strobe lights and blown speakers

Drygt en arbetsdag kvar till semester.

Njae, egentligen jobbar jag ju ett par dagar nästa vecka med, men sen bär det iväg till STHLM

för skön avkoppling och bra musik. 

Acceleratorfestival, Kent, Thåström och The Magnetic Fields inom loppet av fem dagar (!).

Nästan för bra för att vara sant.

I Björkviken förbereder man sig för fullt för årets anstormning på midsommar. 

 

RdIhEaD 

Vår tids bästa band, enligt min högst subjektiva bedömning har nu sammanfattat

sin karriär i ett par "best of" utgåvor. Ett utmärkt tillfälle att bekanta sig med dessa 

musikaliska magiker.

Lyssna och kolla videor på:

www.thebestofradiohead.com

Radiohead - Paranoid Android live

Måndag i verkligheten.

Efter bitvis surrealistiska inslag och snällt uttryckt "udda" karaktärer så är det bitvis skönt, men även stundvis tråkigt och tomt att vara tillbaka i samtiden igen.

Frågorna återstår dock.....

Blev veden kapad efter Marhultarns stora kalas med jordgubbar och gräddglass?

Lyckades Majoren att piggna till lagom till måndag morgon?

Hittade Tompa tillbaka till Målilla?

Och vem har tagit Snoriz tröja som hon oturligt lyckades glömma nere på Simba?

I dag smattrade ett otroligt sövande regn på 24:ans tak. Konstigt nog fick jag en otrolig längtan efter höstmörker och tända ljus. Men sen bröt solen igenom och sommarkänslan infann sig igen. 

I helgen är det midsommar.

Gud hjälpe oss....

Mitten av Juni och ingen lista för Maj ännu.....

Men här är den i alla fall.

Maj var definitivt den bästa månaden än så länge vad det gäller skivsläpp. Juni har en hel del gott på gång och kommer att bli en hård konkurrent. Vanligtvis brukar jag nöja mig med (eller snarare ha svårt att få ihop) fem skivor som jag vill föra fram lite extra i ljuset. Den här gånger var det så mkt bra och så roligt så att det helt enkelt fick bli en 10-lista för att fira att sommaren är här. 

Håll till godo:

Bästa skivorna Maj 2008:

2) Kleerup - s/t

Det finns en handfull skivor man behöver inom den ack så besudlade Dance-genren. Som starthjälp för urban parningslek en tisdag i Juli på Gotland funkar det med vad som helst. Till och med en remix på Ronny och Ragges gamla slagdänga "köra fort som fan" med pimpad bas och rödtjutsvisslingar sätter golvet i brand. Det är tyvärr dock vid den nivån som det mesta som spottas ut stannar och i ärlighetens namn är det inte särskilt upphetsande. Det fanns egentligen bara en enda skiva som verkligen var värd att äga, nämligen Daft Punks "Discovery" (som kanske inte ens är någon danceskiva egentligen? Går det dansa till DP?). Förutom den så har det varit otäckt svalt med inspirerande och kvalitativa utgåvor. Ända tills det började snurra en låt på musikkanalerna med en snygg video därtill. Låten var "With every heartbeat" och det var Robyn som stod för sången. När följande singeln "Longing for lullabies" etsade sig fast så förstod man att det här inte var någon one-hit-wonder med efterföljande album med ojämn kvalitet.  Det här var 80-talet slår tillbaka med gräddan av svensk kvinnlig musikindustri med dels föredettingar som Titiyo och Neneh Cherry, men även något färskare hetingar som Marit Bergman och Lykke Li. Oavsett om de är föredettingar eller inte så kompletterar de varandra och bidrar alla och envar med väldigt bra insatser som sammantaget gör Kleerups debutskiva till något av det mest spännande jag hört släppas i sverige på länge. 

3) The Charlatans - You cross my path

Många band skulle säkert skära av sina högra händer för att få släppa en debut som The Charlatans "Some Friendly" och få bli upphovsmän till en hel musikgenres nationalsång. Ska det bjudas upp till skivvändning så kommer garanterat "The only one i know" mala på och få kidsen att dansa till den sköna hammondorgeln. Medaljens baksida är att man dels får prestationsångest när det kommer till uppföljaren, och om man då inte lyckas så kommer man för alltid förknippas med den där låten. I Charlatans fall har "The only one i know" blivit en förbannelse, en slags ryggsäck. När jag summerar och upptäcker att förbannelsen har varat i 20 år så blir man mörkrädd inför faktum att tiden går väldigt fort. Jag tillhör skaran som anser att Charlatans visst har haft sina ljuspunkter även under förbannelsens gång. Dessutom så kommer de från Manchester, och jag vägrar att ge upp på någonting som kommer från just Manchester. Alla mina gudar har bott i just den staden. You cross my path är The Charlatans 10:e skiva. På åtta skivor har de försökt att ta död på myten om ett patetiskt brit-pop band som kopierar sig själva. 1996 söp sig kärnan till soundet, keybordisten Rob Collins på gränsen till medvetslös och satte sig i bilen och körde rakt in i döden. Detta skedde en vecka innan de skulle agera förband åt Oasis gigantiska gig i Knebworth. Trots misslyckanden, dödsfall och förbannelsen hack i häl så har de lydigt kämpat på och levererat ömsom vin ömsom vatten. Om det finns någon rättvisa i musikvärlden så borde äntligen förbannelsen vara bruten när det kommer till "You cross my path". 20 års envishet verkar ha gett resultat och jag blir mycket förvånad då jag sätter skivan i spelaren. Jag må vara hopplöst 90-tals förälskad och tar säkert varje chans jag får att åter få känna 1996 blåsa genom rummet, men efter en, två och tre lyssningar kvarstår leendet och jag bekänner triumferande att det här är något riktig, riktigt bra. Det luktar mer av Manchesterkollegorna New Order än någonsin, stundvis ruskigt likt. Oh! Vanity, Bad days och framförallt Missing beats (of a generation) är mer än nog bevis på att The Charlatans är något att räkna med 9 skivor efter den där låten som alla har hört, älskar men knappt längre vet vem som spelade in. I min allra ödmjukaste skrud bugar jag mig för det sista salta stänket av Manchestervågens salta efterstänk och inser att The Charlatans har uppnåt upprättelse i och med "you cross my path", och att vi därmed för alltid kan begrava myten om den där låten som efterföljdes av i stort sett ingenting. 

4) dEUS - Vantage point 

(släpptes egentligen i slutet av april)

I min musikaliska hjärna har jag ett speciellt fack. Hit äger bara två band tillträde. Det ena är dEUS och det andra är Primal Scream. Av någon anledning har jag alltid placerat just dessa två fantastiska institutioner tillsammans. Jag respekterar båda och högaktar deras förmåga att ständigt ömsa skinn och att våga utmana fansen och därmed driva utvecklingen framåt. dEUS har dock enligt mig hållt en mycket mer ojämnt kvalitet på sina albumsläpp. På sjätte skivan bjuds det förutom på ett gästinhopp av Karin Dreijer även på en mycket spretande och omväxlande ljudbild. Primal Scream, Radiohead, Pixies, Afghan Whigs, ja alla möjliga influenser i en salig blandning och som vanligt med intelligenta texter och en stor finess i varenda ton. Möjligen att det blir lite för bra ibland och balanserar bitvis på gränsen till för tillrättalagt och präktigt. Klart ett av Belgiens bästa band i konkurrens med de gamla hjältarna Front 242. Vantage point är inte ens i närheten av formtoppen på "The ideal crash" som utkom i slutet på 90-talet, men det är ändå en hyggligt bra rockskiva som spretar åt alla håll och kanter, men ändå hålls samman och följer någon slags linje.  

5) Autisterna - Sista scenen

6) The National - The virginia E.P

The National är fortfarande ett av våra mest spännande band just nu. Dessutom strax sverigeaktuella igen på Way out west i GBG. The Virginia E.P är ingen livsviktig investering. Det här är vad man skulle kalla en liten sommarpresent för de mest inbitna. Men jösses vilka låtar ännu en gång. Blank Slate och You´ve done it again Virginia och framförallt låten som är värd hela investeringen; covern på Bruce Springsteens "Mansion on the hill". Religion kallas det. Religion!

7) The pineapple thief - Tightly unwound 

På Roskildefestivalens hemsida beskriver man Radiohead som englands mest respekterade och hyllade band sedan The Beatles. Det är jag den första att skriva under på, men skulle samtidigt vilja tillägga; och det mest kopierade bandet sedan The Beatles. The Pineapple thiefs - Tightly unwound är ännu en Radiohead-rip-off i mängden, fast en av de bättre jag hört faktiskt. Gillar man tidiga Radiohead är skivan ett måste. 

8) Isobel Campbell & Mark Lanegan - Sunday at Devil dirt 

9) Parka - Attack of the hundred yard hardman

Glasgow kan fortfarande. Det verkar aldrig sina med kreativa hjärnor uppe i Skottland. Parka skrev kontrakt med Jeepster 2007 och det som slog mig från dom första singelsläppen var den enorma energin i framförandet. Taggigt som taggtråd och med egen finess. Parka bör vara ett sjuhelsikes liveband, men på skiva blir energin ibland övermäktig och på gränsen till jobbig. Men Parka är helt klart värda att kolla upp om man gilar musik åt det stökigare hållet. 

10) The pigeon detectives - Emergency

Skramligt Leedsband som egentligen spelar en ganska tråkig musikstil som finns i dussin just nu. Men om man inte kan få nog av Arctic monkeys och Strokes influerade teens så har den här skivan i alla fall något som skiljer den från den stora massan av skräp som flödar ut. Festivalmusik i festivaltider.

Tidigare förstaplaceringar 2008:

JAN - Vampire Weekend - s/t

FEB - Correcto - s/t

MAR - Håkan Hellström - För sent för Edelweiss

APR - Tindersticks - The hungry saw

Kan inte nog uttrycka hur synd det är att Mattias Alkberg har lagt ner sveriges näst bästa band MABD. 

Den 15:e maj meddelades fansen på en hemsida. Mattias är sveriges mest kompetenta musiker och 

allkonstnär och MABD:s senaste skiva "Ditt hjärta är en stjärna" från 2006 borde delas ut med direktreklam sponsrat av svenska staten. 

Men det positiva är att Mattias Alkbergs motiv är att huvudprojektet, sveriges bästa band "The Bear Quartet"

kräver för mycket tid. Alltså lär vi kunna hoppas på ännu mer fantastiska BQ skivor.

För övrigt så rasar Hultsfredsfestivalen för fullt. 

Festivalsommaren är därmed invigd.

 

MABD - Ditt hjärta är en stjärna

Ett fall för Svensk Direktreklam

På självaste nationaldagen fyllde Atticus år, så vi hängde med honom i hagen ett tag.....

För övrigt har det varit en skön helg med mycket Judy och hennes hästdrömmar. Sommaren är inne på sin andra skinande vecka och solen verkar inte vilja ta slut. För exakt ett år sedan postades första blogginlägget, och husvagnen packades för en roadtrip till platsen där allt började. Så klart kommer vi att vara på plats även i år, med eller utan husvagn. Det är karneval, festival, byfest....you name it. 

Och fotbollsgalen eller inte......men riktigt gott att EM har dragit igång med sverigematch i kväll. 

Kombinationen sol, fotboll och en kall öl är en mycket säker stämningshöjare.

Verkar som om det är premiärernas stora tid.

Första-gången upplevelserna står som spön i backen och gamla traditioner återinvigs.

Helgen bjöd på en stekande sol och mycket skön och avkopplande invigning på sommaren.

Och lata dagar i solen spenderas givetvis i Björkviken. Årets första bad i havet avklarades lördag natt / morgon. Årets första bad i pool avklarades söndag morgon. 

Melles balkong, lördag kväll.....en fantastisk ljummen försommarkväll. 

Lördag natt eller söndag morgon. Utsikt från kallbadhusets brygga, soluppgång över Borgholms hamn.

En till.....

Solnedgång Kalmarsund brofästet ölandssidan söndag kväll.....

Finns hur många fina som helst.........underbar morgon, dag och kväll.

Och igår var det premiärtur med båten. En mycket fin kväll, och inga andra båtar ute överhuvudtaget. 

Sommaren kan börja.....

Jäpp, så är det.

Sommaren är definitivt här för att stanna åtminstone en vecka som det ser ut nu.

Trevligt inför helgens grillningar, båtturer och slappa i hängmattan.

Passa på att njuta!

En tungrodd apparat sätts i rörelse och han styr så gott han kan.

Strax väster om Flen blir en glödhet infästning lika mjuk som hans brorsons förtvinade arm, varpå monstret till maskin börjar att fara från sida till sida och till slut går det inte att hålla liv i showen längre. Han slår i huvudet ordentligt och blir fastklämd inne i monstrets mage. Han är en liten flicka som heter Julia, och de förbipasserande är planeten mars dagarna före ett celebert besök från NASA. Han blundar och lyssnar.

Samtidigt lämnar ett containerfartyg fullt med bananer sin hamn i Long Beach. En överviktig fripassagerare räknar sjölejon och tuggar tobak till tonerna av kinesernas morgontjatter och kollektiva däcksvabbning. Kaptenen som är känd för sitt ohyggliga morgonhumör väljer att inte tala med någon före lunch just den här dagen. Han blir tilltalad både en och två gånger, men svarar endast med axelryckningar, minspel och blinkningar. Sju distans senare går larmet och en kvinna faller handlöst nere vid lastluckorna. Hon har fått spelet, och de bär ut henne i solen och ger henne tabletter för att väcka henne tillbaka till verkligheten. Alla kineser bidrar med vad de kan hitta i bröstfickorna på de minst två storlekar för stora vita rockarna. De ser ut som ett gäng däcksvabbande doktorer med allehanda piller som de matar den urflippade kvinnan med. En mot huvudvärk, två mot ledvärk, och så en kur mot förstoppning. Kaptenen är ursinnig och tänker på sin brorsons förtvinade arm. 

I en tredje del av jorden går en pojke in i en affär, driven dels av impuls men kanske främst av intentionen att störta åtminstone sin familj och om det slår väl ut en mindre regering i tredje världen. Han köper åtta frimärken i fyra olika kulörer och två olika valörer. Han räknar dem flera gånger och utsätter en äldre kvinna för en lång väntan med oviss utgång. De skiljs som bästa ovänner och utan att blinka är det första brevet på väg. 

I Long Beach håller man en stillsam sjömansbegravning för kvinnan som fick spelet.

Därför har jag ingen som talar mellan låtarna när jag introducerar min nya radiokanal.

EX GIRLFRIEND CLUB RADIO

På denna blogg finns det numera en liten manick uppe i högra hörnet som ger

full insyn och tillgång till hela (eller åtminstone en promille) av min skivsamling.

En slumpgenerator (dator stor som ett hus) väljer ut låtar som strömmas direkt

hem till ert vardagsrum. 

Den enda webradio som behövs och garanterat 100 procent granskad och kvalitetssäkrad musik.

Håll till godo!

(Och ja, jag kommer ta bort den automatiska uppspelningen om det blir för mkt tjafs så att man

själv får välja om man vill ha musiken i bakgrunden eller inte.....men om den inte stör lite i början

så upptäcker ju ingen att möjligheten finns)

Längtar för övrigt iväg nu när semestrarna börjar närma sig....

Fördriva några dagar i en storstad vore inte helt fel.

"I wish i were a Warhol silk screen hanging on the wall,

 or little Joe or maybe Lou, I´d love to be them all.

 All New York city´s broken hearts and secrets would be mine,

 I´d put you on a movie reel and that would be just fine"

Ian Curtis 

Oavsett om man korsar USA eller nöter fjuttiga fyrtio mil till Hagsätra för att kolla på gamla gubbar som lirar rock så är det en härlig känsla att vara ute på vägarna. Något som snart är ett minne blott om bensinpriset fortsätter att stiga i samma takt.

Här är lite blandade bilder från den senaste trippen. STHLM med Nick Cave och så förortsvandring i Mäklar-anda. Kollade in alla ställen som figurerar i den lysande serien Mäklarna, som t.ex. restaurang / pizzeria "Trevi" och "Turken" i hörnan. Blev tyvärr ingen öl på Buck Rogers den här gången, men visst tog jag med Snoriz till platsen där svensk musikhistoria började.....

Skebokvarnsvägen 209 i Högdalen!

Var exakt på dagen ett år sedan jag och Fredrik var där sist och härjade mitt i natten.

Efter sedvanlig "Foto-bredvid-lägenhetsskylten" och "hålla-i-dörrhandtaget" så fick vi nog och skyndade oss in i värmen hos Fredrik som väntade med öppna armar och kokade Te för att bota min jävla förkylning som aldrig ville släppa.

Hagsätra Centrum Skyline......med skylten på taket som figurerar i intron till "Mäklarna".

Härliga miljonprogram.....vittnar om en svunnen tid när alla skulle ha rätt till en schysst lya!

Det var här på slänten där en hel generation gav fan i allt.....

T-banan Hagsätra.......Snoriz och Fredrik.

Den store mästaren själv, Mr Nick Cave sjunger om en "Bad motherfucker called Stagger Lee"

Om vi bestämmer oss för att stanna för gott så ringer vi mr Ekrem TOS. 

Förortsdress......kavaj och vit skjorta. Förnöjd min och Nick Cave i blicken.

Bla, bla, bla......och det finns till och med en version där Blixa lägger den gitarren som Nick egentligen spelar...bla,bla,bla, och sannolikheten att de kör den låten är ganska stor eftersom....bla,bla,bla.....

Det började med att jag grävde en grop.....

Skulle bara kolla var ledningen för inkommande el var och glömde visst att fylla igen hålet.

Igelkotten som bor i busken strax ovanför måste ha gått i sömnen och låg och skakade helt förtvivlade nere i hålet och kunde helt enkelt inte ta sig upp för egen maskin.

Så räddningsaktionen drog igång.....

Urtidsdjuret var något omskakat, men pinnade så småningom iväg med de små trumpinnarna till ben. 

Sommarens saftkalas närmar sig med stormsteg!

Det är helg och det har utlovats värme i kubik....

Det ramlar in SMS om morfar, pyret och Reiki och deras ehm....vänskapliga äventyr i Västerbotten.

Det är hög tid att utbringa en skål under körsbärsträdet.

I går var det äntligen dags.

Den stora sjösättningen.

Tampar som ska redas ut, motorer som trilskas, allt för små ramper som man med största precision och med tungan rätt i mun måste klara att backa nedför med båtkärran till tonerna av kackel och glåpord från den växande skaran golfklädda besserwissers från segelklubben intill.

Men det gick utmärkt.

Bättre än någonsin faktiskt. 

Små båtar har också sin charm tänkte jag när jag navigerade årets jungfrufärd mellan en 28-fots Sea Ray DC och en 48-fots Prinsessa.

I kväll (eller i morgon kanske) ska jag och Snoriz planera för vårt lilla event i helgen....

Bara en halv dag kvar till en efterlängtad helg!

Texten lyste som nysnö mot den svarta tröjan.

"There´s no soul like a northern soul...."

Det var så mörkt i lokalen så att jag fick hålla andan, gå riktigt nära och nästan böja mig en aning för att se vad som stod skrivet. TNSA var egentligen ingen klubb som vi känner dem.

TNSA var inget tillhåll för pottklippta Ian Brown hippies med för stora gitarrer som gjorde sitt livs revolution genom att sjunga sprit är gott och roligt till en gitarrslinga av ackorden C-F-G.

TNSA betydde blod, svett och tårar och en enda liten chans att bli en weekender och helt enkelt glömma sitt jobb på industrierna runt Manchester och dansa sig totalt medvetslös till den bästa soulmusiken som världen skapat. '

TNSA var en gammal nedlagd kemikaliefabrik, utan fönster men som varje kväll fylldes av galet hängivna fanatiker av dansant, obskyr och svängig musik.

TNSA stod för "The Northern Soul Appendix" och ägdes av den excentriske irländaren Dave Mc Cullock.
Dave krävde inget inträde. Däremot uppmanades alla gäster att  köpa en andel i hans skivbolag och stora livsverk "Muttblock". Dave talade ofta om sin stora vision och om hur han skulle finkamma de stora Soulstäderna i väst på kvalitativa och bortglömda vinylskatter. Varenda hårt inarbetad pund som skänktes av kidsen gick åt till att finansiera Mc Cullocks amerikaresor. I Detroit och Chicago hittade han den själen som han vigt hela sitt liv, sin vision åt. TNSA var för honom som Studio 54 var för Andy Warhol och de suspekta personer som rörde sig kring honom. Det var en plats som både gav honom näring och samtidigt sakta banade vägen för den oundvikliga undergången. 

Mc Cullock gav sin själ för den goda saken att hitta musik med själ. 

Den stora Northern soul samlingen som han drömde om att en dag ge ut, den ultimata dubbelskivan med en över 30 år lång era fantastisk musikalisk flyktsoda för arbetarklassens hjältar, den skiva som skulle sätta såväl TNSA som Muttblock recordings på kartan......den skivan blev aldrig färdig. 

Polisen stängde TNSA och skattmasarna gick så hårt fram så att Mc Cullock tvingades i Exil. Mc Cullock har inte lämnat några spår efter sig. Inga hyllningar, inga fans. Få känner till honom, och jag tvivlar ibland på att historien är sann. Men oavsett så kommer jag alltid att minnas den där texten på tröjan, och hur jävla coolt det där stället verkade vara.

"There´s no soul like a northern soul....."

The Northern soul appendix.

För exakt tio år sedan var Northern soul musik lika hett som Moet Chandon sprutat på blondin i Båstad. 
Samlingar och klubbar ploppade upp som svampar i marken. Varje sommar kommer det där tillbaka.
Om Mc Cullock lever, eller om han överhuvudtaget har existerat så skulle han vara stolt över att höra Goldmines senaste release "Northern soul; Rare as Hen´s teeth" En skiva som är konstruerad precis som Mc Cullock hade tänkt sig.

Det handlar om de där guldkornen, de där singlarna som byter ägare för 5000 pund och som för första gången finns samlade på en snygg och inbjudande samling.

Mc Cullock ville aldrig skärma sig och sin musik från omvärlden. Istället missionerade han med syftet att lyfta fram guldkornen och göra dem tillgängliga för den stora massan. Han utförde helt enkelt grovjobbet och med karta och kompass samlade han ihop en totalupplevelse som skulle fungera i första hand som inkörsport för de som hört begreppet, men aldrig förstått vad det handlade om. Den skulle även innehålla så pass udda releaser så att även den mest inbitne "Northern Soul räven" skulle få valuta för sina pengar.

Goldmine har gett ut den skiva som Mc Cullock ägnade hela sitt liv åt att samla ihop material till.

Om han finns någonstans så är han förmodligen stolt, eller riktigt förbannad.

Ska du äga en skiva den här sommaren tycker jag att det borde bli "Rare as hen´s teeth".

Den mest kompletta och bästa Norhern Soul samling som världen har skådat.

Nick Cave & The Bad Seeds

lördagen den 17:e Maj - Annexet Stockholm

Tror bestämt jag nämnt det någon gång.

Kanske bara i förbifarten, men ändå har jag för mig att jag påpekat hur mycket den där spelningen i ett tält på Roskilde en gång för länge sen betydde för mig och mina vänner. Jag hade då aldrig upplevt sådan magi, inlevelse och helt enkelt bra jävla spelning tidigare och eftersom jag då gick och väntade på att få min värld sönderslagen av bra mycket argare ungtuppar så blev chocken desto större då ett gäng kostymklädda gubbar skulle rädda min dag och därmed för alltid fastslå en ny slags norm för hur man ger publiken valuta för sina surt förvärvade biljettpengar.

Nick Cave var i underläge. Han har nyligen släppt en skiva som först gjorde  mig smått förbannad, han har dessutom lyckats att förlora mannen som starkt bidrog till att forna spelningar tillsammans med The bad seeds var så bra (Blixa Bargeld; som hoppade av och satsade på sitt huvudband Einsturzende Neubaten). Förväntningarna var ej så höga med andra ord.  Regnet piskade och den utdragna lördagsfyllan började ta ut sin rätt när vi gick av tåget från förorten och traskade upp bland folkmassorna utanför annexet.

En tråkig människa stod och harvade tråkiga ackord inför en tråkig ackord.

Vi bevittnade det som kallas uruselt skräp till förband, och lyckades i alla fall tränga oss fram till A-platser längst framme vid staket. Jag började segna till och väcktes av en fantastisk basgång när The bad seeds plötsligt körde igång efter en lång väntan. Den store mästaren själv klev fram, eller snarare vältrade sig fram över scenen i sina lila byxor och svarta kavaj och vrålade; "Get ready to shoot yourself!!!!" om och om igen medan ett galet Bad seeds malde på som om domedagen var kommen.

Jag vet att han egentligen sjunger "Get ready to SHIELD yourself", men första gången jag hörde "Night of the lotus eaters" från nya skivan "Dig Lazarus Dig!" så tyckte jag att han helt enkelt sjöng "Shoot". Och det passade bättre på annexet, så det var "shoot" jag valde att höra.

Vi gapar, vi ler, vi gungar med och inser att man inte kan värja sig. Nick Cave är mannen som har gett publikkontakt ett nytt ansikte. För någon som aldrig har haft förmånen att bevittna "The bad seeds" live så är det svårt att beskriva vad som är så bra egentligen. Men de är helt enkelt en sjukt tajt och svängig sammansättning av skäggiga gubbar (Warren Ellis skägg börjar bli enormt nu). När Warren Ellis ligger på golvet i en hel låt och sprattlar utan att spela, och då och då sträcker sig efter micken för att mumla massa besvärjelser så är det svårt att inte njuta. Och så bygger ju även allt på att de har en låtskatt som är som skriven för en bra livespelning. Nick Cave har två ansikten. Antingen är det mannen vid flygeln som skriver fantastiska kärleksballader på piano. Många känner honom som pianospelaren tack vare hiten "Where the wild roses grow" och skivor som "Boatmans Call". Sen har han en annan sida. Den sidan som blev för påtaglig då han langade heroin i Berlin, som tar sitt ursprung ur hans gamla skränprojekt "The Birthday party". Det är den elaka, jävliga och väldigt skräniga sidan av musikkonstnären Nick Cave. Dig Lazarus Dig är ingen pianoskiva. Här visar han upp den andra sidan och det blir väldigt, väldigt bra live.

På skiva är de nya låtarna överlag ganska platta och gör sig inte helt rättvisa. Men live blommar de upp och passar mycket bättre än vad de gör hemma i vardagsrummet. Hemma lyssnar jag helst på hans finstämda sida, ensam vid flygeln. Men trots att han kvällen till ära smyger in smått fantastiska alster som "Into my arms", "Nobodys baby now" och "The ship song", så är det ändå de stökiga låtarna som "Red right hand", "Deanna", "Tupelo" och samtliga från "Dig, Lazarus, dig!" som passar allra bäst. 

Jag är imponerad.

Jag är mycket imponerad Mr Cave. 

När nyheten om Blixa Bargelds avhopp nådde mig så ansåg jag det som slutet för Nick Cave tillsammans med "The bad seeds". Tvivelaktigt material på dubbelalbumet "Abbattoir blues / the lyre of orpheus" som var det första utan Blixa bidrog även starkt till att min personliga ranking för sällskapet sjönk betydligt. 

Men i lördags kväll tog jag tillbaka allt. 

Mannen med två ansikten bevisade sin storhet inför annexets hungriga publik.

Och skivan växer, dag för dag........

Nick Cave & The bad seeds har definitivt en ljus framtid framför sig om de vill.

Missa inte Grinderman, Nick Caves projekt som släppte en skiva förra året. De spelar på Way out West festivalen i Göteborg i Augusti i år. Andra anledningar att masa sig dit är att Broder Daniel ger sin avskedskonsert, som för övrigt är en hyllning till gitarristen Anders Göthberg som nyligen begick självmord. Lightspeed Champion, Lykke Li, Sonic Youth, med många fler gör det sammantaget till sommarens mest spännande festival.

Våren brukar bjuda på en hel del bra grejer i musikväg, och vid en första anblick kändes det som en svag månad. Vid närmare granskning lyckades jag dock skramla fram fem alster som får mig att le lite extra i vårsolen.

Bästa skivorna april:

Jag tänkte slå hål på myten om min musiksmak den här våren. Jag hade glömt allt elände och alla brustna hjärtan med hjälp av Vampire Weekends bossa-afrikanska lyckopiller till sväng. Jag har inte lyssnat på Ian Curtis sen i februari. Jag satte Håkan Hellströms "försent för Edelweiss" som nummer ett förra månaden och insåg att "ur glädje bygger man musik". Allt det där fungerade så ypperligt bra ända tills jag hörde Stuart Staples första vibrerande stämma på Tindersticks nya "The hungry saw". Då föll ridån och jag var tillbaka på ruta ett, tillbaka till begynnelsen och kanske mest av allt tillbaka till sanningen. För Stuart Staples skriver bara om sanningen. I hans värld finns det inga lyckliga omständigheter eller lata dagar som nyss nämnda Vampire Weekend skriver om. Deras överklassvärld i den skyddade verkstaden på USA:s främsta universitet ger visserligen upphov till ganska skön och svängig musik, men ack så ytlig och så långt ifrån verkligheten. Den verklighet mr Staples vill nå ut till med sina små berättelser om olycklig kärlek, missade tåg och även en liten smula hopp som emellanåt skiner igenom och gör det hela lite mer uthärdligt. Skivan får mig åter att inse att det är just vardagspoeter som Staples som får musik att beröra som inga andra kan. 

Med "the hungry saw" hittar Tindersticks tillbaka till sina rötter. De första skivorna lyser igenom och när de för några år sedan var väldigt nära att splittras så hyste man svaga förhoppningar om att det skulle bli något mer Tindersticks album. Att de släpper en så pass stabil produktion som "The hungry saw" som både andas nytändning och samtidigt knyter an ännu hårdare kring den magi som omgärdar bandet och dess egenartade sound är verkligen roligt. Inget för den som hatar fioler, svulstiga arrangemang och rak enkel cigarrettdoftande barmusik. Men för oss andra är det ren och skär rockpoesi när den är som bäst.

Hetare, hetare, Duffy!

Alla talar om den nya soulscenen med unga stjärnskott som öser över England just nu. Amy Winehouse, Adele och nu den stjärnan som ska brinna starkast av dem alla, Duffy. 23-åriga Aimee Duffy har dock av någon outgrundlig anledning blivit bättre mottagen än de två nyss nämnda i alla musikaliska samhällsskikt. Den hippa festivalen Accelerator bjuder henne till fest och det är gamle Suede-hjälten Bernard Butler som har bistått med stor hjälp på hennes debutskiva. 

Och det är svårt att säga något negativt om Duffy. Så fort hon öppnar munnen stannar klockorna och man häpnar över hennes talang. Men det är kritvit soul i den benämningen att det saknas blod, svett och tårar. Det är tillrättalagt och väldigt snyggt producerat. Men otroligt starka låtar och tillsammans med hennes vackra röst och utstrålning så är det en viktig skiva att äga 2008.

Jag gillade skarpt singeln "Jag är en vampyr" och förstod redan då att det skulle bli en av årets roligaste svenska skivsläpp. Och skivan infriar förväntningarna. Det är en jämn och bra skiva som mest får mig att tänka på Mathias Alkberg B.D, som dock har mer intelligens i sina texter då Markus Krunegård mest svamlar massa goja om ingenting. Musikaliskt är det dock ungefär samma sorts taggiga stökmusik. Förra sommarens bilplåga var Laakso, och nu får det bli Markus utan resten av Laakso. Funkar utmärkt, nästan bättre.

Hade bara hört namnet tidigare, och såg sedan att de skulle öppna för Television Personalities. Tänkte att det nog rörde sig om ett gäng knarkande uteliggare som skriver skruvade låtar och dyrkar satan, och gick ner två våningar och fick tag i ett rykande färskt ex av deras debut E.P. Jag blev besviken. Det var inga knarkande, djävulsdyrkande uteliggare. Däremot var det en väldigt bra skiva med stora doser Camera Obscura doftande drivig popmusik a´la My Bloody Valentine. Skön svensk pop och mycket lovande för framtiden. Och att de dessutom öppnar för TP kan de leva på länge.....

Domino recordings. Länge en kvalitetsstämpel som vittnade om musikaliskt bra material. Idag något urholkat, men för The last shadow puppets håller stämpeln vad den lovar. Förutom att man får ett av årets snyggaste skivomslag så bjuder de på en vilda västerndoftande atmosfär och ett gäng låtar som känns som hämtade från en film. Det är ett ganska "hetsigt" och eget sound. Det är Alex från Arctic Monkeys som står för sången, vilket gör att det ibland låter ruskigt likt deras material, men tro mig det här är mycket bättre. 

Januari:    Vampire Weekend - s/t

Februari:  Correcto - s/t

Mars:        Håkan Hellström - Försent för Edelweiss

Världen är grym.

Att lämna Stockholm igår kväll för att veta att det är idag (onsdag) som det händer var inte roligt.

Tillbaka på ett varmt kontor med svidande hals och magont. Jag har tre dagar på mig att ladda om inför helgens Stockholmstripp igen. Jag måste kurera mig så att man är i form när vi ska hälsa Nick Cave välkommen till vår vackra huvudstad.

Så varför är jag så besviken över att vara på Vintergatan ikväll, och inte kvar i STHLM?

Jo för att ett av den mest otroliga och fascinerande sammansättning galningar till bandmedlemmar som kanske någonsin funnits befinner sig just nu i landet för att spela på Debaser ikväll.

Jag talar givetvis om kultbandet Television Personalities.

Television Personalities som fick Kurt Cobain att älska musik.....som har en sångare som försvann i slutet av 90-talet för att sedan många år senare bara dyka upp och ge ut en av 2000-talets bästa skivor "My dark places".....en skiva som åter fick oss att förstå hur bra musik egentligen kan vara på en roadtrip till Jönköping för några år sedan.

De har gett ut fantastiska skivor i 25 år utan att ha fått något större publikt erkännande. Men lovorden från de inbitna är många och enade. Så för alla som vill hedra Morrisseys och Kurt Cobains älsklingar ska gå på konserten i kväll. 

Det kommer att vara falskt, det kommer att vara utom kontroll och det kan hända vad som helst.

Men att det kommer vara bra kan jag utan tvekan garantera.

Och själv sitter jag hemma och kollar på reprisen av gårdagens PLUS.

Part time punks.......Snoriz och katten Charlie.

Valborgshelgen är över.

Och tyvärr även STHLM för den här gången. Jag hann knappt köra under Babbeborgsbron innan det var dags att passera norrifrån igen. Och hemma har det hunnit bli sommar. Kolla de här bilderna som jag tog i morse på vägen mellan Vintergatan och City:

Kan man bli annat än överlycklig en sån här morgon!!!

I går satt alla i familjen som inte hade en överjävlig deklaration att ta tag i och grillade i Björkviken.

Hoppas att ni hade det kul och att det var gott.......

Min söndag i går från kl 13:00-22:30 ägnades åt att deklarera.

Och då förväntas jag kunna varenda avdragsregel och svårlösta problem på mina fem fingrar i sömnen.

Hoppas att det någon gång bara kan bli att skicka tillbaka den med en liten signatur.

Men det har väl att göra med att "det aldrig får vara lugn och ro" som snoriz brukar säga....

Ikväll eller i morgon åker båten i......som man har längtat!!!!!

Snart är det Valborgseldar och festande i var och varenda byhåla....

Ägna sju minuter innan ni ger er ut och lyssna på Death cab for cuties smakprov från

kommande albumet i form av denna video. Skvallrar om att skivan kommer att knäcka

det mesta i vår.

Det är nästan snudd på samma magi som drabbade mig då jag hörde "Marching bands of Manhattan".

Och grymt snygg video........gillar skarpt!!

Trevlig helg och elda lugnt!

Gillar skarpt månadens Google-logga.

Ska beställa en likadan i frigolit och fästa på mitt nytvättade tak.