strobe lights and blown speakers

Jag har två stunder med Kent som får mig att rysa av välbehag. Den första är mitten av nittiotalet under turnén för Verkligen då de framförde en blytung version av Depeche Modes "Stripped" i sina svarta kostymer som skavde så mycket att de snart var tvungen att hänga dom på hyllan för alltid. Platsen var Roskilde och under samma spelning levererade de den längsta och bästa versionen av "En timme en minut" som jag har hört med bandet. De malde på som om tiden stod stilla.

Den andra stunden är när jag knatar iväg och köper uppföljaren till singelalbumet "Vapen och ammunition", en svart skiva med den lockande titeln "Du och jag döden". När jag sätter den i spelaren och förväntar mig ett ännu mer kundanpassat sound och ännu fler hyllningar till nubbe och sill i den svenska midsommarnatten så håller jag på att gå i bitar av lycka.

Jag möts av en plågsam resa med ljudlandskap som känns igen från skivor som The Cure "Disintegration" och de mest deprimerande texter som Joakim Berg hittils har kläckt ur sig, i konkurrens med Hagnesta Hill. Kent hade tagit ett kliv framåt och hundra steg bakåt. De hade grävt upp de hjältar som hjälpte dom att fly en gång i tiden och refererar till all världens depprockare med resultatet att de har producerat en av sveriges genom tidernas bästa och mörkaste skiva. Jag tackar dom för det. Den skivan lever jag på ännu.

Så det är inte så värst underligt att förväntningarna är uppskruvade till elva. Tidigt står det klart att vi är tillbaka i barndomens gråa betonglandskap i Hagnesta hill. Depeche Mode är som vanligt med och spökar och låten har ett grymt sväng med ett vasst och tungt riff som direkt fastnar på hjärnan. Jocke Bergs fulsnygga falsettsång i refrängen och den där texten om att "Dom jävlarna tog oss en efter en" är klockrent men kommer förmodligen att reta gallfeber ytterligare på den skara som verkligen hatar kents unika sound.

Jag kan tänka mig att lika mycket som kentfansen kommer att gilla den här låten kommer motståndarna att avsky den. För om man tänker efter så är det egentligen en ganska störande låt som de har valt att släppa som singel.

De som tvivlade på att kent kommer att kunna leverera ännu ett mästerverk kan lugnt avskriva sina misstankar.

Och de som redan är förbannade kommer fullständigt att tappa förståndet.