strobe lights and blown speakers

Nick Cave & The Bad Seeds

lördagen den 17:e Maj - Annexet Stockholm

Tror bestämt jag nämnt det någon gång.

Kanske bara i förbifarten, men ändå har jag för mig att jag påpekat hur mycket den där spelningen i ett tält på Roskilde en gång för länge sen betydde för mig och mina vänner. Jag hade då aldrig upplevt sådan magi, inlevelse och helt enkelt bra jävla spelning tidigare och eftersom jag då gick och väntade på att få min värld sönderslagen av bra mycket argare ungtuppar så blev chocken desto större då ett gäng kostymklädda gubbar skulle rädda min dag och därmed för alltid fastslå en ny slags norm för hur man ger publiken valuta för sina surt förvärvade biljettpengar.

Nick Cave var i underläge. Han har nyligen släppt en skiva som först gjorde  mig smått förbannad, han har dessutom lyckats att förlora mannen som starkt bidrog till att forna spelningar tillsammans med The bad seeds var så bra (Blixa Bargeld; som hoppade av och satsade på sitt huvudband Einsturzende Neubaten). Förväntningarna var ej så höga med andra ord.  Regnet piskade och den utdragna lördagsfyllan började ta ut sin rätt när vi gick av tåget från förorten och traskade upp bland folkmassorna utanför annexet.

En tråkig människa stod och harvade tråkiga ackord inför en tråkig ackord.

Vi bevittnade det som kallas uruselt skräp till förband, och lyckades i alla fall tränga oss fram till A-platser längst framme vid staket. Jag började segna till och väcktes av en fantastisk basgång när The bad seeds plötsligt körde igång efter en lång väntan. Den store mästaren själv klev fram, eller snarare vältrade sig fram över scenen i sina lila byxor och svarta kavaj och vrålade; "Get ready to shoot yourself!!!!" om och om igen medan ett galet Bad seeds malde på som om domedagen var kommen.

Jag vet att han egentligen sjunger "Get ready to SHIELD yourself", men första gången jag hörde "Night of the lotus eaters" från nya skivan "Dig Lazarus Dig!" så tyckte jag att han helt enkelt sjöng "Shoot". Och det passade bättre på annexet, så det var "shoot" jag valde att höra.

Vi gapar, vi ler, vi gungar med och inser att man inte kan värja sig. Nick Cave är mannen som har gett publikkontakt ett nytt ansikte. För någon som aldrig har haft förmånen att bevittna "The bad seeds" live så är det svårt att beskriva vad som är så bra egentligen. Men de är helt enkelt en sjukt tajt och svängig sammansättning av skäggiga gubbar (Warren Ellis skägg börjar bli enormt nu). När Warren Ellis ligger på golvet i en hel låt och sprattlar utan att spela, och då och då sträcker sig efter micken för att mumla massa besvärjelser så är det svårt att inte njuta. Och så bygger ju även allt på att de har en låtskatt som är som skriven för en bra livespelning. Nick Cave har två ansikten. Antingen är det mannen vid flygeln som skriver fantastiska kärleksballader på piano. Många känner honom som pianospelaren tack vare hiten "Where the wild roses grow" och skivor som "Boatmans Call". Sen har han en annan sida. Den sidan som blev för påtaglig då han langade heroin i Berlin, som tar sitt ursprung ur hans gamla skränprojekt "The Birthday party". Det är den elaka, jävliga och väldigt skräniga sidan av musikkonstnären Nick Cave. Dig Lazarus Dig är ingen pianoskiva. Här visar han upp den andra sidan och det blir väldigt, väldigt bra live.

På skiva är de nya låtarna överlag ganska platta och gör sig inte helt rättvisa. Men live blommar de upp och passar mycket bättre än vad de gör hemma i vardagsrummet. Hemma lyssnar jag helst på hans finstämda sida, ensam vid flygeln. Men trots att han kvällen till ära smyger in smått fantastiska alster som "Into my arms", "Nobodys baby now" och "The ship song", så är det ändå de stökiga låtarna som "Red right hand", "Deanna", "Tupelo" och samtliga från "Dig, Lazarus, dig!" som passar allra bäst. 

Jag är imponerad.

Jag är mycket imponerad Mr Cave. 

När nyheten om Blixa Bargelds avhopp nådde mig så ansåg jag det som slutet för Nick Cave tillsammans med "The bad seeds". Tvivelaktigt material på dubbelalbumet "Abbattoir blues / the lyre of orpheus" som var det första utan Blixa bidrog även starkt till att min personliga ranking för sällskapet sjönk betydligt. 

Men i lördags kväll tog jag tillbaka allt. 

Mannen med två ansikten bevisade sin storhet inför annexets hungriga publik.

Och skivan växer, dag för dag........

Nick Cave & The bad seeds har definitivt en ljus framtid framför sig om de vill.

Missa inte Grinderman, Nick Caves projekt som släppte en skiva förra året. De spelar på Way out West festivalen i Göteborg i Augusti i år. Andra anledningar att masa sig dit är att Broder Daniel ger sin avskedskonsert, som för övrigt är en hyllning till gitarristen Anders Göthberg som nyligen begick självmord. Lightspeed Champion, Lykke Li, Sonic Youth, med många fler gör det sammantaget till sommarens mest spännande festival.