strobe lights and blown speakers

Grusgång.

Tidig april med solen i ögonen. Migränblixtar och tjut i öronen, som om vi någonsin skulle bry oss. Kasta intryck på oss och vi blir bara mer inåtvända. Sparka oss i ansiktet och vi blir bara mer tåliga för stryk. Skär av våra händer, och först då ska ni få höra på de mest disharmoniska toner som ni inte ens trodde att era öron var kapabla att uppfatta.

Utan händer och tåliga för stryk spelar vi orgel för våren och för tre pojkar som flyr ifrån den galenskap som de just huggt av händerna på. Tandlösa kärringar flinar som om vi vore något att skratta åt. Redlösa alkisar gapar som om vi vore något att gapa åt. Fjuniga anabolapojkar hotar med slagsmål som om vi vore någon att slåss med. Överbelästa poeter skriver böcker som om vi vore något att skriva om.

När ska ni lära er att vi egentligen inte är någonting.

Vi är inget.

Bara pojkar i våren på en grusgång.