2007 börjar mycket snart att närma sig slutet.

Artister som strategiskt släpper sina album strax innan jul för att försäkra sig om att deras skiva ska hamna under så många julgranar som möjligt kommer tyvärr inte att få en plats. Men å andra sidan så tror jag inte de hade haft en chans.

För någon månad sedan tänkte jag att det här sannerligen var ett magert skivår. Jag tänkte tillbaka på guldåret 2005 och alla fantastiska album som släpptes. 2006 var även det ett mycket bra år. Däremot så kunde jag inte få ihop särskilt mycket när jag skulle sammanfatta 2007. Har det verkligen inte släppts något bra det här året?

När jag började gräva i högarna så upptäckte jag hur fel jag hade haft. Från början började jag svettas över om jag överhuvudtaget skulle kunna få ihop en topp-tio som jag skulle kunna stå för. Mitt slutliga problem var att försöka begränsa mig till en topp-40 lista. Det blev en del avvägningar runt 40-strecket med faktiskt.

Det är topp tio som räknas, och det är den listan som ALLA måste fylla på sin skivsamling med i den delen som är märkt med en post-it lapp som med spretig text förtydligar att det är här 2007 hör hemma. Alla dessa skivor är femstjärniga alster som är värda att bli ägda av många, många, många.

Så skriv ut och bocka av och köp en hel säck med julklappar till dig själv.

Gott nytt musikår 2008!


2007 ÅRS BÄSTA SKIVOR (alla kategorier / alla länder)


40 Feist - The reminder (kanada)



39 Smashing Pumpkins - Zeitgeist (usa)



38 Arctic monkeys - Favourite worst nightmare (england)



37 Lars Winnerbäck - Daugava (sverige)



36 Dave Gahan - Hourglass (england)



35 Jens Lekman - Night falls over Kortedala (sverige)



34 The thrills - Teenager (england)



33 Travis - the boy with no name (england)



32 Rufus Wainwright - Release the stars (usa)



31 The apples in stereo - New magnetic wonder (usa)



30 Eldkvarn - Svart blogg (sverige)



29 Elmo - Kamikaze heart (sverige)



28 Dinosaur JR - Beyond (usa)



27 Brett Anderson - s/t (england)



26 Nine inch nails - Year zero (usa)



25 Weeping willows - Fear & Love (sverige)



24 Einsturzende neubauten - Alles wieder offen (tyskland)



23 Ministry - The last sucker (usa)



22 Love dance - Result (norge)



21 Christian Kjellvander - I saw her from here, i saw her from here (sverige)



20 Radical face - Ghost (usa)



19 Sällskapet - s/t (sverige)



18 Grinderman - s/t (england)



17 Pelle Carlberg - In a nutshell (sverige)



16 The mary onettes - s/t (sverige)



15 Club 8 - The boy who couldn´t stop dreaming (sverige)



14 Cats on fire - The province complains (finland)



13 Laakso - Mother am i good looking? (sverige)



12 The tough alliance - A new chance (sverige)



11 Shout out louds - Our III wills (sverige)



10 White Stripes - Icky thump (usa)



White stripes är fortfarande världens coolaste band. Och framförallt världens
Coolaste syskonpar. Varje gång jag är full säger jag till min syster att vi en dag
ska starta ett band som ska se ut och låta som White stripes. Ja,ja säger hon...
det blir nog bra. Deras intelligenta skrammel håller fortfarande. Det räckte
med att höra smakprovet i form av singeln med samma namn som skivan för
att bli till sig av längtan. När Jack White vrålar "If American kids got nothing better
to do, why don´t you kick yourself out, you´re an immigrant too..." då lyfter taket....

9) Interpol - Our love to admire (usa)



Bara omslaget är värt de 150 kr du får hosta upp för skivan, om du inte laddar ner förstås.
Det är något viss med band från New York, en slags känsla och något övermäktigt.
The Velvet underground, The strokes, The magnetic fields.....alla har de lyckats fånga
det där som hänger över ljudbilden och som gör att det känns så stort på något vis.
Och så Interpol då förstås. Our love to admire är ett sant mästerverk rakt igenom.

8) Bruce Springsteen - Magic (usa)



Vad säger man....kommentarer är överflödiga. Jag kan inte komma på en enda artist
som har hållit en så hög lägsta-nivå under en så pass lång karriär som "Bossen" nu
faktiskt har bakom sig. Jag fullkomligt älskade "The rising" när den kom, och jag älskar
nästan den här ännu mer. Albumet innehåller låt efter låt som är potentiella framtida
klassiker. Längtar till Ullevi i sommar....


7) The Shins - Wincing the night away (usa)



The shins har en hel del bakom sig nu. Och visst har det tidigare varit bra, men det är först
på den här som det verkligen börjar slå gnistor. När skivan väl har satt sig kan man
inte få nog utan måste ha sin dagliga dos av The Shins fantastiskt spröda och
galet bra popmusik.


6) The national - Boxer (usa)



När jag hörde introspåret "Fake empire" höll jag på att trilla av stolen....det är ju precis sånt
här som jag gillar ju!. Känner du ett par gäng som kallar sig Joy Division och ett par gubbar
som heter Nick Cave, Tom Waits och Leonard Cohen. Ta all deras musik och mixa ihop
med ett vackert omslag och lägg därtill den där New York känslan som jag precis talade om.
Då har du fått en av årets absolut bästa skivor i The Nationals Boxer. Helt enkelt en måste-ha-skiva
om du känner för någon av de där gubbarna....


5) Band of horses - Cease to begin (usa)



Debuten var riktigt bra......och det här är ljusår bättre. Jag var tveksam till om Band of Horses
skulle klara att utvecklas och få lite mer kontinuitet i låtarna. Den här skivan bevisar att
det inte kommer att bli några som helst problem att erövra världen.


4) Kent - Tillbaka till samtiden (sverige)



Jag testade att tänka bort att Kent egentligen är ett gäng bönder från en svensk industristad.
Jag försökte att tänka världen istället för sverige, precis som Kent själva försökte med i en
svag period av sin karriär. Jag försökte att intala mig själv att Kent är ett patetiskt försök till sorgsen
rockmusik med pretantiösa texter och fånig image och att allt är en enda stor bluff som jag
kommer att skratta åt om 30 år, och som inte fungerar i jämförelse med de stora i världen utan
bara i ankdammen sverige. Men det gick inte. Tillbaka till samtiden är inte deras bästa album,
och är även ett ganska ojämnt sådant. Jämför man Kent med Kent så kanske man kan kritisera
Tillbaka till samtiden, och det ganska ordentligt om man är på det humöret. Men jämför
Tillbaka till samtiden med allt annat svenskt som någonsin släppts så är även den skivan ganska
ensam på toppen. Herrejösses vilket jävla under till band. Har aldrig funnits något liknande i det
här landet, och kommer aldrig att finnas.


3) Radiohead - In rainbows (england)



Någon sa att "Thom Yorke är en kanal mellan himlen och jorden genom vilken musiken kanaliseras och översätts
till ett språk som vi människor har lättare att förstå. Nackdelen med att använda Thom som filter är att han behåller allt det övermäktiga som gud finner oss oförmögna att förstå, och dessutom ingjuter egna tolkningar och förstärker det med sina överjordiska texter. Att lyssna på Radiohead är som att smaka på himmelriket".
Jag har för mig att det var en kommentar till en låt från nya skivan som jag såg på youtube. Det är en uppsjö av målande stora ord som används för att försöka förmedla den känslan som personen känner för Radiohead och deras musik. Jag hade nästan gett upp hoppet för Radiohead. Jag har alltid haft respekt för allt de har gjort, men de har för länge sedan slutat att göra skivor som man kan slänga på som bakgrundsmusik när man diskar. Det är istället en skön fotölj, ett mörkt rum och så blunda och flyta med. Himmelskt, precis som kommentaren på Youtube antyder. När Radiohead meddelade att de inte kommer att sälja albumet på traditionellt vis, utan istället lägga upp en site från vilken fansen själva kan välja hur mycket de vill betala för att ladda ner albumet så kan jag inte göra annat än att le. Jag själv betalade 200 kr för att ladda ner In Rainbows. Det kan bara finnas två skäl till att jag betalade för något som kunde ha varit gratis.

1) Jag är dum i huvudet
2) Jag hyser sådan respekt för Thom Yorkes fantastiska Radiohead så att jag tycker att de är värda mina 200 kr.

Jag tänker inte berätta av vilket skäl jag gjorde det. Men jag lovar att det var väl investerade pengar. In Rainbows är ett fantastiskt album. Det är det bästa de har gjort sen mästerverket OK Computer som har hunnit få 10 år på nacken. Avfärda inte Radiohead som gnälligt och konstigt. Sätt er när och koncentrera er och smaka på himmelriket. Thom Yorke visar vägen med sina fantastiska texter. Varje gång jag summerar så kommer jag fram till samma sak. Radiohead är kanske inte alltid bäst eller gör bäst låtar, men lyssnar man på hur de bygger upp sina låtar och skapar den där mörka men ändå vackra stämningen som alltid finns där så är de det skickligaste bandet i världen.


2) Editors - An end has a start (england)




Som så många andra gånger så var det Johan som introducerade Editors för mig. Jag började i fel ände och köpte uppföljaren innan debuten. Det finns inte mycket som man behöver säga om den här skivan. Den har allt det där som gjorde att jag en gång började älska musik. Det är ren och skär jävla briljant drivig och mörk
rockmusik a´la Joy Division. Det bjuds inte på några större överraskningar, utan styrkan sitter
i att det helt enkelt är en samling väldigt bra låtar. Man blir glad av att det görs musik som låter så här 2007.


1) Arcade Fire - Neon bible (Kanada)



Som en jäsande surdeg ligger Neon bible och bubblar hemma på mitt golv. Den växer och växer och snart är den så stor så att jag får slänga ut alla andra skivor. Åtminstone de som har kommit ut det här året. Montreal har fött genialitet och det är naturligtvis framtiden inom musiken som vi har nöjet att bevittna redan nu. Den har legat framme sen veckan den släpptes, omslaget på golvet och innehållet för det mesta i stereon. Har man släppt ett album som ?Funeral? är det svårt för att inte säga omöjligt att ge ut en uppföljare som ens är i närheten av samma kaliber. Men ta mig fan att Arcade Fire (nästan) lyckas. När Intervention gavs ut som smakprov innan albumet kommit ut så fick popvärlden stroke. Låten var en klassiker långt innan den släppts, och De hade bevisat att det inte är lönt att försöka utmana dem i den här fighten. Jag måste åter igen påpeka att tidningen Sonic inte hade med Arcade Fire på en enda lista när det var dags för bokslut i deras avslutande nummer. Då tycker jag nog att det är dags att byta jobb och lägga ner skiten eftersom Win Butler sopar mattan med allihop av de där banden på samtliga deras listor. Det kan nog varenda en av de lyckliga som bevittnade deras avslutning i Stockholm i november skriva under på.

Intervention, No cars go, Antichrist Television Blues, Keep the car running......

Om det är så här stadiumrocken kommer att se ut när U2 så småningom kommer att slockna så vill jag väldig gärna vara med.....

Framtiden tillhör Arcade Fire, världens just nu bästa rockband.



Niklas C

2007-12-14

Till er som inte kan dyka upp ikväll.....

När Bostonbandet "Wild Light" släppte sin debut E.P i september så blev man glad.

Amerika är heta nu och det är kanske Wild Light tillsammans med floridas The Black kids som kommer att regera indietronen over there den närmsta framtiden. Och Wild Light är bättre än The black kids. Jag tillhör den skaran som fullkomligt dyrkade Mercury Revs deserter songs och det är liknande landskap vi bjuds på här.

Med anledning av att jag gillar Wild light så blev jag alldeles till mig av lycka när jag insåg att det är just Wild light som kommer att vara förband till Arcade Fire i Stockholm på måndag.

Årets Indiefest nalkas och vi har en given plats längst fram.



Kolla in och lyssna lite på deras myspace-sida

http://www.myspace.com/wildlight

Det finns bra band och så finns det jävligt bra band.

Populärmusiken måste ständigt vara i fara eftersom det alltid uppkommer band som av många framställs som räddare av just densamma. En vän sa för några år sedan att om ingen räddar rocken från Arctic Monkeys så kommer snart hela den moderna musikscenen som vi känner den att kollapsa. Jag förstår honom så väl, och kan känna hans frustation inför det faktum av att makten i att föra rockmusiken vidare ligger i händerna på ett gäng känslokalla apor.

De som bäst lämpar sig att föra musiken ett steg framåt den här gången är utan tvivel Win Butler, Régine Chassagne, Richard Reed Parry, William Butler, Tim Kingsbury, Sarah Neufeld och Jeremy Gara.

Tillsammans utgör de det fantastiska och hyllade kanadensiska bandet "Arcade fire"

2003 hörde jag en låt som hette "No cars go" från deras självbetitlade EP. Året efter släppte de debuten "Funeral" i en snygg pappförpackning. Sedan dess har skivan långsamt vuxit sig fast vid medvetandet och placerat sig allra högst upp på min absoluta 2000-tals topplista. Det är intelligent popmusik som tar på sig den otacksamma rollen att föra arvet vidare och de gör det med sådan kraft att man ryser av välbehag.

I år följde de upp sin fantastiska debut med "The Neon Bible" som direkt avfärdar farhågorna om att "Funeral" skulla ha varit en ovanligt tursam lyckoträff. The neon bible är årets bästa album och jag kan sätta min gamla hatt på att ingen lyckas överträffa det innan året är slut.

För övrigt så är de kanske det bästa som man kan se live just nu och måndagen den 5:e November kommer hela gänget vara i Stockholm och sparka hela den etablerade popscenen rakt i ansiktet så att blodet sprutar. Har ni inte råd så sälj era barn eller belåna huset. Ni kommer aldrig att se något bättre i år.

Jag säkrade mina biljetter idag och nedräkningen har börjat.

Tills dess;

Jag har två stunder med Kent som får mig att rysa av välbehag. Den första är mitten av nittiotalet under turnén för Verkligen då de framförde en blytung version av Depeche Modes "Stripped" i sina svarta kostymer som skavde så mycket att de snart var tvungen att hänga dom på hyllan för alltid. Platsen var Roskilde och under samma spelning levererade de den längsta och bästa versionen av "En timme en minut" som jag har hört med bandet. De malde på som om tiden stod stilla.

Den andra stunden är när jag knatar iväg och köper uppföljaren till singelalbumet "Vapen och ammunition", en svart skiva med den lockande titeln "Du och jag döden". När jag sätter den i spelaren och förväntar mig ett ännu mer kundanpassat sound och ännu fler hyllningar till nubbe och sill i den svenska midsommarnatten så håller jag på att gå i bitar av lycka.

Jag möts av en plågsam resa med ljudlandskap som känns igen från skivor som The Cure "Disintegration" och de mest deprimerande texter som Joakim Berg hittils har kläckt ur sig, i konkurrens med Hagnesta Hill. Kent hade tagit ett kliv framåt och hundra steg bakåt. De hade grävt upp de hjältar som hjälpte dom att fly en gång i tiden och refererar till all världens depprockare med resultatet att de har producerat en av sveriges genom tidernas bästa och mörkaste skiva. Jag tackar dom för det. Den skivan lever jag på ännu.

Så det är inte så värst underligt att förväntningarna är uppskruvade till elva. Tidigt står det klart att vi är tillbaka i barndomens gråa betonglandskap i Hagnesta hill. Depeche Mode är som vanligt med och spökar och låten har ett grymt sväng med ett vasst och tungt riff som direkt fastnar på hjärnan. Jocke Bergs fulsnygga falsettsång i refrängen och den där texten om att "Dom jävlarna tog oss en efter en" är klockrent men kommer förmodligen att reta gallfeber ytterligare på den skara som verkligen hatar kents unika sound.

Jag kan tänka mig att lika mycket som kentfansen kommer att gilla den här låten kommer motståndarna att avsky den. För om man tänker efter så är det egentligen en ganska störande låt som de har valt att släppa som singel.

De som tvivlade på att kent kommer att kunna leverera ännu ett mästerverk kan lugnt avskriva sina misstankar.

Och de som redan är förbannade kommer fullständigt att tappa förståndet.

Ordvitsen ovan är snodd från min favoritblogg som jag inte nämner namnet på....

Men kul är den!

Eftersom singeln inte finns i butik som utlovat idag, och eftersom den inte finns tillgänglig för nedladdning legalt från iTunes så får man skaffa den på ett sätt som är mot mina principer. Men lugn, jag tänker betala för mig. Jag köper den riktiga varan i morgon, så att ni kommer att få era väl förtjänade slantar. Jag blev bara så jävla sugen.

Ingenting heter den som sagt.

Jag har lyssnat igenom den ungefär 15 gånger under eftermiddagen och försöker bilda mig en uppfattning om hur nya KENT kommer att låta.

Riffet är skönt. KENT goes disco igen och mollackorden haglar traditionsenligt.

Det är svängigt som fan. Det är ingen ny "Du och Jag döden" om man bara ska döma utifrån singeln.

Kents låtar kräver alltid att man ger dom en hel del lyssningar innan man kan säga varken bu eller bä, men jag tycker nog att det är en riktigt bra låt som de har snickrat ihop. Den växer hela tiden.

I slutet av maj släppte ett av mina hata / älska band ännu ett litet mästerverk.

Dom kommer från Wales och heter Gorky´s Zygotic Mynci.

Bara bandnamnet får mig att vilja spy.

Jag tror det var tack vare en artikel av Lokko för länge sen som jag knatade iväg och köpte deras då nyutgivna skiva. Tror det var Gorky 5 eller möjligen Barafundie. De är speciella och har aldrig gjort det särskilt lätt för sig.
Bara en sån sak som att de stundom sjunger på engelska och stundom på det där jävla alv-språket gör ju att det blir svårt att sjunga med och förstå vad de talar om. Det uppstår även problem genom att låttitlarna är så in i helvetes krångliga att uttala och man blandar därmed ihop allt och skivorna blir som en gröt. Man får leta andra vägar och särskilja spåren genom utmärkande drag, t.ex. den där lugna med flöjt eller den där glada med piano.

Tänk er att U2 hade döpt sina största hits till wewrdaf, qsfawe och nbvknga.

Det skapar oreda och musikalisk dyslexi. Särskiljandet är en del av helheten, och man måste kunna referera på ett vettigt sätt. Det funkar inte vad det gäller Gorky´s Zygotic Mynci.

De har i alla fall gett upp nu. Bandet splittrades ungefär vid utgivningen av senaste skivan, och det är nog lika bra.

Även om en a-lagare är en mysfarbror så stör han ju den allmäna ordningen när han antastar folk och försvårar när man försöker uträtta sina ärenden. Gorky´s skivsläpp har varit som den där jobbiga alkisen som man går omvägar för att försöka slippa, men som man ändå vill ska finnas där för att de tillför något till stadsbilden.

Här är fyra bra låtar från senaste skivan:

Ymwelwyr a Gwarchod
Gewn ni gorffen
Ffarm-Wr
iechyd da

Jag har dock inte en aning om vilken som är vilken. Men jag vet hur de låter om jag hör dom.

Höll nästan på att glömma bort det.

Tony Wilson dog ju i fredags, något som är värt några ord. Hans inflytande på den engelska musikscenen framförallt under 80-talet i egenskap av boss för skivbolaget Factory är minst sagt stort. Att det var han som signade Joy Division som p.g.a Ian Curtis bortfall senare blev New Order säger lite om mannens snille.

Min utsända i skåne meddelade mig per sms i fredags. På sin blogg förklarar han vem det var som berättade det för honom;

Bobby Gillespie under Primal Screams konsert på Way out West festivalen i Göteborg. Precis som min vän skrev; Det känns helt naturligt att det är han som kommer med dödsbeskedet.




Tony Wilson, åttiotalet.

Tonys död leder mig naturligt in på en bok som jag med stor glädje börjat frossa i. Även min man i Skåne har ett finger med i spelet här. På min senaster roadtrip till honom fick jag glutta i Deborah Curtis bok om Ian. Sjukt bra läsning om "mannen i svart".



Läs, läs, läs.

ARCADE FIRE.

Jag har fått ett återfall. Ett kraftigt sådant.

Jag lyssnar om och om igen på deras debut och man blr galen av lycka att det fortfarande finns hjärnor som kan skapa fantastiska album. Senaste är med bra, men första slår fan allt.

Lyssnar även på Live-ep:n där de framför  LIfe on Mars? tillsammans med David Bowie.

Så bra och så glömt. Nu minns jag. Jag minns varför jag fick spelet när jag köpte Arcade Fire och körde in den i spelaren. Det var ju så bra. Så var det ju.

Jag har förresten beställt skivor nu igen. Det blev en massa roligt. Hoppas de hinner komma tills ikväll...:-)

Väntan är det jävligaste när man beställt nåt.

Att det ska behöva ta flera dagar i en tid när man kan skicka ett brev på en sekund genom rymden.

Skärpning.

När jag drar mitt strå till stacken och försöker både köpa musik i digital form och så köpa så mycket jag kan i fysisk form så får ni fan ta mig skicka hem paketet i taxi.

Jag längtar ju ser ni väl......

Suck.

Jag fick ett mejl och du frågade inte hur jag mår.

Du skrev;

"Det är lika bra att fråga vad du lyssnar på just nu. Då vet jag hur du har det"

Så jag tryckte "äpple" + "mellanslag" och spotlight-fönstret blippar upp på min Mac.

(Itunes he wrote)

Där finns en spellista som heter "Baby wanna fuck". Det är den senaste. Så här ser den ut:

BABY WANNA FUCK (skapad 07.07.28)

1) Icky thump (the white stripes)
2) From dust to dust (elmo)
3) New york, new york (ryan adams)
4) The killing moon (echo & the bunnymen)
5) This corrosion (The sisters of mercy)
6) Trail of scarlets (The mission)
7) All sparks (editors)
8) Nihilisten (kent)
9) M (kent)
10) in a lonely place (joy division)
11) Atmosphere (joy division)
12) västerbron (laakso)
13) love will tear us apart (honeyroot)
14) visit to vienna (sahara hotnights)
15) the ship song (nick cave & the bad seeds)
16) river of sorrow (antony & the johnsons)
17) i know where the summer goes (belle & sebastian)
18) starlight (muse)
19) hurt (Nine inch nails)
20) teenage kicks (undertones)
21) fulla för kärlekens skull (eldkvarn)
22) this and that (acid house kings)
23) honey watch that man (los fancy free)
24) annie waits (ben folds)
25) spiderweb suit (sandy mouche)
26) intervention (arcade fire)
27) fake tales of san fransisco (arctic monkeys)
28) lost (the mary onettes)
29) indianernas park (bob hund)
30) lovesick (broder daniel)

Så ser det ut. Så nu vet du hur jag mår.

Trettio låtar säger mer än tusen ord....

Skicka din lista så att jag vet hur du mår.

Kent med ny skiva och turné

NYA KENT Joakim Berg, Markus Mustonen, Martin Sköld och Sami Sirviö. Foto: UNITED STAGE

"Det är naturligtvis det bästa vi gjort"



Kent berättar kortfattat om den nya skivan i ett pressmeddelande:

Inspelningen av det sjunde albumet påbörjades i november 2006 i Allaire studios, Shokan, New York. I början av 2007 återupptogs arbetet i Psykbunkern/Park studio. I juni återvände vi till Allaire och mixade albumet. Producerade gjorde Jon "Joshua" Schumann tillsammans med oss. Titeln är "Tillbaka till samtiden".
Det är naturligtvis det bästa vi gjort. Vi ses på turnén. Tack & förlåt?

Biljettsläpp 27 juli

I november ger sig bandet ut på en miniturné. Kent kommer bland annat
att spela på Annexet i Stockholm den 16-17 november, Lisebergshallen i Göteborg den 23 november och på Olympen i Lund den 6 december. Men fler datum tillkommer.

Biljetterna släpps fredag den 27 juli klockan 9.00. Åldersgränsen är 13 år på grund av svenska myndigheters nya ljudkrav, skriver bandet i ett pressmeddelande.

Nu har jag skramlat igång jukeboxen igen.

Blev så tyst här på avdelningen när alla har semester. Så jag tänkte berätta lite om vad som rullar ute på Färdigtorpet "These days". Interpols nya som släpptes häromdagen är helt OK, om sådan musik är ens kopp av te.

Förutom den så gillar jag de här: