Månadens skivsläpp Maj
Mitten av Juni och ingen lista för Maj ännu.....
Men här är den i alla fall.
Maj var definitivt den bästa månaden än så länge vad det gäller skivsläpp. Juni har en hel del gott på gång och kommer att bli en hård konkurrent. Vanligtvis brukar jag nöja mig med (eller snarare ha svårt att få ihop) fem skivor som jag vill föra fram lite extra i ljuset. Den här gånger var det så mkt bra och så roligt så att det helt enkelt fick bli en 10-lista för att fira att sommaren är här.
Håll till godo:
Bästa skivorna Maj 2008:
1) Death cab for cutie - Narrow stairs
Alla har åtminstone en låt som påminner om någon speciell person. Jag har ett par stycken, men framförallt så finns det en låt som jag aldrig någonsin kan få ur mitt huvud. Marching bands of Manhattan. Måste vara vår tids hymn för brustna hjärtan. Åtminstone i min tolkning. Lika bra att säga det direkt, att Death cab for cutie har en framstående position i min armé av amerikanska indierockband. Förra skivan Plans som var den första på det stora skivbolaget Atlantic sålde guld i USA och förväntningarna på "Narrow stairs" var höga. Så kom videon "I will possess your heart" och skvallrade om ett uppdaterat sound, fast med samma känsla och kärna. Jag älskar låten, och speciellt versionen med den dryga fyra minuter långa malande intron innan sången kommer igång. Jag har lyssnat väldigt mkt på Narrow stairs den senaste tiden, och stundvis tycker jag att de har överträffat "Plans" och gillar nästan bättre det lite råare soundet med mer distade gitarrer på vissa spår, som i inledande "Bixby Canyon Bridge". "No sunlight" är en riktigt liten pärla och så är även "You can do better than me" och ja i stort sett hela albumet är en briljant sammansättning av låtar och överträffar faktiskt "Plans" tack vare bredden och den nya råare framtoningen som är tydlig på singeln "I will possess your heart". Kommer definitivt att vara en av årets "måste-ha-skivor" när det är dags för bokslut.
2) Kleerup - s/t
Det finns en handfull skivor man behöver inom den ack så besudlade Dance-genren. Som starthjälp för urban parningslek en tisdag i Juli på Gotland funkar det med vad som helst. Till och med en remix på Ronny och Ragges gamla slagdänga "köra fort som fan" med pimpad bas och rödtjutsvisslingar sätter golvet i brand. Det är tyvärr dock vid den nivån som det mesta som spottas ut stannar och i ärlighetens namn är det inte särskilt upphetsande. Det fanns egentligen bara en enda skiva som verkligen var värd att äga, nämligen Daft Punks "Discovery" (som kanske inte ens är någon danceskiva egentligen? Går det dansa till DP?). Förutom den så har det varit otäckt svalt med inspirerande och kvalitativa utgåvor. Ända tills det började snurra en låt på musikkanalerna med en snygg video därtill. Låten var "With every heartbeat" och det var Robyn som stod för sången. När följande singeln "Longing for lullabies" etsade sig fast så förstod man att det här inte var någon one-hit-wonder med efterföljande album med ojämn kvalitet. Det här var 80-talet slår tillbaka med gräddan av svensk kvinnlig musikindustri med dels föredettingar som Titiyo och Neneh Cherry, men även något färskare hetingar som Marit Bergman och Lykke Li. Oavsett om de är föredettingar eller inte så kompletterar de varandra och bidrar alla och envar med väldigt bra insatser som sammantaget gör Kleerups debutskiva till något av det mest spännande jag hört släppas i sverige på länge.
3) The Charlatans - You cross my path
Många band skulle säkert skära av sina högra händer för att få släppa en debut som The Charlatans "Some Friendly" och få bli upphovsmän till en hel musikgenres nationalsång. Ska det bjudas upp till skivvändning så kommer garanterat "The only one i know" mala på och få kidsen att dansa till den sköna hammondorgeln. Medaljens baksida är att man dels får prestationsångest när det kommer till uppföljaren, och om man då inte lyckas så kommer man för alltid förknippas med den där låten. I Charlatans fall har "The only one i know" blivit en förbannelse, en slags ryggsäck. När jag summerar och upptäcker att förbannelsen har varat i 20 år så blir man mörkrädd inför faktum att tiden går väldigt fort. Jag tillhör skaran som anser att Charlatans visst har haft sina ljuspunkter även under förbannelsens gång. Dessutom så kommer de från Manchester, och jag vägrar att ge upp på någonting som kommer från just Manchester. Alla mina gudar har bott i just den staden. You cross my path är The Charlatans 10:e skiva. På åtta skivor har de försökt att ta död på myten om ett patetiskt brit-pop band som kopierar sig själva. 1996 söp sig kärnan till soundet, keybordisten Rob Collins på gränsen till medvetslös och satte sig i bilen och körde rakt in i döden. Detta skedde en vecka innan de skulle agera förband åt Oasis gigantiska gig i Knebworth. Trots misslyckanden, dödsfall och förbannelsen hack i häl så har de lydigt kämpat på och levererat ömsom vin ömsom vatten. Om det finns någon rättvisa i musikvärlden så borde äntligen förbannelsen vara bruten när det kommer till "You cross my path". 20 års envishet verkar ha gett resultat och jag blir mycket förvånad då jag sätter skivan i spelaren. Jag må vara hopplöst 90-tals förälskad och tar säkert varje chans jag får att åter få känna 1996 blåsa genom rummet, men efter en, två och tre lyssningar kvarstår leendet och jag bekänner triumferande att det här är något riktig, riktigt bra. Det luktar mer av Manchesterkollegorna New Order än någonsin, stundvis ruskigt likt. Oh! Vanity, Bad days och framförallt Missing beats (of a generation) är mer än nog bevis på att The Charlatans är något att räkna med 9 skivor efter den där låten som alla har hört, älskar men knappt längre vet vem som spelade in. I min allra ödmjukaste skrud bugar jag mig för det sista salta stänket av Manchestervågens salta efterstänk och inser att The Charlatans har uppnåt upprättelse i och med "you cross my path", och att vi därmed för alltid kan begrava myten om den där låten som efterföljdes av i stort sett ingenting.
4) dEUS - Vantage point
(släpptes egentligen i slutet av april)
I min musikaliska hjärna har jag ett speciellt fack. Hit äger bara två band tillträde. Det ena är dEUS och det andra är Primal Scream. Av någon anledning har jag alltid placerat just dessa två fantastiska institutioner tillsammans. Jag respekterar båda och högaktar deras förmåga att ständigt ömsa skinn och att våga utmana fansen och därmed driva utvecklingen framåt. dEUS har dock enligt mig hållt en mycket mer ojämnt kvalitet på sina albumsläpp. På sjätte skivan bjuds det förutom på ett gästinhopp av Karin Dreijer även på en mycket spretande och omväxlande ljudbild. Primal Scream, Radiohead, Pixies, Afghan Whigs, ja alla möjliga influenser i en salig blandning och som vanligt med intelligenta texter och en stor finess i varenda ton. Möjligen att det blir lite för bra ibland och balanserar bitvis på gränsen till för tillrättalagt och präktigt. Klart ett av Belgiens bästa band i konkurrens med de gamla hjältarna Front 242. Vantage point är inte ens i närheten av formtoppen på "The ideal crash" som utkom i slutet på 90-talet, men det är ändå en hyggligt bra rockskiva som spretar åt alla håll och kanter, men ändå hålls samman och följer någon slags linje.
5) Autisterna - Sista scenen
Att säga att Autisterna låter som Håkan Hellström är att göra det lätt för sig. Visst finns det likheter, men ändå är det något med de gravallvarliga texterna som gör att jag ändå har svårt att hålla med. Jag gillar sista scenen och har i många dagar försökt att komma på vad det är som jag känner igen men inte kan sätta fingret på. Himmelen är en perfekt popdänga på svenska, och det finns även fler riktigt bra spår. Jag hör influenser av tidiga Bob Hund, Traste Lindéns kvintett och Plura. Men det är inget tydligt, utan tillräckligt eget för att vara intressant även i ett lite längre perspektiv. Svenska band som släpper skivor på svenska är många just nu. Hästpojken, Markus Krunegård, Pascal, med många flera. Det krävs mycket för att sticka ut och överleva i det längre perspektivet. Autisterna kommer aldrig bli ett nytt Kent, men har störst chans av tidigare nämnda att inte bli en bortglömd debut.
6) The National - The virginia E.P
The National är fortfarande ett av våra mest spännande band just nu. Dessutom strax sverigeaktuella igen på Way out west i GBG. The Virginia E.P är ingen livsviktig investering. Det här är vad man skulle kalla en liten sommarpresent för de mest inbitna. Men jösses vilka låtar ännu en gång. Blank Slate och You´ve done it again Virginia och framförallt låten som är värd hela investeringen; covern på Bruce Springsteens "Mansion on the hill". Religion kallas det. Religion!
7) The pineapple thief - Tightly unwound
På Roskildefestivalens hemsida beskriver man Radiohead som englands mest respekterade och hyllade band sedan The Beatles. Det är jag den första att skriva under på, men skulle samtidigt vilja tillägga; och det mest kopierade bandet sedan The Beatles. The Pineapple thiefs - Tightly unwound är ännu en Radiohead-rip-off i mängden, fast en av de bättre jag hört faktiskt. Gillar man tidiga Radiohead är skivan ett måste.
8) Isobel Campbell & Mark Lanegan - Sunday at Devil dirt
Isobel Campbell, den spröda änglarösten. Mark Lanegan, den söndersupna 20-paket cigg om dagen rösten.
Skönheten och odjuret som chockade oss med "Ballad of broken seas" 2003. När Isobel lämnade Belle & Sebastian 2001 så tänkte jag att nu är det klippt för Glasgowpojkarna. Vad jag inte förstod då, och fortfarande förnekar är att Isobel lämnade ett sjunkande skepp. B & S sista skiva var egentligen "The boy with the arab strap". Sen tog magin slut. Jag fick i alla fall se bandet live med Isobel och höra henne framföra den ljuvliga "Is it wicked not to care" innan vi tog ett bittert farväl. Isobel är alltså den avhoppade ängeln från melodiernas okrönta mästare av Glasgow. Mark Lanegan är hårdingen, djävulen. Var med sitt Screaming trees en del av Seattlevågen, senare Queens of the stone age och låter numera som en Leonard Cohen med dåligt morgonhumör. Han har även haft samarbeten med bland annat Kurt Cobain och PJ Harvey. Det är ingen duvunge vi talar om med andra ord. För mig är Mark Lanegans finaste stund samarbetet med Soulsavers och den religiöst fantastiska låten "Revival" som bland annat finns att avnjuta på Soulsavers Myspace-sida. Annars är jag måttligt road. Jag är även måttligt road av Sunday at Devil dirt som i mångt och mycket är en onödig duplikation av deras första samarbetsplatta. Förmodligen är det Cohen-vibbarna som gör att det känns som om man lyssnar på ledmotivet till en amerikansk uber-våldsproduktion. Det är skönt, bitterljuvt och bitvis bra men inte som en helhet. Någon låt då och då är gjuten, men att strecklyssna Sunday at devil dirt från spår 1-12 är ibland outhärdligt. Soundtrackkänslan består. Men bara för att Isobel är den hon är och för att Mark imiterar Cohen så rysligt bra så är det ändå en viss poäng i att ha den här skivan i Maj månads fack 2008.
9) Parka - Attack of the hundred yard hardman
Glasgow kan fortfarande. Det verkar aldrig sina med kreativa hjärnor uppe i Skottland. Parka skrev kontrakt med Jeepster 2007 och det som slog mig från dom första singelsläppen var den enorma energin i framförandet. Taggigt som taggtråd och med egen finess. Parka bör vara ett sjuhelsikes liveband, men på skiva blir energin ibland övermäktig och på gränsen till jobbig. Men Parka är helt klart värda att kolla upp om man gilar musik åt det stökigare hållet.
10) The pigeon detectives - Emergency
Skramligt Leedsband som egentligen spelar en ganska tråkig musikstil som finns i dussin just nu. Men om man inte kan få nog av Arctic monkeys och Strokes influerade teens så har den här skivan i alla fall något som skiljer den från den stora massan av skräp som flödar ut. Festivalmusik i festivaltider.
Tidigare förstaplaceringar 2008:
JAN - Vampire Weekend - s/t
FEB - Correcto - s/t
MAR - Håkan Hellström - För sent för Edelweiss
APR - Tindersticks - The hungry saw
Kommentarer
Postat av: Kalle
mer av det här för tusan :D
Trackback
