Jag har två icke politiskt korrekta åsikter i min musikaliska ryggsäck.

De väger inte särskilt tungt, men jag blir ständigt påmind om dom när det kommer till såna där listor som englands största musiktidning "Q" presenterar i sitt novembernummer. Tjugoen människor som förändrade musiken. Det handlar alltså om artister som gjort ett avtryck och som skruvat upp volymen och räddat rockmusiken som konstform då den allt som oftast har en tendens att stagnera och bestå av coverband som harvar i skuggan av sina forna glansdagar.

Q är en bra tidning, som dock oftast premierar just brittiska band när det kommer till summeringar som ovan. Därför är jag förvånad över att vid ett lätt överslag finna en svag amerikansk fördel på listan över de där 21 artisterna. Listan välter inte regeringar, utan är extremt förutsägbar och ger publiken vad publiken vill ha.

Lennon & Mc Cartney står det överst på listan och skivan "Meet the Beatles" toppar även de 21 mest betydelsefulla albumen någonsin. Beatles påverkan och betydelse för popmusiken ska inte förminskas. Än idag är det extremt svårt att lyssna på vilket albumsläpp som helst utan att finna minst en ingrediens som Beatles är upphovsmän till.

Men Beatles var egentligen ett ganska tryggt band med raka geniala poplåtar ända fram till de sista skivorna då deras genialitet fullkomligt blommade ut. Frågan är om det någonsin kommer att släppas en skiva som är lika komplett och galet bra som "Abbey Road". Och då är det ungefär 40 år sedan den släpptes. Det säger en hel del om hur före sin tid de egentligen var. Man glömmer lätt tidsperspektivet.

Och så var det de där bördorna i ryggsäcken.

Mina två stora icke politiskt korrekta åsikter.

Jag fullkomligt hatar Ian Brown och hans jävla Stone Roses. Oavsett vilket geni de anser att den mannen är så gjorde de i mina öron fruktansvärt tråkig musik. Hela hans uppsyn gör mig trött och så det där släpiga burkiga Manchester-soundet. Ni förstår givetvis att de har Mr Brown med på listan. De anser att han med sitt tråkiga band har gjort ett avtryck i musikhistorien. Och det är väl odiskutabelt att Stone roses var heta länge och att Ian Brown är en ikon. Men Tony Wilson stackarn får gråta hur mycket han vill i sin himmel, men skiten går inte att lyssna på.

Det är den enda som jag egentligen skulle vilja byta ut på den här listan. För övrigt återfinns R.E.M, Velvet underground, Madonna, David Bowie, Michael Jackson, Elvis Presley, Bob Dylan, Public Enemy och Ian Curtis bland en del andra. Att Ian Brown får vara med men att t.ex. Bob Marley lämnas utanför är skandal. Eller The Smiths för den delen. Dock kniper mästerverket "The Queen is dead" en hög placering vad det gäller skivorna.

Brit-pop eran representeras lite otippat av Blur och deras frontman Damon Albarn. Inte ett ord om Suede, Pulp eller kanske framförallt Oasis som jag nog trodde skulle knipa en placering. Fast å andra sidan så var kanske Blur det mest intelligenta av allihop när allt kommer omkring.

Oasis gjorde sin Morning Glory platta och brann ut. Men när den skivan kom så var den viktigast i världen. Större än Beatles, större än jesus. Bara för att världen behövde ett band som Oasis just vid den tidpunkten. Jag vet inte om det fortfarande finns någon som tycker att The Strokes gör bra musik längre. De släppte en debut som var fantastisk och som världen verkligen behövde. Sen tog allt slut. Det var deras otacksamma uppgift och bidrag till musikhistorien. Oasis efter Morning Glory är som en lång och outhärdlig bakfylla. Radiohead är så klart med på listan. Fattas bara när man har producerat tidernas bästa platta, OK computer. Men de räknas aldrig riktigt in i den där smeten. De föddes i efterdyningarna av Nirvanahysterin och blommade ut först i något slags post-brit-pop-era tillstånd då alla de andra släppte sina sämsta album. När brit-popen definitivt var död.

Detta konstaterande leder mig osökt in på min andra börda vad det gäller musikaliska åsikter. Inte helt oväntat hamnar Kurt Cobain och hans Nirvana på en topplacering över de artister som gjort mest avtryck i musikhistorien. Jag har aldrig gillat Nirvana och tycker egentligen att hela Seattle-scenen inklusive band som Soundgarden och Pearl Jam är olidligt tråkigt. Man ska gilla Nirvana och det är fult att inte gilla Nirvana och Nevermind ska ha en guldplats i varje musikälskares samling. Men för mig är det bara tomt, tråkigt och intetsägande. Däremot så förtjänar Nirvana sin placering. När de släppte "Smells like teen spirit" så var det en förlösande känsla i ett kollapsat musikklimat. Den gemensamma nämnaren slår till igen. Världen behövde Nirvana. Och de räddade musiken och förde utvecklingen framåt, bröt stagnationen slog sönder sina gitarrer och satte ett hagelgevär i munnen och blåste ett hål i huvudet. "I hate myself and i want to die" stod det på varenda tröja när jag gick i högstadiet och så en bild på en slusk med flanellskjorta. Alla visste att han skulle skjuta sig, men ingen trodde på det. Och trots att Ian Curtis i princip skrev ett självmordsbrev i varje låt som Joy Division släppte så var det ingen som vågade tro honom. Det är deras öde var att göra ett snabbt inhopp i musikhistorien och sedan brutalt lämna oss och bli legender.

I Q funderar Peter Hook om vad som hade hänt om Ian Curtis inte hade hängt sig och om Joy Division hade kommit iväg på den där USA-turnen. Förmodligen ingenting. Samma sak som med New Order på sin höjd. De hade varit ett gäng feta föredettingar som hade åkt omkring och gjort cover på sig själva. Samma sak med Nirvana. Aldrig att de hade kunnat släppa skramliga skivor och slå sönder sina instrument med samma publika genomslagskraft som 93/94 i dag. Poängen med band som Joy Division och Nirvana är att de brinner så in i helvete en kort, kort stund och dör när de är på sin absoluta topp, eller helst precis innan. Det är då de blir odödliga.

Listan är helt OK och det är definitivt svårt att objektivt argumentera för varför en artist platsar eller inte platsar på en sån här lista. Men helt klart så bör kvalifikationerna vara att du antingen har gjort oerhört bra musik, eller gjort ett avtryck genom att skapa en ny era eller ta musiken framåt. Och då givetvis åt det positiva hållet. Inga drogliberala hippies som Ian Brown och hans förbannade Stone Roses.

Två st Ian....men make no mistake. Den ena är en hippie och den andra var ett geni.

Det är lättare att lämna än att bli kvarlämnad.

Fråga platsen där allt började. Jag var där igår på en snabbvisit.
En roadtrip, en verklighetsflykt under strikt kontroll och med fingrarna i ett krampaktigt grepp kring den gulnade biljetten tillbaka.

När vi har talat ett tag i den där lägenheten där tiden stått stilla sedan 50-talet så stannar hon plötsligt upp och påpekar att hennes brorson bor i ett hus inte alls långt ifrån lägenheten. Han har även en son den där brorsonen. Men både brorsonen och hans son har fullt upp med sina egna saker så att de aldrig hinner höra av sig.

Jag smuttar på kaffet och tittar ut över det ödsliga förbannade höstmörkret.

Den där sonen hon talar om är jag. Och trots att jag har suttit där en halvtimme så har hon inte en aning om vem jag är. Hon kanske tror att jag är nån slags barmhärtig samarit som drar omkring i Oktober och fikar i lägenheter där tiden står stilla.

Jag sätter mig i bilen och kör ut, rakt in i helvetet.....det där mörka som kallas Oktober, som blir värre i November och som sedan blir bättre så fort det kommer lite snö som ger ljus och lite julkänsla.

Jag gillar verkligen hösten på dagarna och så länge det är ljust.

Det är mörkret som gör mig nervös. Jag kan bli tokig på det här höstmörkret.

När jag närmar mig avfarten så släpper den där stenen från mitt hjärta. Jag kör upp i korsningen och siktar så småningom det älskade färdigtorpet.

Hemma.

Jag slänger på Skebokvarnsvägen 209 med Thåström och tappar upp ett varmt bad. Jag tänder ljus och lägger mig ner och njuter av Thåströms fantastiska röst. Hans huvud är fullt av tingeling och han blir lätt nostalgisk av ingenting. Det var dom som var The haters för en dag. Jag somnar nästan och tänker på två saker. Hon som har en brorson som har en son som aldrig har tid att hälsa på. Den där sonen som skyr höstmörkret och som aldrig orkar hälsa på.

Jag tänker på A och på allt vi kunde varit.

Fan, Fan, Fan det skulle varit vi sjunger Thåström och det varma vattnet bubblar. Utanför är det becksvart och hundratals kaniner leker tafatt på färdigtorpets enorma gräsytor.

Jag tänker att det bästa som finns är att inte göra nånting.

Borta bra men hemma bäst.

Regnar det verkligen alltid i Seattle, eller är det en myt?

I går var jag hos läkaren och likt vampyrer sög de ut rör efter rör av mitt blod och skickade till ett labb för analys.

De ringde idag och hade fått provsvaren. Det positiva var att det inte handlade om ett virus i blodet och därmed blir det hela mycket mindre komplicerat. Aids kan alltså avskrivas (puh).
Däremot var sänkan åt helvete, vilket tyder på att det fortfarande finns en kraftig infektion i kroppen.

Parasiterna som har tagit min kropp i besittning har tydligen bestämt sig för att de ska döda den här jäveln.

Läkarna har å andra sidan bestämt sig för att den här bakterien precis har påbörjat sina sista 24 timmar i min kropp. Så nu har jag fått ett recept att byta mot en mindre arsenal av medikament som skulle få vilken hobbyknarkare som helst att gå ned i spagat.

1) Det starkaste penicilin som världen har skådat.
2) Hostmedicin med högsta tillåtna mängd morfin
3) Nässpray med högsta tillåtna mängd kortison.

Och så har jag fått den angenäma ordern att inte göra någonting.

Jag jobbar starkt på det.

Igår hade jag t.ex. Kubrick festival och betade av Lolita, Full metal jacket och Barry Lyndon. Alla tre är grymma, precis som allt som den här karljäveln har rört vid med sin magiska hand. The Shining och A Clockwork Orange hoppade jag för den här gången, eftersom jag sett dom till leda de senaste åren.

I kväll tänkte jag fortsätta på Vietnamspåret och beta av Plutonen och Apocalypse now, två sköna filmer.....

.......och hobbyknarka i soffan.

I morgon är det fortfarande middagsbjudning på Färdigtorpet.

Helgen V.41 närmar sig med stormsteg.

två frågor gnager mig:

1) Regnar det alltid i Seattle, eller är det en myt?
2) Kommer snoriz häst Atticus att ha det bra nu?





"I don´t need no teenage queen, i just need my M14"

Trevlig Helg!

Jag har tänkt mycket i helgen.

Jag är på avgiftning sen i Torsdags och genomlider en penicilinkur. Inget att tala om, men det är en bra anledning att hålla sig borta från spriten i alla fall i två helger. Jag har vilat och sovit ut och tänkt, tänkt, tänkt.

Jag har tänkt på hur jag hamnade i det här huset, och varför det aldrig blir färdigt. Det eviga byggprojektet. Huset knaprar på min själ, bit för bit och dag för dag så uppslukas jag sakta för att så småningom bli ett med det.

Jag har räknat veckor i helgen och konstaterat att tiden fram till jul kommer att gå mycket snabbt. Novembers helger kommer till största delen att tillbringas i Stockholm, och December går alltid med en väldans fart för att det är så mycket som man ska hinna med.

Jag har tänkt på när vi ska ta den där Oktoberfesten med Norman och Tjäder. Borde väl bli i Oktober antar jag. Nu har jag ju färdigställt det där mysiga rummet och gjort det så groggvänligt som möjligt.

Jag har tänkt på alla chanser som jag har missat. Alla tillfällen som jag bara har blundat för, precis som Clark Olofsson. Jag måste ha missat mest chanser i hela världen. Jag är nog den person som upphovsmannen till ordet naiv hade i tankarna då det uppfanns.

Jag har tänkt på vår resa som vi ska göra snart. Jag har tänkt på världens blåaste hav och på den där stranden där de grillar nyfångad hummer över öppen eld.

Jag har tänkt på Marr och Morrissey och deras fantastiska ljud, och lyssnat på "The Queen is dead" fjorton gånger.

Jag har sålt min bil och tänkt att "man ska inte bli bättre, man ska bli sämre"

Jag har fått hem Peter Jackson boxen och kollat på Braindead och blivit bjuden på nybakade kanelbullar av Emelie och Snoriz.

I skrivande stund kommer jag på att den där känslan av att jag håller på att svimma förmodligen beror på att jag glömt bort att äta idag. Jag måste åka förbi Burger King och ta hem en meny.

Helgens lärdom:

1) Tänk inte så mycket, gör saker!
2) Om du tänker, tänk klart!
3) sov ut, drick mycket och glöm inte att äta!