Något försenat kommer nu en liten sammanfattning av vad som hände i april.
Våren brukar bjuda på en hel del bra grejer i musikväg, och vid en första anblick kändes det som en svag månad. Vid närmare granskning lyckades jag dock skramla fram fem alster som får mig att le lite extra i vårsolen.
Bästa skivorna april:
1) Tindersticks - The hungry saw
Jag tänkte slå hål på myten om min musiksmak den här våren. Jag hade glömt allt elände och alla brustna hjärtan med hjälp av Vampire Weekends bossa-afrikanska lyckopiller till sväng. Jag har inte lyssnat på Ian Curtis sen i februari. Jag satte Håkan Hellströms "försent för Edelweiss" som nummer ett förra månaden och insåg att "ur glädje bygger man musik". Allt det där fungerade så ypperligt bra ända tills jag hörde Stuart Staples första vibrerande stämma på Tindersticks nya "The hungry saw". Då föll ridån och jag var tillbaka på ruta ett, tillbaka till begynnelsen och kanske mest av allt tillbaka till sanningen. För Stuart Staples skriver bara om sanningen. I hans värld finns det inga lyckliga omständigheter eller lata dagar som nyss nämnda Vampire Weekend skriver om. Deras överklassvärld i den skyddade verkstaden på USA:s främsta universitet ger visserligen upphov till ganska skön och svängig musik, men ack så ytlig och så långt ifrån verkligheten. Den verklighet mr Staples vill nå ut till med sina små berättelser om olycklig kärlek, missade tåg och även en liten smula hopp som emellanåt skiner igenom och gör det hela lite mer uthärdligt. Skivan får mig åter att inse att det är just vardagspoeter som Staples som får musik att beröra som inga andra kan.
Med "the hungry saw" hittar Tindersticks tillbaka till sina rötter. De första skivorna lyser igenom och när de för några år sedan var väldigt nära att splittras så hyste man svaga förhoppningar om att det skulle bli något mer Tindersticks album. Att de släpper en så pass stabil produktion som "The hungry saw" som både andas nytändning och samtidigt knyter an ännu hårdare kring den magi som omgärdar bandet och dess egenartade sound är verkligen roligt. Inget för den som hatar fioler, svulstiga arrangemang och rak enkel cigarrettdoftande barmusik. Men för oss andra är det ren och skär rockpoesi när den är som bäst.
2) Duffy - Rockferry
Hetare, hetare, Duffy!
Alla talar om den nya soulscenen med unga stjärnskott som öser över England just nu. Amy Winehouse, Adele och nu den stjärnan som ska brinna starkast av dem alla, Duffy. 23-åriga Aimee Duffy har dock av någon outgrundlig anledning blivit bättre mottagen än de två nyss nämnda i alla musikaliska samhällsskikt. Den hippa festivalen Accelerator bjuder henne till fest och det är gamle Suede-hjälten Bernard Butler som har bistått med stor hjälp på hennes debutskiva.
Och det är svårt att säga något negativt om Duffy. Så fort hon öppnar munnen stannar klockorna och man häpnar över hennes talang. Men det är kritvit soul i den benämningen att det saknas blod, svett och tårar. Det är tillrättalagt och väldigt snyggt producerat. Men otroligt starka låtar och tillsammans med hennes vackra röst och utstrålning så är det en viktig skiva att äga 2008.
3) Markus Krunegård - Markusevangeliet
Jag gillade skarpt singeln "Jag är en vampyr" och förstod redan då att det skulle bli en av årets roligaste svenska skivsläpp. Och skivan infriar förväntningarna. Det är en jämn och bra skiva som mest får mig att tänka på Mathias Alkberg B.D, som dock har mer intelligens i sina texter då Markus Krunegård mest svamlar massa goja om ingenting. Musikaliskt är det dock ungefär samma sorts taggiga stökmusik. Förra sommarens bilplåga var Laakso, och nu får det bli Markus utan resten av Laakso. Funkar utmärkt, nästan bättre.
4) Sad day for puppets - Just like ghosts e.p
Hade bara hört namnet tidigare, och såg sedan att de skulle öppna för Television Personalities. Tänkte att det nog rörde sig om ett gäng knarkande uteliggare som skriver skruvade låtar och dyrkar satan, och gick ner två våningar och fick tag i ett rykande färskt ex av deras debut E.P. Jag blev besviken. Det var inga knarkande, djävulsdyrkande uteliggare. Däremot var det en väldigt bra skiva med stora doser Camera Obscura doftande drivig popmusik a´la My Bloody Valentine. Skön svensk pop och mycket lovande för framtiden. Och att de dessutom öppnar för TP kan de leva på länge.....
5) The last shadow puppets - The age of understatement
Domino recordings. Länge en kvalitetsstämpel som vittnade om musikaliskt bra material. Idag något urholkat, men för The last shadow puppets håller stämpeln vad den lovar. Förutom att man får ett av årets snyggaste skivomslag så bjuder de på en vilda västerndoftande atmosfär och ett gäng låtar som känns som hämtade från en film. Det är ett ganska "hetsigt" och eget sound. Det är Alex från Arctic Monkeys som står för sången, vilket gör att det ibland låter ruskigt likt deras material, men tro mig det här är mycket bättre.
Tidigare förstaplaceringar:
Januari: Vampire Weekend - s/t
Februari: Correcto - s/t
Mars: Håkan Hellström - Försent för Edelweiss
