strobe lights and blown speakers

Eh.....

Jag har inget mer att säga.

Har kanske inte haft det på ganska länge nu, men jag insåg det i morse att jag helt enkelt inte har mer att berätta. Inga erkännanden, inga oupklarade mysterier. Inte ens ens ynka hyllning till David Lynch eller en lång förklaring till varför det behövs frälsare som Arcade Fire en gång vart tjugonde år för att rensa upp i det ruttna träsket som kallas musikindustri.

Inte ens det behöver jag säga längre.

På sätt och vis känns det som om historien behöver en uppföljare.....det känns som om vi är lite mitt i virveln nu och att det behövs lite tid.

Snoriz är på Gran Canaria. Snart är VIntergatan färdigbyggt och gud vet hur länge jag kommer att bo där. Inget är statiskt, och framförallt inte mina projekt eftersom jag är den mest rastlösa själen norr om Tellusvägen. Folket jobbar på och jag tror bestämt att vi ändå är inne i ett väldigt positivt flöde. Vissa är trötta, andra är pigga. Men alla kämpar på och det händer alltid något i vår lilla inskränkta del av galaxen.

Det finns tusen nya äventyr att planera.

Därför tar jag paus från bloggandet för obestämd framtid.

Vi ses någon gång någonstans.

Tack för att ni lyssnade.


/ Den som bodde här.

Nä, men helgen.

You´ve got your good thing.....and i´ve got mine.....


Onsdag 2008-04-15

Kl 10:59

Tittar ut genom fönstret.

Det spöregnar och det står fyra fula bilar parkerade på betalparkeringen nedanför fönstret.
Jag ska ut snart på ett livsviktigt möte och vill inte förstöra frillan. Lixom herr scary och miss Mary har jag rest det upp och fixerat med gelé.

I dag gäller det.

Bara det här jävla regnet lägger sig någon gång.

Valborg är i antågande med.

Jag kartlägger för fullt. Vet snart allt jag behöver veta.

Och JA, det ser onekligen intressant ut den här gången trots att jag är sur, kräsen, överlägsen, skitjobbig och drygare än en flaska YES med citrondoft.

Sluta tala i gåtor!

Gå ut i regnet och gör vad du ska, och kom hem som en segrare.

Done!

Fjortonde april tjugohundraåtta.

Känns som om det blir en bra dag. Hela helgen har spenderats på Öland med målning av innertak och säsongens första Pappa Blå. Premiären är avklarad. I går var det sommarvärme på ön och en väldigt fin kväll på resan hem.

I går när jag kom hem slängde jag mig framför burken och tittade på den fantastiska "A Beautiful Mind" om matematikern John Nash spelad av Russel Crowe.

Om en vecka åker Snoriz till Gran Canaria.

Gud hjälpe henne.....

Fredag igen.

Skönt, skönt, skönt....

För exakt en månad sedan den 11:e mars höll vi som mest på att förstöra den klassiska skidorten St. Anton.
Tiden går fort, men det positiva är att då går det även fort tills det är dags igen.

Trots att Norman svinade runt och drev postmästaren till vansinne så har hann fått jobb i Västerås. Det var inte
dåligt. Bara gubbarna på brandstationen inte får tag i en kopia av hemmaproduktionen "stanton xtreme".

I kväll blir det Afterski....

Flashbax:

Nu drar jag hem.

Bye, Bye....

Snart börjar mitt nya liv igen.

Har uppdaterat gymkortet och ska börjar mitt första pass i kväll med 8 km löpning på bandet.

Får väl se hur länge det håller den här gången......

Slängde på lite Vampire Weekend och dess glada toner för att få lite karibisk inspiration till färgsättningen. Och ut kom det tre mörka alternativ.

Vampyrerna har talat:

Villaägare är på sin vakt.

I går tog jag en roadtrip inom stadsgränserna och besökte samtliga nybyggda villaområden för att få inspiration till den stundande färgsättningen och fasadmålning av ett styck villa på Vintergatan.

Två saker slog mig när det första området var avbetat i 20 km / h, med rutorna nere och kameran i högsta hugg.

Folk är verkligen på sin vakt i villaområden.

Folk släppte det de höll på med och följde efter mig med blicken. En ny bil i kvarteret blir som en räv i hönsgården.

- Den där ska vi kolla upp! Från Dusseldorf.....

Det andra som slog mig var att lika bra som villafolket är på att vakta sina kära områden, lika hopplöst dålig smak har de när det kommer till färgsättning.

På gatorna trängdes hemglassblåa hus med knallgula och så grönt som verkar vara en väldigt populär färg vid nybyggnation. Grönt i alla dess former som lime, skog, basilika och allt vad det kan tänkas heta.

Som sagt var.

En pågående tävlan om vem som som är bäst på att vakta kvarteret mot turister och samtidigt ha den fulaste färgen på huset. Det fanns dock två som stack ut, och som verkligen hade tänkt till. Jag var fräck nog att knacka på hos båda och fråga vad det var för färg.

De var smickrade och berättade glatt om var man kunde införskaffa den.



Jobbet fortsätter.

På www.vastkuststugan.se kan man färglägga sitt hus, dock med mycket begränsad funktion. Men den är bra att ha som stöd för att se om tankarna är helt galna.

Och mamma om du läser det här inlägget:

Klicka direkt på denna länk: http://www.trivselhus.se/BildArkiv.aspx?id=31 och bläddra dig fram mellan husen.

Plaza kan slänga sig i väggen, här har du inspiration så det räcker för resten av livet.

Mitt nästa hus blir ett nytt från Trivselhus!

Det är tisdag tänkte jag i morse.

Men det är väl onsdag?

Lätt att tappa räkningen. Och dessutom så verkar det vara stört omöjligt att få tag i en soffa.
Lusläser annonser dagarna igenom och så får jag tag i ett bra objekt och går och tvekar i en dag ungefär. Sen helt plötsligt, vanligtvis precis när jag ligger och ska somna så slår det mig att det är en väldigt fin soffa och att det är ett väldigt bra pris. Sen kan jag knappt somna eftersom jag längtar till att få åka och hämta den nästkommande dag.

På morgonen ringer jag och väcker säljaren på väg till jobbet och han eller hon är morgontrött och snäser av mig och berättar att soffan är såld, borta, väck.

Samma sak hände idag.

Och dagen innan den dagen.

Som Kent hade sjungit.

"Först kom drömmen om en soffa, sen kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting"

The National till Way out west förresten.

En stor anledning att stjäla en bil och åka dit.

Lördag förmiddag i den stad jag föddes

(där ljög jag så att tungan trillade ur munnen och blev till blå-korn,
ni vet sånt där gödsel som gamla kärringar slänger på gräsmattan)

Vi vaknade inne i stan och var tvungna att åka buss.

Det var ingen höjdare. Buss suger rejält konstaterade vi när busschauffören slängde i trean och körde oss rakt in i helvetet. Som tur så kom vi ut i friska luften igen och kunde ta Tellusvägen till himlen. I mitten av galaxen hade en villa ordnat med tivoli. Det var sandlådor och gungställningar om vart annat. Men vi fick inte leka. Skulle ju snart äta.



Ja, gå du....det är inget farligt. Kraften är med oss hela vägen hem. Den är stark i vår familj, kraften.

För att lätta upp stämningen drog vi igång en låt.

Kanske för att fira att 4 och en halv minuts helvete i en buss var över, men mest för att skynda på färden.

Och visst lyste planeterna extra kring oss den här lördagförmiddagen i den staden där jag föddes
(nu gjorde jag det igen)

Vi sjöng:

"No excuse to be so callous, dress yourself in bleeding madras...
  charm your way across the khyber pass...
  Stay awake to break the habit...sing in praise of Jackson Crowter...
  watch your step along the arch of glass...."

Och solen sken och planeterna glödde.

Norrliden.

Fredag eftermiddag. Solen sken och folket marscherade in.

En man i frack tog emot och ledde oss in i den lilla inhängnaden som leder till den väldiga altandörren. Det låg något stort i luften och Göte spelade "Luffarvisan" på Tramporgeln.

Festen dedikeras till Clio (kantorn) som tyvärr inte kan vara med oss längre.

Här är mingelbilderna:




Nästa år ska vi tydligen hålla till i Björkviken.

Ett förslag som mamma varje år försöker genomföra. Nu röstade äntligen alla ja så att hon får som hon vill.

Bra!

Mars månad har bjudit på en del stora skivsläpp. På grund av semester, allmän lathet och tillfälligt ointresse av vad musikbranschen har erbjudit så har det inte blivit en lika noggran finkammning den här gången.

Men som vanligt så har jag plockat ut fem små fyrkantiga plastfodral ur tomtesäcken.

Bästa skivorna mars 2008:


1) Håkan Hellström, För sent för Edelweiss



00-talet kom. Milleniumskiftet och hotet om att alla datorer skulle haverera och börja kasta kärnvapenmissiler till höger och vänster eller länsa våra banktillgångar var för evigt över. Det skulle ta 100 år innan en ny hysterisk apparat drog igång domedagspredikandet igen. Därför var det en lättad euforisk mänsklighet som gick sommaren till mötes just det här året. I Broder Daniel spelade det en gång en kille som hette Håkan som inte passade in i det gänget. Han log för mycket. När milleniumskiftet var över tog han tillfället i akt och brände av all sin glädje och energi på 10 låtar svensk musikhistoria. Hans debut "känn ingen sorg för mig Göteborg" var det där pistolskottet i pannan som alla hade väntat på. Äntligen ett album utan utfyllnadslåtar, där varje mening säger precis allt om hur allt egentligen är. Utan att veta om det var det ett galet energiknippe i sjömanskostym som alla hade väntat på.

Jag har många gånger sagt att det borde varit bra där. Han skulle ha gjort en modern Jakob Hellman och helt enkelt gett ut en skiva som saknar motstycke i svensk musikhistoria ( som Hellman gjorde med "...och stora havet"), sprungit omkring på scenerna en sommar och gjort galet energiska liveshower och sedan bara gett fan i allt vad inspelningar och mediakontakt heter. Anledningen är att det blir roligare så. Släpper man debuter som "...och stora havet" och "känn ingen sorg för mig Göteborg" så kan det bara gå utför i någon mening.

Jag har med handen på hjärtat inte brytt mig särskilt om hans fortsatta karriär efter debuten. Tror inte ens att jag äger någon av hans andra skivor (förutom möjligen den där visskivan). Gillade inte "kom igen Lena" eller att se hans nuna var och varannan dag i diverse talkshows eller att se honom stå på Allsång på skansen och spexa.

Felet är inte att han blev folklig. Felet är att på alla inspelningar efter debuten tänker han på att skriva för folket. Han väger orden och formuleringarna och byter om meningar så att det ska låta bra och anstränger sig för att göra bra musik. Det märks väl. Det märks att första skivan bara var gjord av en stark vilja att få ur sig sin energi och att han inte hade tänkt särskilt mycket på hur resultatet skulle bli. Därför talar texterna på den skivan rakt till hjärtat.

Med resonemanget ovan säger jag inte att Håkan Hellström har gjort dåliga skivor, utan tvärtom har han hållit en jämn nivå och befäst sin position som en av de största artisterna i sveriges 00-tal. Det är bara det att ju längre bort i från tiden i Broder Daniel, desto mindre talar texterna till hjärtat.

"För sent för Edelweiss" är namnet på Håkan Hellströms vet inte vilken skiva i ordningen som släpptes i mars med tillhörande förstasingeln "För en lång, lång tid". Jag tycker att det är ett helt okej album som han har knåpat ihop. ljudet är burkigt, skitigt och det är mer rock n roll (om man nu kan uttala dessa ord i samma mening som Håkan Hellström) än någon gång tidigare. Det finns en slags desperation över vissa spår, som tydligast märks i skivans bästa spår "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Även singeln "För en lång lång tid" håller mkt hög klass. Det är mer moget och experimentiellt vilket märks tydligast i "zigenarliv dreamin" som är någon slags burkig boogiedänga med lite distad röst och cigarrdoft.

I botten är det samma gamla Håkan Hellström som fortfarande talar på det språk som vi är vana vid, fast lite mer moget och lite djärvare. Och han har fortfarande inte lärt sig att sjunga rent. Falsksången är hans signum, och det tackar vi för. Den mycket sympatiske Håkan satt i morgonsoffan och fastslog att det var hans bästa skiva.

Jag är benägen att hålla med om man glömmer hans äventyr runt milleniumskiftet givetvis.


2) Yoav - Charmed and strange



Skulle du köpa en skiva av en kille som kommer från Kapstaden kallar sig Yoav? Förmodligen inte.
Om samma killes musik beskrivs som en blandning av ett akustiskt Nine Inch Nails med Justin Timberlakes producenters känsla för popbeats, och att han är det som saknas hos Beck eller Radiohead med en mörk touch av Massive Attack och Portishead. En skön smältdegel någonstans mellan Tiger Lou och post-techno Moby. Då börjar det brännas va? Om jag sedan tillägger att samma man avslutar skivan med en avskalad cover på Pixies fantastiska "Where is my mind?". Då slår ni väl till så att handen går av.

Bra, för det är ett helt riktigt val. Skivan är det mest spännande som jag hittade bland månadens skörd. Eftersom jag precis hämtat mig från den värsta Vampire Weekend febern så känns det här som ett naturligt substitut. Men det här är avskalat, elektroniskt, sömnigt och bitvis alldeles, alldeles underbart.
Rekommenderas varmt.


3) R.E.M - Accelerate



Lika älskade som hatade. Giganterna är tillbaka med sitt 14:e album i ordningen och föjer upp med en turné som når Stockholm i september (har jag för mig). På något vis tillhör R.E.M den kategori av band som har en slags kvalitetssäkring, en stämpel som garanterar ett visst mått av musikalisk njutning. Som en trygg fond kan man säga. Du garanterar aldrig att förlora ditt insatta kapital, men det händer å andra sidan inte heller särskilt mycket. Att förvänta sig att det här gänget ska bjuda på några större överraskningar går inte. Men varför behöver de göra det? Skivan är skramlig och innehåller en jämn ström av driviga väldigt typiska R.E.M spår. Fansen får vad de vill ha och i förhållande till senare årens skivor tycker jag ändå trots ganska lite lyssning att den här håller en något högre kvalitet. Utmärkande låtar är Man-sized wreath, singeln Supernatural Superserious och framförallt den vackra balladen Until the day is done.


4) Adam Green - Sixes and sevens



Sprungen från The Moldy Peaches har Adam Green brutit mark på egen hand. Nya skivan Sixes and sevens är en 22 låtar lång historia med en mix av olika genrer, alltifrån kabaret i "morning after midnight" till glada små popmelodier och skumma pratlåtar som "that sounds like a pony". Det mesta har en rejäl touch av Country och amerikans kofösarlukt. För mig är skiven lite för konstgjort glad och amerikansk för att det ska bli riktigt bra. Att han sedan avslutar en så här glad skiva med en cover på Joy Divisions "Love will tear us apart" gör inte det hela bättre, även om det är en helt okej version. Rekommenderas för lyssnare som vill ha en skiva att dammsuga till, men djupare relationer avrådes starkt.


5) Nick Cave & the bad seeds - Dig!!!, Lazarus, dig!!!



Den här skivan tillhörde en av de jag verkligen längtade efter den här våren. Därför blir jag extra besviken då man snabbt inser att det här är under medelstrecket för vad den här mannen är kapabel att prestera. Sen början av 2000-talet då han släppte "No more shall we part" har det egentligen inte hänt speciellt mycket, med undantag för en del spår på 2003 års "Nocturama" som verkligen var bra (visserligen spår som den avhoppade hjälten Blixa Bargeld gjorde sånginsats på). Så frågan är om konstellationen Nick Cave + The bad seeds är ett sjunkande skepp. Om man jämför med vad t.ex. Grindermanprojektet presterar så är det ett trött intryck som Nick Cave ger på Dig!!!, Lazarus Dig!!!. Visst växer skivan och det finns ett par riktigt bra låtar, som jag framförallt hoppas kan funka live i Stockholm den 17:e Maj. Är man Nick Cave fan måste man ha den här i samlingen. Annars kan den lika gärna vara.


Övrigt värt att uppmärksamma av mars skivskörd:

Racounteurs - Consolers of the lonely
Joy Division - Best of
Veronica Maggio - Och vinnaren är...
Lasse Lindh - Pool
Hercules and love affair - s/t (med sång av den sjungande tunnan från Antony & Johnsons)
Ceasars - Strawberry weed
Radiohead - Nude "7" (i delar så att fansen själva kan göra en mix av låten)

Tidigare starka rekommendationer under året:

Vampire Weekend - s/t
Correcto - s/t
Pacific - Reveries
Pete & the pirates - little death
Lykke li - youth novels
Pascal - galgberget
Lightspeed champion - falling of the lavender bridge

God morgon.

Äntligen fredag och det betyder att det har blivit dags för årets mest ökända fest.

Någon gång i mars / april varje år (förra året flyttades den fram till september) så flyttar packet in i en lägenhet i Norrliden och äter smörgåstårta och dricker starka drycker därtill.

Det är Affes årliga födelsedagsfest till chaufförernas stora förtjusning.

Klockan 17:30 ikväll börjar frosseriet.

Hey!!! wier wollen die eisbären seh´n......

En sista hälsning vid en oanspråklig liten minnesplats som har upprättats uppe vid broräcket på Västerbron.

Gråmulen morgon.

Det verkar onekligen som att det är Anders Göthberg som har tagit livet av sig.

Hoppas att det är ett sjukt aprilskämt, främst för hans familj och närstående.

Anders spelade gitarr i ett av de absolut viktigaste och bästa banden som vi har haft i sverige.

Broder Daniel.

Det är ljudet av dina taggiga gitarrackord som jag minns när jag tänker fylleresor och festivaler sent 90-tal.

Tack för allt oljud.

Då var det måndag igen höll jag nästan på att skriva.

Men det är ju redan onsdag, halvtid i räknefabriken.

I går fick jag psykbryt på husrenoveringen och bestämde mig för att vara sjuk. Så vi åkte och hämtade sushi och slängde oss i soffan för att kolla på tre avsnitt av mäklarna (igen). I dag ska jag hämta upp mig och fortsätta hemma.

På fredag är det dags för den årliga födelsedagsfesten på Norrlidsvägen. Det brukar vara en livlig tillställning.

Det börjar ju även faktiskt bli dags att slänga båten i drickat. Jag har ju bytt båtplats och kommer numera att vara på "rätt" sida om ölandsbron. Däremot blev jag besviken att de inte hade lagt i några bojar ännu, det är ju april och det har redan varit en massa fina helger redan.

Så här såg det ut vid inspektionen av bryggorna igår kväll.






Längtar tills man får kasta sig ut på det stora blå igen.....