strobe lights and blown speakers

Det finns bra band och så finns det jävligt bra band.

Populärmusiken måste ständigt vara i fara eftersom det alltid uppkommer band som av många framställs som räddare av just densamma. En vän sa för några år sedan att om ingen räddar rocken från Arctic Monkeys så kommer snart hela den moderna musikscenen som vi känner den att kollapsa. Jag förstår honom så väl, och kan känna hans frustation inför det faktum av att makten i att föra rockmusiken vidare ligger i händerna på ett gäng känslokalla apor.

De som bäst lämpar sig att föra musiken ett steg framåt den här gången är utan tvivel Win Butler, Régine Chassagne, Richard Reed Parry, William Butler, Tim Kingsbury, Sarah Neufeld och Jeremy Gara.

Tillsammans utgör de det fantastiska och hyllade kanadensiska bandet "Arcade fire"

2003 hörde jag en låt som hette "No cars go" från deras självbetitlade EP. Året efter släppte de debuten "Funeral" i en snygg pappförpackning. Sedan dess har skivan långsamt vuxit sig fast vid medvetandet och placerat sig allra högst upp på min absoluta 2000-tals topplista. Det är intelligent popmusik som tar på sig den otacksamma rollen att föra arvet vidare och de gör det med sådan kraft att man ryser av välbehag.

I år följde de upp sin fantastiska debut med "The Neon Bible" som direkt avfärdar farhågorna om att "Funeral" skulla ha varit en ovanligt tursam lyckoträff. The neon bible är årets bästa album och jag kan sätta min gamla hatt på att ingen lyckas överträffa det innan året är slut.

För övrigt så är de kanske det bästa som man kan se live just nu och måndagen den 5:e November kommer hela gänget vara i Stockholm och sparka hela den etablerade popscenen rakt i ansiktet så att blodet sprutar. Har ni inte råd så sälj era barn eller belåna huset. Ni kommer aldrig att se något bättre i år.

Jag säkrade mina biljetter idag och nedräkningen har börjat.

Tills dess;