strobe lights and blown speakers

Jäpp, så är det.

Sommaren är definitivt här för att stanna åtminstone en vecka som det ser ut nu.

Trevligt inför helgens grillningar, båtturer och slappa i hängmattan.

Passa på att njuta!

En tungrodd apparat sätts i rörelse och han styr så gott han kan.

Strax väster om Flen blir en glödhet infästning lika mjuk som hans brorsons förtvinade arm, varpå monstret till maskin börjar att fara från sida till sida och till slut går det inte att hålla liv i showen längre. Han slår i huvudet ordentligt och blir fastklämd inne i monstrets mage. Han är en liten flicka som heter Julia, och de förbipasserande är planeten mars dagarna före ett celebert besök från NASA. Han blundar och lyssnar.

Samtidigt lämnar ett containerfartyg fullt med bananer sin hamn i Long Beach. En överviktig fripassagerare räknar sjölejon och tuggar tobak till tonerna av kinesernas morgontjatter och kollektiva däcksvabbning. Kaptenen som är känd för sitt ohyggliga morgonhumör väljer att inte tala med någon före lunch just den här dagen. Han blir tilltalad både en och två gånger, men svarar endast med axelryckningar, minspel och blinkningar. Sju distans senare går larmet och en kvinna faller handlöst nere vid lastluckorna. Hon har fått spelet, och de bär ut henne i solen och ger henne tabletter för att väcka henne tillbaka till verkligheten. Alla kineser bidrar med vad de kan hitta i bröstfickorna på de minst två storlekar för stora vita rockarna. De ser ut som ett gäng däcksvabbande doktorer med allehanda piller som de matar den urflippade kvinnan med. En mot huvudvärk, två mot ledvärk, och så en kur mot förstoppning. Kaptenen är ursinnig och tänker på sin brorsons förtvinade arm. 

I en tredje del av jorden går en pojke in i en affär, driven dels av impuls men kanske främst av intentionen att störta åtminstone sin familj och om det slår väl ut en mindre regering i tredje världen. Han köper åtta frimärken i fyra olika kulörer och två olika valörer. Han räknar dem flera gånger och utsätter en äldre kvinna för en lång väntan med oviss utgång. De skiljs som bästa ovänner och utan att blinka är det första brevet på väg. 

I Long Beach håller man en stillsam sjömansbegravning för kvinnan som fick spelet.

Därför har jag ingen som talar mellan låtarna när jag introducerar min nya radiokanal.

EX GIRLFRIEND CLUB RADIO

På denna blogg finns det numera en liten manick uppe i högra hörnet som ger

full insyn och tillgång till hela (eller åtminstone en promille) av min skivsamling.

En slumpgenerator (dator stor som ett hus) väljer ut låtar som strömmas direkt

hem till ert vardagsrum. 

Den enda webradio som behövs och garanterat 100 procent granskad och kvalitetssäkrad musik.

Håll till godo!

(Och ja, jag kommer ta bort den automatiska uppspelningen om det blir för mkt tjafs så att man

själv får välja om man vill ha musiken i bakgrunden eller inte.....men om den inte stör lite i början

så upptäcker ju ingen att möjligheten finns)

Längtar för övrigt iväg nu när semestrarna börjar närma sig....

Fördriva några dagar i en storstad vore inte helt fel.

"I wish i were a Warhol silk screen hanging on the wall,

 or little Joe or maybe Lou, I´d love to be them all.

 All New York city´s broken hearts and secrets would be mine,

 I´d put you on a movie reel and that would be just fine"

Ian Curtis 

Oavsett om man korsar USA eller nöter fjuttiga fyrtio mil till Hagsätra för att kolla på gamla gubbar som lirar rock så är det en härlig känsla att vara ute på vägarna. Något som snart är ett minne blott om bensinpriset fortsätter att stiga i samma takt.

Här är lite blandade bilder från den senaste trippen. STHLM med Nick Cave och så förortsvandring i Mäklar-anda. Kollade in alla ställen som figurerar i den lysande serien Mäklarna, som t.ex. restaurang / pizzeria "Trevi" och "Turken" i hörnan. Blev tyvärr ingen öl på Buck Rogers den här gången, men visst tog jag med Snoriz till platsen där svensk musikhistoria började.....

Skebokvarnsvägen 209 i Högdalen!

Var exakt på dagen ett år sedan jag och Fredrik var där sist och härjade mitt i natten.

Efter sedvanlig "Foto-bredvid-lägenhetsskylten" och "hålla-i-dörrhandtaget" så fick vi nog och skyndade oss in i värmen hos Fredrik som väntade med öppna armar och kokade Te för att bota min jävla förkylning som aldrig ville släppa.

Hagsätra Centrum Skyline......med skylten på taket som figurerar i intron till "Mäklarna".

Härliga miljonprogram.....vittnar om en svunnen tid när alla skulle ha rätt till en schysst lya!

Det var här på slänten där en hel generation gav fan i allt.....

T-banan Hagsätra.......Snoriz och Fredrik.

Den store mästaren själv, Mr Nick Cave sjunger om en "Bad motherfucker called Stagger Lee"

Om vi bestämmer oss för att stanna för gott så ringer vi mr Ekrem TOS. 

Förortsdress......kavaj och vit skjorta. Förnöjd min och Nick Cave i blicken.

Bla, bla, bla......och det finns till och med en version där Blixa lägger den gitarren som Nick egentligen spelar...bla,bla,bla, och sannolikheten att de kör den låten är ganska stor eftersom....bla,bla,bla.....

Det började med att jag grävde en grop.....

Skulle bara kolla var ledningen för inkommande el var och glömde visst att fylla igen hålet.

Igelkotten som bor i busken strax ovanför måste ha gått i sömnen och låg och skakade helt förtvivlade nere i hålet och kunde helt enkelt inte ta sig upp för egen maskin.

Så räddningsaktionen drog igång.....

Urtidsdjuret var något omskakat, men pinnade så småningom iväg med de små trumpinnarna till ben. 

Sommarens saftkalas närmar sig med stormsteg!

Det är helg och det har utlovats värme i kubik....

Det ramlar in SMS om morfar, pyret och Reiki och deras ehm....vänskapliga äventyr i Västerbotten.

Det är hög tid att utbringa en skål under körsbärsträdet.

I går var det äntligen dags.

Den stora sjösättningen.

Tampar som ska redas ut, motorer som trilskas, allt för små ramper som man med största precision och med tungan rätt i mun måste klara att backa nedför med båtkärran till tonerna av kackel och glåpord från den växande skaran golfklädda besserwissers från segelklubben intill.

Men det gick utmärkt.

Bättre än någonsin faktiskt. 

Små båtar har också sin charm tänkte jag när jag navigerade årets jungfrufärd mellan en 28-fots Sea Ray DC och en 48-fots Prinsessa.

I kväll (eller i morgon kanske) ska jag och Snoriz planera för vårt lilla event i helgen....

Bara en halv dag kvar till en efterlängtad helg!

Texten lyste som nysnö mot den svarta tröjan.

"There´s no soul like a northern soul...."

Det var så mörkt i lokalen så att jag fick hålla andan, gå riktigt nära och nästan böja mig en aning för att se vad som stod skrivet. TNSA var egentligen ingen klubb som vi känner dem.

TNSA var inget tillhåll för pottklippta Ian Brown hippies med för stora gitarrer som gjorde sitt livs revolution genom att sjunga sprit är gott och roligt till en gitarrslinga av ackorden C-F-G.

TNSA betydde blod, svett och tårar och en enda liten chans att bli en weekender och helt enkelt glömma sitt jobb på industrierna runt Manchester och dansa sig totalt medvetslös till den bästa soulmusiken som världen skapat. '

TNSA var en gammal nedlagd kemikaliefabrik, utan fönster men som varje kväll fylldes av galet hängivna fanatiker av dansant, obskyr och svängig musik.

TNSA stod för "The Northern Soul Appendix" och ägdes av den excentriske irländaren Dave Mc Cullock.
Dave krävde inget inträde. Däremot uppmanades alla gäster att  köpa en andel i hans skivbolag och stora livsverk "Muttblock". Dave talade ofta om sin stora vision och om hur han skulle finkamma de stora Soulstäderna i väst på kvalitativa och bortglömda vinylskatter. Varenda hårt inarbetad pund som skänktes av kidsen gick åt till att finansiera Mc Cullocks amerikaresor. I Detroit och Chicago hittade han den själen som han vigt hela sitt liv, sin vision åt. TNSA var för honom som Studio 54 var för Andy Warhol och de suspekta personer som rörde sig kring honom. Det var en plats som både gav honom näring och samtidigt sakta banade vägen för den oundvikliga undergången. 

Mc Cullock gav sin själ för den goda saken att hitta musik med själ. 

Den stora Northern soul samlingen som han drömde om att en dag ge ut, den ultimata dubbelskivan med en över 30 år lång era fantastisk musikalisk flyktsoda för arbetarklassens hjältar, den skiva som skulle sätta såväl TNSA som Muttblock recordings på kartan......den skivan blev aldrig färdig. 

Polisen stängde TNSA och skattmasarna gick så hårt fram så att Mc Cullock tvingades i Exil. Mc Cullock har inte lämnat några spår efter sig. Inga hyllningar, inga fans. Få känner till honom, och jag tvivlar ibland på att historien är sann. Men oavsett så kommer jag alltid att minnas den där texten på tröjan, och hur jävla coolt det där stället verkade vara.

"There´s no soul like a northern soul....."

The Northern soul appendix.

För exakt tio år sedan var Northern soul musik lika hett som Moet Chandon sprutat på blondin i Båstad. 
Samlingar och klubbar ploppade upp som svampar i marken. Varje sommar kommer det där tillbaka.
Om Mc Cullock lever, eller om han överhuvudtaget har existerat så skulle han vara stolt över att höra Goldmines senaste release "Northern soul; Rare as Hen´s teeth" En skiva som är konstruerad precis som Mc Cullock hade tänkt sig.

Det handlar om de där guldkornen, de där singlarna som byter ägare för 5000 pund och som för första gången finns samlade på en snygg och inbjudande samling.

Mc Cullock ville aldrig skärma sig och sin musik från omvärlden. Istället missionerade han med syftet att lyfta fram guldkornen och göra dem tillgängliga för den stora massan. Han utförde helt enkelt grovjobbet och med karta och kompass samlade han ihop en totalupplevelse som skulle fungera i första hand som inkörsport för de som hört begreppet, men aldrig förstått vad det handlade om. Den skulle även innehålla så pass udda releaser så att även den mest inbitne "Northern Soul räven" skulle få valuta för sina pengar.

Goldmine har gett ut den skiva som Mc Cullock ägnade hela sitt liv åt att samla ihop material till.

Om han finns någonstans så är han förmodligen stolt, eller riktigt förbannad.

Ska du äga en skiva den här sommaren tycker jag att det borde bli "Rare as hen´s teeth".

Den mest kompletta och bästa Norhern Soul samling som världen har skådat.

Nick Cave & The Bad Seeds

lördagen den 17:e Maj - Annexet Stockholm

Tror bestämt jag nämnt det någon gång.

Kanske bara i förbifarten, men ändå har jag för mig att jag påpekat hur mycket den där spelningen i ett tält på Roskilde en gång för länge sen betydde för mig och mina vänner. Jag hade då aldrig upplevt sådan magi, inlevelse och helt enkelt bra jävla spelning tidigare och eftersom jag då gick och väntade på att få min värld sönderslagen av bra mycket argare ungtuppar så blev chocken desto större då ett gäng kostymklädda gubbar skulle rädda min dag och därmed för alltid fastslå en ny slags norm för hur man ger publiken valuta för sina surt förvärvade biljettpengar.

Nick Cave var i underläge. Han har nyligen släppt en skiva som först gjorde  mig smått förbannad, han har dessutom lyckats att förlora mannen som starkt bidrog till att forna spelningar tillsammans med The bad seeds var så bra (Blixa Bargeld; som hoppade av och satsade på sitt huvudband Einsturzende Neubaten). Förväntningarna var ej så höga med andra ord.  Regnet piskade och den utdragna lördagsfyllan började ta ut sin rätt när vi gick av tåget från förorten och traskade upp bland folkmassorna utanför annexet.

En tråkig människa stod och harvade tråkiga ackord inför en tråkig ackord.

Vi bevittnade det som kallas uruselt skräp till förband, och lyckades i alla fall tränga oss fram till A-platser längst framme vid staket. Jag började segna till och väcktes av en fantastisk basgång när The bad seeds plötsligt körde igång efter en lång väntan. Den store mästaren själv klev fram, eller snarare vältrade sig fram över scenen i sina lila byxor och svarta kavaj och vrålade; "Get ready to shoot yourself!!!!" om och om igen medan ett galet Bad seeds malde på som om domedagen var kommen.

Jag vet att han egentligen sjunger "Get ready to SHIELD yourself", men första gången jag hörde "Night of the lotus eaters" från nya skivan "Dig Lazarus Dig!" så tyckte jag att han helt enkelt sjöng "Shoot". Och det passade bättre på annexet, så det var "shoot" jag valde att höra.

Vi gapar, vi ler, vi gungar med och inser att man inte kan värja sig. Nick Cave är mannen som har gett publikkontakt ett nytt ansikte. För någon som aldrig har haft förmånen att bevittna "The bad seeds" live så är det svårt att beskriva vad som är så bra egentligen. Men de är helt enkelt en sjukt tajt och svängig sammansättning av skäggiga gubbar (Warren Ellis skägg börjar bli enormt nu). När Warren Ellis ligger på golvet i en hel låt och sprattlar utan att spela, och då och då sträcker sig efter micken för att mumla massa besvärjelser så är det svårt att inte njuta. Och så bygger ju även allt på att de har en låtskatt som är som skriven för en bra livespelning. Nick Cave har två ansikten. Antingen är det mannen vid flygeln som skriver fantastiska kärleksballader på piano. Många känner honom som pianospelaren tack vare hiten "Where the wild roses grow" och skivor som "Boatmans Call". Sen har han en annan sida. Den sidan som blev för påtaglig då han langade heroin i Berlin, som tar sitt ursprung ur hans gamla skränprojekt "The Birthday party". Det är den elaka, jävliga och väldigt skräniga sidan av musikkonstnären Nick Cave. Dig Lazarus Dig är ingen pianoskiva. Här visar han upp den andra sidan och det blir väldigt, väldigt bra live.

På skiva är de nya låtarna överlag ganska platta och gör sig inte helt rättvisa. Men live blommar de upp och passar mycket bättre än vad de gör hemma i vardagsrummet. Hemma lyssnar jag helst på hans finstämda sida, ensam vid flygeln. Men trots att han kvällen till ära smyger in smått fantastiska alster som "Into my arms", "Nobodys baby now" och "The ship song", så är det ändå de stökiga låtarna som "Red right hand", "Deanna", "Tupelo" och samtliga från "Dig, Lazarus, dig!" som passar allra bäst. 

Jag är imponerad.

Jag är mycket imponerad Mr Cave. 

När nyheten om Blixa Bargelds avhopp nådde mig så ansåg jag det som slutet för Nick Cave tillsammans med "The bad seeds". Tvivelaktigt material på dubbelalbumet "Abbattoir blues / the lyre of orpheus" som var det första utan Blixa bidrog även starkt till att min personliga ranking för sällskapet sjönk betydligt. 

Men i lördags kväll tog jag tillbaka allt. 

Mannen med två ansikten bevisade sin storhet inför annexets hungriga publik.

Och skivan växer, dag för dag........

Nick Cave & The bad seeds har definitivt en ljus framtid framför sig om de vill.

Missa inte Grinderman, Nick Caves projekt som släppte en skiva förra året. De spelar på Way out West festivalen i Göteborg i Augusti i år. Andra anledningar att masa sig dit är att Broder Daniel ger sin avskedskonsert, som för övrigt är en hyllning till gitarristen Anders Göthberg som nyligen begick självmord. Lightspeed Champion, Lykke Li, Sonic Youth, med många fler gör det sammantaget till sommarens mest spännande festival.

Våren brukar bjuda på en hel del bra grejer i musikväg, och vid en första anblick kändes det som en svag månad. Vid närmare granskning lyckades jag dock skramla fram fem alster som får mig att le lite extra i vårsolen.

Bästa skivorna april:

Jag tänkte slå hål på myten om min musiksmak den här våren. Jag hade glömt allt elände och alla brustna hjärtan med hjälp av Vampire Weekends bossa-afrikanska lyckopiller till sväng. Jag har inte lyssnat på Ian Curtis sen i februari. Jag satte Håkan Hellströms "försent för Edelweiss" som nummer ett förra månaden och insåg att "ur glädje bygger man musik". Allt det där fungerade så ypperligt bra ända tills jag hörde Stuart Staples första vibrerande stämma på Tindersticks nya "The hungry saw". Då föll ridån och jag var tillbaka på ruta ett, tillbaka till begynnelsen och kanske mest av allt tillbaka till sanningen. För Stuart Staples skriver bara om sanningen. I hans värld finns det inga lyckliga omständigheter eller lata dagar som nyss nämnda Vampire Weekend skriver om. Deras överklassvärld i den skyddade verkstaden på USA:s främsta universitet ger visserligen upphov till ganska skön och svängig musik, men ack så ytlig och så långt ifrån verkligheten. Den verklighet mr Staples vill nå ut till med sina små berättelser om olycklig kärlek, missade tåg och även en liten smula hopp som emellanåt skiner igenom och gör det hela lite mer uthärdligt. Skivan får mig åter att inse att det är just vardagspoeter som Staples som får musik att beröra som inga andra kan. 

Med "the hungry saw" hittar Tindersticks tillbaka till sina rötter. De första skivorna lyser igenom och när de för några år sedan var väldigt nära att splittras så hyste man svaga förhoppningar om att det skulle bli något mer Tindersticks album. Att de släpper en så pass stabil produktion som "The hungry saw" som både andas nytändning och samtidigt knyter an ännu hårdare kring den magi som omgärdar bandet och dess egenartade sound är verkligen roligt. Inget för den som hatar fioler, svulstiga arrangemang och rak enkel cigarrettdoftande barmusik. Men för oss andra är det ren och skär rockpoesi när den är som bäst.

Hetare, hetare, Duffy!

Alla talar om den nya soulscenen med unga stjärnskott som öser över England just nu. Amy Winehouse, Adele och nu den stjärnan som ska brinna starkast av dem alla, Duffy. 23-åriga Aimee Duffy har dock av någon outgrundlig anledning blivit bättre mottagen än de två nyss nämnda i alla musikaliska samhällsskikt. Den hippa festivalen Accelerator bjuder henne till fest och det är gamle Suede-hjälten Bernard Butler som har bistått med stor hjälp på hennes debutskiva. 

Och det är svårt att säga något negativt om Duffy. Så fort hon öppnar munnen stannar klockorna och man häpnar över hennes talang. Men det är kritvit soul i den benämningen att det saknas blod, svett och tårar. Det är tillrättalagt och väldigt snyggt producerat. Men otroligt starka låtar och tillsammans med hennes vackra röst och utstrålning så är det en viktig skiva att äga 2008.

Jag gillade skarpt singeln "Jag är en vampyr" och förstod redan då att det skulle bli en av årets roligaste svenska skivsläpp. Och skivan infriar förväntningarna. Det är en jämn och bra skiva som mest får mig att tänka på Mathias Alkberg B.D, som dock har mer intelligens i sina texter då Markus Krunegård mest svamlar massa goja om ingenting. Musikaliskt är det dock ungefär samma sorts taggiga stökmusik. Förra sommarens bilplåga var Laakso, och nu får det bli Markus utan resten av Laakso. Funkar utmärkt, nästan bättre.

Hade bara hört namnet tidigare, och såg sedan att de skulle öppna för Television Personalities. Tänkte att det nog rörde sig om ett gäng knarkande uteliggare som skriver skruvade låtar och dyrkar satan, och gick ner två våningar och fick tag i ett rykande färskt ex av deras debut E.P. Jag blev besviken. Det var inga knarkande, djävulsdyrkande uteliggare. Däremot var det en väldigt bra skiva med stora doser Camera Obscura doftande drivig popmusik a´la My Bloody Valentine. Skön svensk pop och mycket lovande för framtiden. Och att de dessutom öppnar för TP kan de leva på länge.....

Domino recordings. Länge en kvalitetsstämpel som vittnade om musikaliskt bra material. Idag något urholkat, men för The last shadow puppets håller stämpeln vad den lovar. Förutom att man får ett av årets snyggaste skivomslag så bjuder de på en vilda västerndoftande atmosfär och ett gäng låtar som känns som hämtade från en film. Det är ett ganska "hetsigt" och eget sound. Det är Alex från Arctic Monkeys som står för sången, vilket gör att det ibland låter ruskigt likt deras material, men tro mig det här är mycket bättre. 

Januari:    Vampire Weekend - s/t

Februari:  Correcto - s/t

Mars:        Håkan Hellström - Försent för Edelweiss

Världen är grym.

Att lämna Stockholm igår kväll för att veta att det är idag (onsdag) som det händer var inte roligt.

Tillbaka på ett varmt kontor med svidande hals och magont. Jag har tre dagar på mig att ladda om inför helgens Stockholmstripp igen. Jag måste kurera mig så att man är i form när vi ska hälsa Nick Cave välkommen till vår vackra huvudstad.

Så varför är jag så besviken över att vara på Vintergatan ikväll, och inte kvar i STHLM?

Jo för att ett av den mest otroliga och fascinerande sammansättning galningar till bandmedlemmar som kanske någonsin funnits befinner sig just nu i landet för att spela på Debaser ikväll.

Jag talar givetvis om kultbandet Television Personalities.

Television Personalities som fick Kurt Cobain att älska musik.....som har en sångare som försvann i slutet av 90-talet för att sedan många år senare bara dyka upp och ge ut en av 2000-talets bästa skivor "My dark places".....en skiva som åter fick oss att förstå hur bra musik egentligen kan vara på en roadtrip till Jönköping för några år sedan.

De har gett ut fantastiska skivor i 25 år utan att ha fått något större publikt erkännande. Men lovorden från de inbitna är många och enade. Så för alla som vill hedra Morrisseys och Kurt Cobains älsklingar ska gå på konserten i kväll. 

Det kommer att vara falskt, det kommer att vara utom kontroll och det kan hända vad som helst.

Men att det kommer vara bra kan jag utan tvekan garantera.

Och själv sitter jag hemma och kollar på reprisen av gårdagens PLUS.

Part time punks.......Snoriz och katten Charlie.

Valborgshelgen är över.

Och tyvärr även STHLM för den här gången. Jag hann knappt köra under Babbeborgsbron innan det var dags att passera norrifrån igen. Och hemma har det hunnit bli sommar. Kolla de här bilderna som jag tog i morse på vägen mellan Vintergatan och City:

Kan man bli annat än överlycklig en sån här morgon!!!

I går satt alla i familjen som inte hade en överjävlig deklaration att ta tag i och grillade i Björkviken.

Hoppas att ni hade det kul och att det var gott.......

Min söndag i går från kl 13:00-22:30 ägnades åt att deklarera.

Och då förväntas jag kunna varenda avdragsregel och svårlösta problem på mina fem fingrar i sömnen.

Hoppas att det någon gång bara kan bli att skicka tillbaka den med en liten signatur.

Men det har väl att göra med att "det aldrig får vara lugn och ro" som snoriz brukar säga....

Ikväll eller i morgon åker båten i......som man har längtat!!!!!