag är lat och inte orkar böka med den där sleven  och försöka göra ränder som sedan faller bort på grund av att bärigheten är så stark. Formbarheten ger mig en kladdig massa som fäster bra. Jag går hellre och efterjusterar de insjunkna plattorna som är Bärighetens hämnd på att jag favoriserade formbarheten.

Jag kom att tänka på det här nyss.

Jag kom på mig själv med att sitta och tänka på den perfekta blandningen av kakelfix. Den mest lättarbetade blandningen. Jag har suttit insjunken i den tanken i kanske en halvtimme nu.

Jag har hjärtklappning.

Jag håller på att jobba ihjäl mig tror jag.

Jag tar en paus.

Jag lyssnar lite på Death cab for cutie och glömmer att jag måste jobba hårdare för att hinna med.

När ska det här ta slut?

Och när ska jag lyckas hitta balansen mellan formbarhet och bärighet.

Kaffet är gott.

Snart har de gjort en sjö av East river och Hudson river.

Kaffet är gott.