strobe lights and blown speakers

Nu har jag nycklarna till Vintergatan i min hand.

Jag ska åka dit nu och börja packa in saker.

Jag har även fått min första post i morse. Givetvis var det en packe med skivor som jag var tvungen att ha. Mitt i all flyttstress har jag drabbats av sjuk Radiohead feber. Jag blir alldeles yr och lyssnar på 90-talets vackraste låt "Fake Plastic Trees"

Det blev en hel del nya Kent spelningar i Februari. Det får väl bli i alla fall en konsert till känns det som. Biljetterna släpps ju på måndag så det gäller väl att vara med i så fall.





Thom Yorke visar vägen mot vintergatan med sina fantastiska låtar

Trevlig helg!

Det ska vara en gangster i år.

Gangstermodet har dragits till sin spets och vi ska inte vara sämre. Numera heter jag Mean Pepper Muzzy och min Homie är Mighty Ol Duckó. I går hade vi gangsterfest i kollektivet i Oxhagen för att fira att Pizzeria Oxen har tagit tillbaka den där med oxfilé, vitlöksost och paprika. Alla var där.





I dag är det Fredag igen och den stora dagen D. Klockan 10:00 får jag nycklarna till Vintergatan och efter jobbet är det bara att börja flytta. Det ska bli skoj och se vad det är för ett kråkslott som man har köpt. Bara det finns plats för en Bubbelpool som mina 80 homies får plats i när vi ska ha gangsterfest nästa gång.

Kaffet smakar konstigt idag.

Är vattnet förgiftat?

Har någon tröttnat?

Jag saknar tidningen POP

Det slår mig när jag bläddrar i det nya numret av Sonic där det har blivit dags att summera popåret 2007. POP hade något som Sonic saknar, nämligen skribenter som brann så mycket för det de gjorde så att man trodde på varenda ord. Sonic har inte den glöden. Jag kommer ihåg det numret då POP summerade de 100 viktigaste singlarna...Jag använde den listan rakt av och skaffade allt som fanns på den. De låtarna utgör än idag basen i min musiksmak. Jag litade på tidningen POP och på deras omdöme och innerliga passion för musiken.



När jag går igenom Sonics lista över 2007 års bästa album så slår det mig att det har varit ett relativt dåligt musikår. Det är givetvis inte Sonics fel, men det är tyvärr så att det faktiskt är något magert med riktigt, riktigt bra albumsläpp 2007.

The field, The apples in stereo, David Thomas broughton, Jamie T, Jens Lekman och några till intar toppen.

Samtliga nyss nämnda är bra, men inte tillräckligt bra för att det ska kittla i magen. The Shins och The National är två av årets alla "The-band" som släppt album i år och som jag tycker utmärker sig. The National spelar för övrigt i Stockholm på Lördag, en konsert som jag grymt gärna hade åkt på.

Jag ska göra en liten summering för mig själv och se var jag kommer fram till. Men det lutar åt att det blir Arcade Fire och Neon Bible som tar hem priset. Skivan växer och växer och jag tyckte länge att de hade gjort en mycket sämre skiva än debuten. Men efter nog många lyssningar så inser man att de verkligen har gjort det igen fast på ett lite annorlunda sätt. En låt som Antichrist Television Blues mognar och deras genialitet lyser igenom.

Jag tror inte ens att Neon Bible var med på någon av skribenternas listor. Typiskt Sonic, att välja sämre fast mer creddiga album till sina listor. De tävlar med varandra om att namedroppa så obskyra "The-band" som möjligt, med resultatet att de ger mig en lista som jag inte kan göra annat än att gäspa åt. Eller är musiken så här tråkig 2007...?

"Ty människorna var så odrägliga och hjälplösa att den unge mannen fann det tilltalande att bekänna sig till djurens art. Bland elefanterna fann han sina likasinnade och de kunde spendera nätterna med att diskutera politiska spörsmål. Man kunde se på hans förnöjda min att det var bland dem han trivdes och tillsammans skapade de planen med vilken människorna senare skulle komma att störtas som härskande ras på jorden"

Den svenska popcupen håller tydligen på....

Jaha...så man ska rösta och välja bort och så blir det en final och så en vinnare. Laleh mot Ternheim, å fasen fördel Laleh det var som sjutton. Och Marit Bergman får spö av Håkan Hellström som senare får däng av Timbuktu.

Jag skulle kunna vara utslagsdomare, för det verkar onekligen vara ganska jämt mellan Trubaduren och Prettopojkarna om man ska döma av röstningsläget hittils. Ungefär 50-50 faktiskt med svag fördel Trubaduren.

Jag har ett drömläge som utslagsdomare.

Jag kan nämligen rent teoretiskt se båda finalisterna live inom loppet om en vecka. Nu i helgen spelar trubaduren på hemmaplan och nästa vecka är det prettofest i Lund.

Jag antar utmaningen som oberoende utslagsdomare.

Jag tror i alla fall att Eskilstunas finest skulle gilla det....

Men å andra sidan så skiter nog de högaktningsfullt om de vinner något så otroligt löjligt som en svensk popcup...

Vem fan har hittat på det?

Ja det är en bra fråga.

Men jag har svar på det mesta, så här är tidsplanen och det ser mycket bra ut. Vi ligger i fas.

2 dagar kvar till inflyttning i nya huset
5 dagar kvar till 2 veckors passning av en styck hund med namnet Aminah
8 dagar kvar till ännu en Kent konsert i Lund
26 dagar kvar till Julafton och massa fet god mat och julsnaps
32 dagar kvar till incheckning på Arlanda med destination New York och vidare till paradiset

Bättre än så blir det inte av den lilla rest som återstår av året som i framtida historieböcker kommer att kallas tvåtusensju eller tjugohundrasju.

Vilket låter bäst....

Tjugohundra-varianten eller tvåtusen-varianten.

Tror jag säger tjugohundra mest.

I dag har jag svårt att koncentrera mig.

Sprutan gick bra. Jag var först ut och den glada sjuksystern babblade på om allt mellan himmel och jord och om maten i västindien och att hon såg att jag hade varit där förut och att hon då inte behövde predika om vad man ska göra och inte göra och så (PUCK) sticker hon in nålen i armen utan förvarning, liksom smyger på mig bakifrån.

Det hela var över innan jag förstod att det hade börjat. Snoriz höll dock på att trilla av stolen när hon stack mig.

Sen kom jag på att det var tisdag och då började min mage kurra som basgången i en Sisters of Mercy låt.

Tisdag betyder smörstekt Strömmingfilé med potatismos och senapssås på favoritkrogen. Den är värd att dö för så god är den. Jag sitter här och räknar minuterna, sekunderna och ser den där frasiga ytan som jag snart ska få sätta tänderna i.




Inte riktigt som Leif Mannerströms, men det är jävlar inte långt ifrån....

Det är inte bara IKEA som har kommit till den här stan, utan faktiskt även en rejäl höjning av standarden på ett fåtal lunchställen. Fast det gäller 2-3 ställen. Resten envisas fortfarande med att langa ut grillspett, klyftpotatis och tsatziki och ingen protesterar.

Men i den undangömda källaren finns en av sveriges bästa fiskrestauranger.

Dit ska jag snart springa.

Den som sa att det var roligt att åka bil har aldrig nött sju långa mil bakom en långtradare i mörkaste decembers halka och snöblandat regn. Med sommardäck och utslitna torkarblad. Men jag var tvungen. Hade lite unfinished business uppe i skogen och det kunde inte vänta en dag till.

I dag är det dagen med stort S. Stick i armen inför vår lilla nyårstripp.

Tur att mamma fortfarande sköter såna där kontakter med läskiga myndigheter som vaccinationskliniker och allt vad det nu kan vara för otäckt. Jag tror hon bokade en sån där heltäckande som gör en immun mot HIV, digerdöden, böldpest, lungsot, kolera och infektioner orsakade av bett från inföding på någon av öarna.

Kl 10:00 är det dags....jag längtar så.





Det är tre nätter kvar på Färdigtorpet nu. Det börjar verkligen närma sig.

I natt drömde jag att A och jag var i Oskarshamn och åt på Mc Donalds. Måste vara flyttstressen som ger mig så sjuka drömmar. Jag visste inte att hon fanns i Oskarshamn.....

Tänkte bara berätta....

Helgen V.47 var skön med mycket vila och packning.

I lördags var jag med Snoriz och Björn och kollade på American gangster som enligt hemsidan skulle vara 1.37 och som sedan visade sig vara typ 3.37. Filmen var dock mycket sevärd.

Sista helgen på Färdigtorpet......känns lite vemodigt, men mest skönt. När beslutet är taget så är det bara en väntan.

I ungefär en vecka har katten Dennis suttit och gnällt utanför min dörr. Eftersom det alltid är ungefär 2-3 främmande katter som stryker omkring där ute så bryr man sig inte så värst mycket. Jag upptäckte dock att den här hade en liten namnbricka som skvallrade om att den här hade ett namn, nämligen Dennis.

I går var han vedervärdig och stod och skrek när jag var uppe på vinden och monterade spotligths. Som tur var så blev Martin nyfiken att kontrollera huruvida jag ljög eller inte om den påstådda namnskylten. Han lyckades fånga in katten och såg namnskylten och så en sak som jag hade missat, nämligen ett telefonnummer.

Jag ringde upp och snart var ägarna på plats och fick med sig Dennis hem som hade varit borta i 2-3 månader.

Damen blev så glad så att hon fick psyk-bryt på golvet när kissen visade sig vara hennes.

Det är alltid kul med lyckliga slut.






Katten Dennis sista halvtimme på Färdigtorpet spenderades i första hand med vila, ätande och en aning dryck.

Vi kommer inte att sakna ditt eviga mjauande Dennis.....

Jag tror det var knark i mitt morgonkaffe idag.

Hela dagen har jag varit på ett strålande humör och jag tror inte bara att det har att göra med att vi står inför ett veckoslut. Hela det här året har handlat om att strukturera om saker och ting och att förändra så att livet kan bli en liten bättre plats, eftersom vi trots allt ska vara här ett litet tag till.

Det finns ingenting som heter flyt. Vi skapar själva förutsättningarna och är uppfinnare till det som många kallar tur. Därför är det viktigt att förstå sambandet mellan orsak och verkan. För ett halvår sedan var saker och ting inte riktigt så bra som de är nu. Jag var mer eller mindre tvingad att ta beslut som sved för stunden. Nu när det är dags att skörda så ser jag att det lönade sig att bita ihop och inte låta mörka känslor som hat, svartsjuka, avundssjuka eller för den delen likgiltighet ta överhanden.

Hoppet och den angenäma känslan att vara en del av flytet är de starkaste anledningarna till att jag mår så bra just nu. Hoppet om att få sitta i ditt kök och Prata om sånt där som bara vi tror att vi förstår. Att få gå ut i natten och bli fulla på billigt vin igen. Jag önskar ofta att du vore här. Det skulle göra historien fullkomlig och jag kan inte ens drömma om hur roliga lördagarna skulle kunna bli och för att inte nämna alla de fantastiska ljud vi skulle skapa.

Vi blev vuxna för fort, precis som J sjunger i Elever.

När man var uppe i allt det där så tog man det för givet. Livet var en dans utan rosor och en dans utan ansvar. Det enda man behövde hålla reda på var när nästa Nick Cave skiva släpptes och att man i alla fall hade över en hundring eller två så att man hade råd att köpa den.

Låt oss en enda gång kunna känna den där känslan igen.

Den totala friheten och livet från sin allra finaste sida

Utan krav, ansvar eller pekpinnar som placerar oss i fack och berättar exakt hur vi ska göra eller inte göra.

Det jag försöker säga är helt enkelt att jag saknar dig. Väldigt mycket ibland.

En dag ska jag skriva en bok. Jag är bara rädd för att börja eftersom jag aldrig kommer att kunna göra historien rättvis så som jag känner den och som vi som var med kände den. Men om det så blir det sista jag gör så ska jag skriva den och berätta om kriget vi förde och varför vi aldrig kommer att vinna det.

Sensmoralen kommer att vara att det är deltagandet som räknas. Att vi försökte borde räcka ända till nobelpriset.

Njut av helgen och glöm inte att göra någon glad.

Vi hörs





Lisa Ekdahl (sötnos), Snoriz, Den som bor här, Jocke Berg och Familjen Tidman från Hede

Önskar alla bloggläsare en riktigt trevlig helg!!!!!

Fm                     A#
When i was a boy i was confounded by you

Fm                       D#
Now i'm still a boy i am indebted to you

F#                          C#
every song i ever wrote was written for you

        Fm
written for you

Du gjorde ingen stor hemlighet av att det var här du ville vara. Just här var mitten av universum och inget annat än den här lilla gräsplätten spelade egentligen någon större roll. Det var varmt för att inte säga olidligt och det var inte så konstigt att merparten av stadens befolkning hade sökt sig till havet för att söka lite svalka.

Vi satt mestadels tysta och log ibland då någon förbipasserande snubblade över trädens slingrande rötter. Ibland log någon tillbaka och livet kändes faktiskt rätt så fantastiskt den här lördagen. Vi befann oss mitt i den stekande industrisemestern och just den här sommaren hade vi faktiskt förstånd nog att ta vara på stunden och inse att sommaren inte är längre än de där två veckorna då allt ska ske och då värmen jagar packet från stan.

Du lutade dig mot min axel och din hud var kall. Luften stod alldeles stilla och om man blickade ut mot den där platsen där vågorna levde upp och dånade lite för att sedan dö vid strandkanten så var det som om himlen brann. Det var en sån där osynlig pulserande synvilla som man ser på en asfaltsväg en riktigt het sommardag.

- Hur länge tror du att den där vågen har färdats innan den kom hit.

- Har du tänkt på att en våg kan färdas från andra sidan jorden och sedan sluta här på den här stranden.

Mmm.

Jag blickade ut mot horisonten och det var svårt att tro att om man bara hade tillräckligt stark syn och om jorden var platt så skulle man kunna se en strand på andra sidan atlanten. Man skulle kunna se ända till Kanada.

- Var börjar vågorna?

- Eftersom det finns vågor på andra sidan atlanten med så måste de ju födas någonstans. Kanske i mitten som om någon släpper en liten, liten sten därute. Och så sprids vågorna som från början endast är några millimeter små för att sedan leva upp ett par sekunder och så dö på en strand som den här, i ett fjärran land långt uppe i norr.

Jag hade ingen bra kommentar på hennes tankar.

Hon var tyst länge och efter ett tag insåg jag att hon hade somnat. Jag fortsatte kisa ut mot punkten där vågorna lever upp för att dö. Om jag varit lika klok då som jag är nu så hade jag sprungit allt vad jag orkat och aldrig någonsin mer satt min fot på den där stranden.

Eftersom jag inte visste bättre så satt jag bara kvar där med mitt fåniga leende och lät henne sova.

Medan hon sov tänkte jag på vilka gigantiska vågor som skulle uppstå om man släppte hennes kropp på den punkten där alla vågor föds någonstans mitt i atlanten.

Hon visade själv vägen till sin egen grav.

Windom Earle....

Jag var i Björkviken igår och tittade på bönderna på tv. Han den där grisbonden som inte säger så mycket, och när han väl säger något så går det inte att förstå ett enda ord......jag tyckte nästan synd om honom i går när de där vedervärdiga tjejerna gaddade samman sig och sa att han var tvungen att börja kela lite. Insikten slog ju honom då och han försökte att visa framfötterna.

Jag har varit ett riktigt svin lyckades jag urskilja att han sa. Bakom honom bökade grisarna runt och ramade in hans uttalande perfekt och väldigt vältajmat.

Jag har ju som sagt ätit upp min tv i protest mot den amerikanska kulturimperialismen, så att jag har inte följt bondesagan från början....men visst är det roande att med skräckblandad förtjusning följa de där stackars tjejernas kamp om svinaherden.

I morse var jag på banken och pantsatte mitt nya hus. Låter tufft, men i gengäld fick jag ju en påse pengar som jag kan lösa ut de gamla ägarna med. Det är så det fungerar i det kapitalistiska kretsloppet. Det börjar verkligen närma sig nu och det är snart bara en helg kvar till flytt.

Det är 14 dagar kvar till Kent igen. Och Columbus blev nya singeln givetvis.

Det enda Columbus upptäckte var att han var vilse.

Windom Earle........Jag undrar när vi ska se färdigt Twin Peaks, det verkar ha spårat ur lite.

Det är en hel del avsnitt kvar faktiskt.....måste nog styra upp det här. Blir så sugen på att se färdigt själv annars.
Borde låsa in boxarna hos någon annan.

Hepp!

Halvtid igen....redan onsdag och det luktar helg i varenda gathörn. Jag var ute en sväng på stan på förmiddagsfikat och utanför bolaget stod det lokala zigenargänget och körde "Hej tomtegubbar slår i glasen" på dragspel och pukor. Kan inte julen få dröja lite, lite till i alla fall så att det inte blir så fruktansvärt uttjatat.

Årstidsdepressionernas två värsta bottnar:

1) Den vi befinner oss i just nu, det vill säga början av november t.om. mitten av december. Här ska man ta en treveckors Thailandsresa om man vill hålla lyckocykeln på topp. Annars funkar ljusterapi och Dead Kennedys.
Dead Kennedys är för övrigt boten till all tristess och sjukdomar och....ja precis vad som helst egentligen.

2) Julen och lite ledighet och familjeumgänge brukar få lyckoruset att stiga en aning. Såvida man inte är en alkoholiserad uteliggare utan vänner, då förstärks givetvis depressionen och kurvan slår i botten. Men i normala fall så kommer nästa botten i början av februari och varar oftast hela mars ut beroende på hur mycket snö och jävelskap som ligger kvar.

Så ser det ut ungefär.....inte så farligt egentligen.

Här är tre saker man kan göra om man är riktigt, riktigt novembertrött och inte har råd med en liten treveckors Thailandstripp för att ladda batterierna:





1) Koka ihop en underbar aptitretare som består av hemmagjord hummerfond, cognac, diverse annat gott. Släng i garneringen i drycken och svep på stående fot.





2) Parkera din bil utanför centralen i Stockholm, helst på en riktigt dålig plats. Öppna Snoriz laptop och börja titta på Spermaharen medans arga infödingar försöker att krångla sig förbi med sina gigantiska stadsjeepar. När de pekar finger och skriker så ler man bara lugnt och fortsätter att njuta av den fina filmen på datorskärmen.









3) Köp en kattunge.

ST MAARTEN, karibien.

Där tiden står stilla och havet är 28 grader varmt.

39 dagar till "Touchdown"

Känns skönt att tänka på en förbannat grå tisdag i mitten av november.

God morgon.

I går såg vi sista avsnittet av Möbelhandlarens dotter.

Synd att Svinpaul inte fick en gräddtårta rakt i drängtrynet. Det slutade ju faktiskt med att de kröp till korset och fjäskade för att komma över hans arv. Ja, han fick ju inte direkt någon ursäkt av Tutiluren Frank men indirekt så skickade han ju Sanna för att smöra åt sig Pauls pengar.

Hela stan dräller av dränghalvor som svinpaul. Det finns inte nog med konditorier i hela landet som skulle hinna med att baka gräddtårtor om varenda en skulle ha en kladdig mitt i nyllet. De stjäl och bedrar hela sina liv och så sitter de där i ensamheten med ett plågat samvete och andras olycka som sin största bedrift.

Dränghalvan från Norrliden eller dränghalvan från Smedby.

Skitlukten går aldrig ur en dränghalva.....och sen på ålderns höst så kommer gräddtårtan i nyllet.

Frank och Verners största nackdel var att de var långsinta och så deras förbannade stolthet. Det skulle inte fjäskas för den där dränghalvan trots att de hade många chanser att lägga stridsyxan bakom sig. Att inte Verner slog ihjäl den där dränghalvan från Hede är mig förundrat. Frank sparkade ju den skenhelige frikyrkopastorn i älven så att han drunknade. Det var väl ingen större förlust det heller antar jag.

Och så stackars Judy......

Jag kommer aldrig att krypa för någon av de där dränghalvorna som dräller omkring och luktar skit.

Det är mitt löfte och mitt arv till mina efterkommande.

Jag kör på Frank och Verners linje.

En stor gräddtårta rakt i drängtrynet.

Kent - Stockholm annexet 16/11-2007



Som en predikande frikyrkopastor kramar Jocke Berg ur innebörden ur varenda ord och mening från scenen. Det är svårt att inte bli religös när han klämmer ur sig meningar som:

"Du sa vi följs väl åt till himlen, men gör det bästa av vår tid, och jag hör klockorna som ringer för världens äldsta raggningsreplik, du sa älskling vi ska alla en gång dö...."


Vi var laddade när vi kom dit, för att inte säga övertända. Förväntningarna var så uppblåsta till skyarna så att det egentligen borde varit omöjligt för ett gäng bönder från Eskilstuna att infria. Just därför kanske det var bra ett de tog ner oss på jorden igen med den på förhand katastroftippade "Vy från ett luftslott" som öppningslåt.

Det fortsätter med Berlin från nya Tillbaka till samtiden, och jag är faktiskt lite nervös. Bandet är skakigt och nervositeten hänger i luften. Det kanske inte är helt konstigt med tanke på att kvällens konsert är startskottet för den svenska delen av höstens elektriska själavandring. Jag blir riktigt skakis när de inte ens lyckas ro hem Du och jag döden stänkaren Max 500, utan levererar en nervös och platt version som aldrig riktigt lyfter. Det är först när de som fjärde låt dundrar igång ett malande synthriff som saker och ting börjar röra sig. Det är den omtalade omgjorda versionen av Kungen är död och på några få sekunder infinner sig gåshuden och man känner att det är det kent som man är van att se som har intagit scenen.

Man kan så här i efterhand säga att det var här konserten började. Styrkan med kent 2007 är att de har ett fett synth-sound och att de leker och gör om intron och avslutningar och briljerar i sin arenarock-kostym. Det är laser, tusentals lampor och snygga filmer bakom scenen som gör att det lika gärna skulle kunna vara U2 på Wembley eller Depeche Mode i Globen. Skillnaden är att de i motsats till sina jämnlika dinosaurier aldrig har blivit trötta. Trots att de är mångmiljonärer och ständigt möter positiv kritik vad de än tar sig för så har de kvar den där hungern och glimten i ögat som de hade när jag såg dom första gången.

Kents fördel är givetvis deras enorma låtskatt som de kan välja och vraka ur. De har dessutom den där känslan för att sätta samman en show och att lägga energi på att bjuda på ett balanserat låtval. Det är väl kanske inte en helt lyckad inledning på konserten. Jag vågar inte ens drömma om hur bra det kunde ha blivit om de hade öppnat med "Socker" istället för det sömniga luftslottet. Men vilka versioner de bjuder på. Precis innan vi gick in sa Snoriz att det enda hon hoppades på var att få höra "En timme en minut". Jag svarade att hon inte skulle hoppas för mycket eftersom den inte ingår i ordinarie set. Som sjätte låt säger Jocke Berg att de ska köra en låt i A-dur varpå de kör igång en vacker intro med chorusdopad gitarr som luktar Cure ända till slussen. Det är en briljant och uppfräschad åttiotalsversion av "En timme en minut" som ger rysningar av välbehag.

Kent-familjen har blivit stor nu. 3500 är vi som bevittnar den elektroniska högmässan under ledning av pastor Berg. De skulle lika gärna kunna ha sålt ut globen fem dagar i sträck. Och jag förvånas över hur tillgivna fansen är. När Jocke Berg påannonserar Nihilisten som en obskyr B-sida undrar man om han verkligen tror på det själv eller om han är ironisk. Jag är omgiven av medelålders damer och herrar som skrålar med i varenda textrad.

Kent må vara pretentiösa, folkliga och i mångas öron jävligt tråkiga. Men för de inbitna medlemmarna av Kent familjen är det en uppvisning utan dess like. Visst, intron var inte det bästa och de var märkbart svajiga i början. Men överlag så tycker jag att de verkligen visade var skåpet ska stå. En liten fågel viskade i mitt öra att de hade kört både 400 slag och Ansgar & Evelyne på lördagsspelningen. Jag låtsas som om jag inte hörde det och konstaterar att Kent 2007 är lika bra som de var då jag såg dom 1996. Skillnaden är att de tjänar 100 gånger så mycket pengar och bränner 500 gånger så mycket pengar på scenshowen.

Nedräkningen till Lund har börjat.....

Fredag 16:e November.

Dagen kom till sist. Dagen med stort K.

Jag sitter och dricker morgonens första kopp kaffe, den är helig. Det finns inget bättre än att börja med att kika igenom mejlskörden och smutta på det svarta guldet. Jag bläddrar bland skivorna....ska försöka göra en liten anspråkslös mixskiva att ha med på vägen hufvudstaden.

Du och jag döden, Hagnesta Hill, Vapen och Ammunition.....

Visst är tillbaka till samtiden ett grymt album, men det finns en del att jämföra med som de har på sitt samvete.
Den magiska hösten som Snoriz bloggade om så tidigt som i Juli. Hösten som skulle börja med Twin Peaks maraton, fortsätta med Arcade Fire i Sthlm, via Kent och så avslutningen i världens blåaste hav runt nyår. Vi kryddade även med att sälja våra hus och lägenheter. Bara för att jävlas. Bara för att vi kan.....

Nu åker vi snart....

God morgon.

I dag var jag svårstartad i sedvanlig torsdagsordning. Helgen nalkas och det kunde ha varit villken trist "mitten-av-november-helg" som helst om det inte vore för vår lilla roadtrip. Det är Stockholm i morgon igen och konsert med Kent på annexet. Vi stannar givetvis hela helgen.

I går såg vi två avsnitt av möbelhandlarens dotter och försökte att tvätta. Det är dock inte så lätt när det är högre aktivitet än på en centralstation i rusningstid. Katten Hjördis kom på besök med sin 15 cm tjocka vinterpäls och sa mjau och ville ha mat och vatten. Sen blev det mörkt i huset.....eller nästan. En fas försvann och varje glödlampa lyste lite, lite i en minut och sedan helt svart.

Jävlar tänkte jag, nu har jag väl inga 16A säkringar kvar. Men i ett ögonblick av framförhållning hade jag tydligen handlat på mig ett par askar säkringar av såväl 16 som 10 valör och så fort jag hade bytt så blev det ljusare än en neon-natt i Vegas igen.

Det här händer alltid när första vinterkylan kommer och värmepumpen slår på och av hela tiden och man samtidigt tappar upp ett varmt bad, tvättar, kör diskmaskin, lagar mat, micrar popcorn, har bake-off bröd i ugnen. Så slår vattenpumpen till och PANG så blir det svart.

Du får säkra upp skåpet säger farbror B. Esserwisser.

I helvete heller säger jag, då byter jag hellre säkring 2 gånger om året än att betala avgift för 20 A.

Fast det där är ju Martins bekymmer nu. Han och mr K kanske kan mixtra lite och plocka bort lite saker och hux flux kan ni koppla på reaktor 3:s reservströmsaggregat och fortfarande kunna lira rock med en Marshallvägg utan att bränna säkringar.

Det ställer dock alltid till en massa besvär. T.ex. tvättmaskinen vars program avbryts och så måste man först tappa ur vattnet och sen starta om. Och så löser ju motorskyddet i värmepumpen ut och man måste återställa så att värmen och varmvattnet börjar fungera igen.

Och så knakar det i väggarna och taket när värmen slår till och det är som sagt var en jävla aktivitet, och katten som vill in igen.

Men vi hann i alla fall se två avsnitt och tvätta två tvättar.

I dag ska jag betala handpenning på Vintergatan.....och snart är det dags för flyttlasset.

Kanske borde klippa mig ikvälll.....ser ut som en övervintrad hippie.

När jag kom tillbaka från lunchen, Kinesisk buffé med Daniel så hade jag fått ett mail med ett bifogat excelark.
Det är tur att det inte bara är jag som är miljöskadad i den här världen. Jag kanske skulle smyga med den här fina uppställningen i månadens rapportflod.

Det verkar banne mig som att man har rätt att längta lite efter fredagskvällen i STHLM trots allt.

Jag vaknade utan att öppna ögonen. Jag låg kvar länge och lyssnade på det knakande ljudet när stormen försökte att slå omkull mitt hus. Orörlig och stel som ett lik och utan förhoppningar om att kunna somna om. Till slut bestämde jag mig för att konstatera exakt hur mycket för tidigt jag hade blivit född den här morgonen.

Inte många timmar, kanske fler minuter. Räknar man allt i sekunder så blir till och med grisarnas korta väg mot slakt en resa som man inte kan täcka med lagstadgad rätt till tjugofem dagars semester.

Så där höll jag på och täcket skavde. Varmt och kallt på samma gång och så tog vinden ett sista krafttag och höll bokstavligen på att slå ut varenda ruta på sydsidan. Till slut gav jag upp och ställde mig framför den kalla brasan. Det har inte varit någon aktivitet där på flera veckor nu. Men veden ligger där och väntar. Sekunder som blir minuter som blir till timmar, dagar, veckor och år. Decennier av slit och århundraden av väntan.

Vad fan väntar vi på?

Åh nej vad jag har gått och blivit novembertrött.

Snö, slask, kyla och mörker och inga dubbdäck på bilen. Jag behöver ljusterapi eller en utlandsresa. Det sistnämnda kommer ju strax i en dopad version, så att det är väl bara att hålla ut antar jag.

Åtta bitar Lax-sushi idag till lunch.

Fördel: Gott, fräscht, nyttigt och alternativt
Nackdel: Mättnadskänsla i två minuter och ett starkt efterföljande sockerbehov

Jannika åt 1/4 bit vegetarisk och pillade lite i sjögräset. Syskonen gris rensade givetvis resterna.

Jag orkar ingenting känns det som och måste örfila upp mig själv och skrika:
skärp dig nu! Du ska ju för fan strax flytta och börja tokrenovera så att det är något sånär fint när tomten kommer.
Vinterkollaps är för veklingar, det är inget att bry sig om (att snön jävlas och att kylan biter).

Jag måste muntra upp mig nu, får inte falla in i en vinterdepression nu när jag börjar ha sånt flyt. Tänk Kent fredag och tänk Västindien och tänk huset och tänk allt annat än att ligga i kylan och byta vinterdäck och skada fingrarna.

Det är dax att muntra upp oss med en riktigt god pizza ikväll.

Kryssets Rollokurdo....med oxfilé, färsk paprika och vitlöksost.....jösses jag tror jag går sönder så hungrig jag blev.

Och förlåt mig om jag tenderar att vara tjatig. Men när jag tycker att något är bra så vill jag skrika ut det om och om igen. Möbelhandlarens dotter är verkligen värt att se igen....vi är på avsnitt fyra nu och jag måste vidhålla att det är det bästa som har gjorts i sverige. Det är roligt, sorgligt och alldeles underbart i en salig blandning.





Här är dom. Verner, Anna-Viola, Frank och lillasyster Judy.

Nu ska jag ut i det kalla helvetet.

Vi ses i morgon om jag överlever.

Nu har det hänt

13:e November kom det tunna vita och bäddade in vår lilla stad.
Vilken julkänsla som infann sig när man sniglade sig till jobbet idag på glashala små snötäckta vägar.

Jag vet att det är mer än en månad kvar till tomten kommer, men jag kunde faktiskt inte låta bli att leta upp en gammal skiva och skråla så högt så att rutan höll på att gå sönder....

"The boys of the NYPD choir
Were singing "Galway Bay"
And the bells were ringing out
For Christmas day"

Julsånger är magiska.....speciellt när det är Pogues som står bakom fiolerna.
Jag hoppas att tomten kommer i år och att det blir en vit jul så att vi kan gå upp tidigt och gå ut och göra snöänglar i Björkviken och dricka glögg framför den öppna spisen.....





Färdigtorpet morgonen den 13:e November 2007.

När julstämningen kom till landet.

...Så skulle setlistan se ut så här:

1. Våga vara rädd
2. Socker
3. Columbus
4. Ingenting
5. Gravitation
6. 747
7. Max 500
8. En himmelsk drog
9. Sundance kid
10. Elvis
11. Frank
12. Berlin
13. Du är ånga
14. Halka
15. Verkligen
16. Ansgar & Evelyne

extranummer 1:

1. 400 slag
2. Berg & dalvana
3. Ensammast i sverige

extranummer 2:

1. Mannen i den vita hatten (16 år senare)

"Oh Sebastian wrote his diary that he would never be young again, but you will.....Fellow you are ill you´d better take a weight off of your mind and listen to what other people say cause things are going wrong your own way"


Vinter 07

I alla fall för ett par dagar. Jovisst det är lite vitt på taken, och visst var det halt på vägarna när jag cruisade in till jobbet idag lite klädsamt måndagsförsenad. Jag aktiverade Fredric Norman i lördags. Vi rensade ut mitt gamla garage / förråd och jag hittade en hel del tomma sprit- och vinflaskor samt PET och burkar. Som tur är lyckades vi släpa med oss alltihop och panta på kooperativet. 300 kr i pant + en hel släpkärra till återvinningscentralen med sånt som inte går att panta, t.ex. spritflaskor.

Fem års ackumulerat festande sätter sina spår. Det kändes skönt att dumpa det och börja på nytt igen. Dit jag kommer är det rena förråd, inga ackumulerade synder. Det finns bara en spritsort som är äckligare än tequila....och det är mörk tequila. En liter mörk tequila hade Norman med sig i bilen när vi jobbade i lördags. Som han dessutom blandade med Coca cola. Det borde vara straffbart.





Vi körde även förbi en sväng runt Vintergatan 24 och dumpade lite trädgårdsmöbler. Trevliga kvarter som man ska flytta till. Det ska bli härligt att bo i ett lummigt villaområde ett tag nu efter många år på landet. Vi funderade på att gå runt och knacka dörr och presentera oss. Sen kunde vi bjuda på en liten flyttsup, fickljummen mörk tequila. Det hade nog varit uppskattat.





Här är den första officiella bilden på mitt nyinköpta hus. Vintergatan 24. Norman poserar framför en av de
gigantiska enarna (eller vad det nu är för grönt träd) som jag strax ska sätta motorsågen i. Dess rotsystem kommer att kväva hela trädgården, ja hela Berga om jag inte gör slut på dess lidande snart.





Tillbaka på Färdigtorpet. Kvällen avslutades med Tacos och Gin och Tonic. Snoriz till vänster var på snabbvisit och åt och sedan drog vidare in till äventyren i city. Vi gamlingar stannade på landet och somnade vid lägerelden.

Fyra dagar kvar!!!!!!

Helgen är slut.

Trist men sant

I fredags gick jag och såg Moneybrother och Florence valentin på palatset med Norman. Det var väl helt ok både förband och huvudakt. Inte så att det slog gnistor, men lagom bra fredagsnöje för en nykter hjärna. I går och i dag har vi börjat den stora flytten och inledde  tömningen av Martins lägenhet. 

Avsnitt 22 av Twin Peaks betades av hemma hos Snoriz tidigare ikväll. Det är svinkallt ute och snöblasket yr kring husknutarna, vilket gör det extra myspysigt att krypa ner under en filt och njuta av upptakten till slutet på detta alltför korta mästerverk till tv-serie. I dag fick man se honom för första gången....

...den beryktade Windom Earle.

....Dessutom har Leo fått liv igen och irrade omkring i skogen där han hittade nyss nämnda person. 

I morgon börjar nedräkningen. Jag har givetvis inte kunnat hålla mig från att läsa recensionerna från Finlandsspelningarna och det intressanta är givetvis inte alla lovord som diverse tidningar öser över bandet, utan nyfikenheten handlar givetvis kring setlistan och vilken låt de kommer att öppna med.

Jag förstår inte hur de har tänkt där riktigt.

Vy från ett luftslott?

Som öppningslåt?

Kent har säkert någon väldigt bra tanke med det men det är ju inte den bästa låten de har gjort om jag uttrycker mig snällt. Och dessutom är det väl en väldigt otypisk låt att dra igång maskineriet med. Mmm....ja vi får väl se på Fredag om det funkar eller inte. Av de som var där att döma så verkar det ju faktiskt ändå ha varit en godkänd låt att starta med.

Roligast är givetvis att en av deras främsta låtar "Berg & Dalvana" verkar ha fått en given liveplats även på den här turnen. Den brukar funka otroligt bra live. En säker källa har viskat i mitt öra att kent har repat in en hel del b-sidor och hela "the hjärta och smärta e.p:n" att alternera showerna med. Nihilisten blev det på premiären. 

Utan att säga för mycket så slår setlistan från Du och jag döden turnén det här med hästlängder. Men å andra sidan så är det säkert inte så jävla lätt att göra alla nöjda. Vissa låtar måste ju faktiskt ett band spela. T.ex. Gravitation som jag faktiskt är glad att de åter verkar ha gett en permanent live-plats efter ett par års avsaknad. Den brukar alltid funka bra live.

Nu ska jag hem och lägga mig i sängen och lyssna på Tillbaka till samtiden.

På fredag är det dags. 

STHLM igen.




 



 

Det är fredag igen.......tack och lov.

Ska bli skönt att röja bort all skit från alla förråd och börja packa ner saker i flyttlådor.
I kväll spelar Moneybrother och Florence valentin på Palatset. Jag har lovat att följa med, men är inte riktigt laddad för det. Det är ju inte så att min värld går under om jag inte får se Moneybrother stå och imitera Springsteen eller Florence Valentin planka Clash.....men vi får se. Det är ändå kul att det kommer hit lite bra band då och då.

I kväll om en vecka smäller det igen.

Då får vi se om Kent klarar att leverera på Annexet i Stockholm.
Det kommer fortfarande lukta adrenalin och krut sen Arcade Fire rockade sönder stället i måndags.





Here today, gone tomorrow.....

I går kom det hem lite nya filmboxar.

Framförallt fick jag hem den fantastiska svenska serien "Möbelhandlarens dotter".
Jag satt som klistrad och missade inte ett enda avsnitt när SVT körde den (tror det var 2004)

Rolf Lassgård är underbar i rollen som den drömmande familjefadern som skulle ta familjen till Amerika men spelade bort hela reskassan i Göteborg och fick slita på Eriksbergsvarvet istället och återvända tomhänt till sin hemby med skammen och sina ouppfyllda drömmar.

Historien tar sin början i och med att möbelhandlaren Frank (Jakob Eklund) tar med sin dotter på en resa genom norrland. Allt eftersom resan fortskrider så övergår det alltmer till en resa där Frank försöker att förklara för sin dotter om deras släkt och pappan som hela sitt liv kämpade mot överheten personifierad av Dränghalvan från Hede.

Rekommenderas varmt!




Möbelhandlaren och hans dotter i norrland....

I går ringde min telefon.

En stockholmare presenterade sig och sa att han körde ut brev idag åt posten och att han inte hittade min adress. Eftersom det hela lät mer än mystiskt så frågade jag vad det var för brev.

- Nä det är ett stort paket som är jättetungt. Så jag måste ställa det utanför din dörr.

Jag har inte beställt nåt försökte jag, men insåg både det dumma och meningslösa med att försöka sälja in det argumentet till den här frilansande brevbäraren som "idag jobbade lite åt posten".

Jag blev i alla fall rubbad i arbetet och satt och tänkte på det där paketet. Jag vet att jag har tre boxar som ligger och väntar på mig enligt en nyligen mottagen avi, men de skulle ju hämtas på en bensinmack tror jag.

Jag kunde slutligen helt och hållet avskriva teorin om att jag skulle ha beställt något stort, tungt och som jag började misstänka.......dyrt.

När jag kom hem så fanns det givetvis där. Ett paket utan snören och även utan avsändare.
Det stod bara adressat Mr Niklas Cederlof, Corporation unknown.





När jag släpat in det blytunga paketet och klippt av alla remmar så förstod jag alltför sent att jag hade att göra med en trojansk häst. Jag var chanslös då eliten av sveriges samlade börsföretag hade tagit sig in och slagit till i hjärtat av mitt egna hem. Jag satte mig på golvet och började bläddra i högen.

Bure, Hagströmer Qviberg, SEB, Skistar.....you name it.

Tjocka välfyllda årsredovisningar från vårens alla bolagsstämmor. Vissa verkade fortfarande leva kvar i den tiden då bolagen tävlade om att göra den flådigaste årsredovisningen och då den användes för att signalera framgång, status och en välfylld kassa (som dumma aktieägare fyller på).

Kaupthing bank tog nog ändå priset. En nära trehundra sidor lång orgie i kassaflöden, visioner och drömmar på härlig brittiskt affärsspråk. Den årsredovisningen måste ha kostat mer än vad samtliga Bonniers utgivningar 2007 tillsammans har i produktionskostnad.

En riktig pärm i mocka med tredimensionella inslag och svartvita bilder och så bankens logo i guldtext insjunken i omslaget. Innehållet var överfyllt med snygga foton och vyer och det var gästkrönikor och vissa sidor i ett tunt genomskinligt papper med skrivstil inbränd som man bara ser om man lägger ljuset rakt på skriften.

Tanken som slog mig var dock inte....de här måste ha mycket pengar, utan nu har de slut på pengar och hoppas att världens vackraste årsredovisning ska få investerarna att lätta på plånboken och fylla på igen.

Över hundra tjocka skrifter fyllda med kassaflödsanalyser, balans- och resultaträkningar och vinstdispositioner.

En normal ekonom hade gråtit av glädje.

Någon skrattar gott nu, och jag ska ringa den huvudmisstänke och fråga om han vill äta lunch idag.....
Det kan bara vara en i min bekantskapskrets som har gjort det här illdådet.

Jag funderar faktiskt på att behålla dom och sätta upp dom i en bokhylla i nya huset. Kanske ser bra ut när grannen ska komma på Glöggfredag eller Suparlördag. Nä det förekommer nog inte suparlördag där jag ska bo. Men på lördag är det suparlördag där jag bor för tillfället.

Då ska jag läsa högt ur Stockholm Vattens årsredovisning.

Ingen kommer att minnas om hundra år.

Allt är glömt och förhoppningsvis även förlåtet av våra stackars efterkommande genskadade avbilder.

Som den där lägenheten med en tredelad New York tavla med Manhattans väldiga hav av asfalt, stål och betong och en text från en rockgrupp.

- Gillar du inte Kent, frågar jag mäklaren.

- Jodå, visst gillar jag Kent.

Hela försäljningen är tämligen märklig, men jag gillar ändå den där mäklaren. Det är nåt med den där tavlan, den där väggmålningen och så hans historier som gör det hela till ett stort förlösande skratt.

Jag tyckte att lillasyster var världens coolaste när hon stod där hela nätterna för att förgäves räta upp den där dalande texten på sin projektorupplysta bländade vägg. Det var texten till Suedes gamla kärleksdänga "2 of us" som skulle skrämma skiten ur de där kräken som hade mage att vakna där inne bakfulla och allmänt ur fas någon söndag i april eller varför inte juni.

Men texten blev bara mer lutande i takt med att väggen slutligen förlorade synen på grund av att den natt efter natt projicerades med det svidande konstgjorda ljuset. Till sist tog hon penseln och målade över alltihop. Men hon drog i alla fall igång projektet. 2 of us på sin sovrumsvägg.

Så många gånger man har drömt sig bort när man hört den där låten, och när tjugo stråkorkestrar och körer sjunger om de där två älskande bögarna. För visst måste det vara bögar. Vi tror att det är heterosexuell kärlek som Brett Anderson vill förmedla när han i sina tajta skinnbyxor stryker sig mot Richard Oakes ben och ylar som en varg om det älskande paret och om pengarnas rundgång i kapitalismens kretslopp.

Som den där bögporrstjärnan som blev fastighetsmäklare på Manhattan.....chefsekonomens son.

Allt det där och lite till får man höra av mäklaren.

Och man sitter där med ett leende och smuttar på sin dryck.

Och inte fan tappar man coolhetsfaktorn bara för att väggprojektet dog. Nä, det finns andra knep att ta sig in i dårarnas och de obotliga romantikernas hall of fame.

Som att t.ex. få med texten "En av väggarna har en tänkvärd text av gruppen Kent" i en mäklarbeskrivning av en bostadsrätt.

Se själva:

http://www.maklarhuset.se/ViewObjekt.aspx?objektid=382808




Synd att den aldrig blev färdig.

Det är trots allt en bra låt och den är ju även tänkvärd som mäklaren uttrycker sig i annonsen.

Själv hade jag nog valt den här frasen av Berg & Dalvana i sovrummet:


Men då hade han nog börjat steppa, den där Manhattan-romantikern med fascination för Överklassungar som gör revolt, flyttar till New York och spelar in bögporr.....

Tre händelser inom kort som jag vet kommer att få mig att fundera på om man
ändå inte bor i fel ände av landet:

Editors, Happy mondays, Ed Harcourt

Och här sitter man och tittar ut över ölandsbron.




Fast visst är det en ganska vacker bro om man är på det humöret.

ARCADE FIRE - Stockholm annexet 2007-11-05

Vi är hemma igen.

Både trötta och nöjda. Det går att köra hem på natten efter en konsert, men det tar på krafterna. Då ska det vara en riktigt bra konsert som är värt besväret.

Var Arcade Fire värt besväret?

Definitivt......

Har man gjort skivor som "Funeral" och "Neon bible" så har man krav på att leverera, och det klarar de givetvis som vanligt. Arcade Fire är ett sånt där unikt band där deras absoluta formsvacka överträffar de flesta bands toppform. Det var första gången jag såg kanadas stoltheter live och tack vare Youtube så blev jag inte knockad. Jag visste redan innan ungefär hur det skulle gå till.

Tyvärr är det ett något trögstartat band som möter sin publik. Efter en halvseg och sömnig öppning med deras sämsta låt "Black Mirror" följt av "Keep the car running" så får de fart på maskineriet. Som ett knytnävsslag i magen kommer en hitparad av "Laika", "No cars go" och en galet bra version av "Haiti" som det slår gnistor om. Jag vet inte om det är förväntningarna som spökar lite....för hade det varit vilket annat band som helst så hade man varit snabb med att dela ut glödande guldstjärnor till showen rakt igenom. Men på grund av att man vet deras nivå så blir man lätt lite kinkig och krävande. Det är onekligen en liten svacka i mitten på konserten där de i mina ögon har andra låtar som jag tror skulle fungera bättre för en livepublik. Men det är slutet som var värt resan. Jag förstår att hela konserten är en lång resa till slutet som de levererar med kraft och vrede.

Det börjar med att Win påannonserar "Tunnels" med att säga att Sverige nog är ett av de länder som förstår vad låten handlar om. Jag antar att han syftar på den där snön som han ska gräva en tunnel igenom, och som snart kommer att begrava vårt land. Därefter är det en enda lång hitparad och urladdning som resulterar i en gåshud som håller till långt efter vi har passerat Norrköping på vägen hem.

Tunnels
Power out
Rebellion (lies)
Intervention
Wake up

Det kallar jag en avslutning. Och det är avslutningen som är värt den 85 mil långa resan genom ett regnigt och mörkt sverige. Ögonen blödde när vi kom hem. Men i huvudet ser jag hur de slår på allt de kommer över och försöker att sälja ut "Power out" med alla medel de har för att sedan utan att vi märker det glida över till 2000-talets bästa låt Rebellion (lies). Mäktigare än gud. Större än jesus.

Det blev ingen "Surf city eastern block" som jag hoppades på igår.

Men det blev en konsert som trots skyhöga förväntningar gjorde mig och mitt ressällskap mycket, mycket nöjda.




Och så förbandet Wild Light var ruskigt bra. Om inte de slår igenom på riktigt, riktigt bred front så ska jag äta upp överdragsklädseln till min gamla Opel Calibra. Jag återkommer om det.

Nu är det dags.

Avfärd mot Stockholm och kvällens konsert med kanadas finest "Arcade Fire"

Det finns inte bättre popmusik just nu. Varken live eller på skiva.

Tankarna snurrar i huvudet.......Vågar man hoppas på "Surf city eastern block" ikväll.........kommer de köra "keep the car running" som öppning.........kommer "Intervention" låta så fantastisk live som jag har föreställt mig.

Svaren finns där uppe.

Vi ses i morgon.......

Till er som inte kan dyka upp ikväll.....

Jag vaknade strax innan 06:00 idag.

Klarvaken, kunde inte sova....gick upp och kokade kaffe och såg till min förskräckelse att termometern kilat ner till 4,5 minus. Varför var jag så vaken då.....det är enkelt att svara på om man kikar i kalendern och upptäcker att det är den 5:e November.

Hela vägen in till jobbet hade jag solen i ögonen och lyssnade på "Wake Up"...hymnen som Arcade Fire allt som oftast avslutar sina nästan religöst stämningsfulla konserter med. Det brukar även bli lite "Intervention" innan dess som första extranummer.

Klockan 14:00 idag hämtar jag lillasyster och sen drar vi upp till STHLM för att kolla på det galna livebandet, med de galet bra låtarna. Det känns nästan overkligt och jag har svårt att koncentrera mig. Jag har inte haft så här stora förväntningar sen......jag vet inte vad.

Sen Coldplay på isstadion, sen Belle & Sebastian i Köpenhamn.......sen Bob Hunds 90-tal........sen Nick Cave på Roskilde....

Blir det hälften så bra som jag hoppas så är jag mer än nöjd.

I helgen har vi eldat.

Det blåste satan i lördags, så vi fick kalla in brandingenjör Fredric Roosenbom-Norman som ett extra övervakande öga. Han var på ett glatt humör eftersom han tidigare i veckan fick priset som "Årets Hemvändarjugge" av kommunalrådet Johan Persson. Han gillade dock inte att jag och Martin pös varsin kall som snabbt blev till två, tre och fyra inom en kort tid. Det var inte brandetiskt riktigt, och vi var en stor skam för hela kåren.

Här är lite blandade höstbilder från Färdigtorpets stora eldningsdag 2007






Grattis Norman som blev året Hemvändarjugge 2007.

En utmärkelse som han ska vara både stolt och glad över.

HURRA, HURRA, HURRA!

Äntligen, äntligen, äntligen så börjar jag se ljuset i den här långa tunneln som heter vecka 44.

I morse besiktades Vintergatan och det var inga problem. Ingen fukt eller mögel eller annat elände så långt ögat kan nå. Det enda som saknades var grannens hus. De hade nämligen jämnat det med marken i går. Det enda som kvarstod var en hög med plankor och annan bråte som en hjullastare fyllde containrar med.

Jag pratade lite med dom, ett ugnt par som körde BMW 5-serie kombi och hade en liten unge som skrek och levde fan. De såg ut som modellen av ett ungt framgångsrikt par som inte har tid att väja. Det är bara att gasa och se vart vägen leder dom.

- Jo vi köpte huset bara för att komma åt tomten. Vi vill inte börja i ett gammalt ruckel, utan bygger hellre ett helt nytt.

- Och det du har köpt kommer du väl göra likadant med.

Jag sparkade lite i gruset och mumlade att jag inte hade bestämt mig riktigt.

De hade betalat 2 000 000 jämt för sitt hus.

600 000 mer än mig alltså, och så bara krasch, boom, bang.

Det är underliga tider.

Det har varit mycket mäklare hit och dit den här veckan. Nu håller jag tummarna hårt för att Snoriz lägenhet kommer att gå för en bra summa så att hon får mycket pengar över och kan bjuda mig på resor till exotiska länder.

På Måndag går Arcade Fire upp scenen. Ni vet vad jag anser om det.

Kjell Bergqvist var för övrigt kung som mäklare. Han är kung vad han än gör. En av de största i sverige.



Cecilia Frode och Kjell Bergqvist som fastighetsmäklare i serien mäklarna.

Ett yrke som jag kommer dra mig ur efter den här veckan.

God morgon.

I dag är det veckans sista arbetsdag för oss som har varit smarta nog att plocka ut lite ledigt i morgon inför helgens alla maskerader och pumpautsmyckningar. Köpmännens amerikanisering av alla helgona helgen börjar slå igenom på bred front nu och i var och varannan stuga talas det om "Halloweenparty". Får mig att tänka på Donnie Darko när han och Gretchen gör affärer till tonerna av Joy Divisions "Love will tear us apart".....kusligt bra och vackert!

Jag har ännu inte bestämt mig om det blir någon fest eller inte. Jag planerar att tömma mitt hus i helgen så gott det går och fixa i ordning det som ska bli färdigt innan de nya ägarna tar huset i besittning. Det betyder en stor brasa på tomten i helgen och att elda upp så mycket som bara finns i det där gamla uthuset, och att tömma vinden och allt sånt där.

Funderar även på att åka över till öland en sväng i morgon kväll.

Och i morgon skriver vi förmodligen kontrakt på Färdigtorpet så då är jag snart inte längre ägare.
Om det sker så har jag inom en veckas tid:

1) Varit på en husvisning
2) Bjudit på huset
3) Fått köpa huset
4) Skrivit kontrakt på huset
5) Sålt Färdigtorpet
6) Besiktat Färdigtorpet
7) Skrivit kontrakt på Färdigtorpet

Det kallar jag snabba ryck. Och om exakt 1 månad idag så flyttar jag in på Vintergatan.
Jag kan fortfarande inte släppa den mäktiga tanken att jag äger en del av vintergatan.
Vår kära del av det enorma universum.

Dagens låt:

Mad world, Sacre (from Donnie Darko)





Se så vackert det är på Vintergatan......